Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Ludvig XIV och hos oss under Gustaf III, där
regenterna äfven voro skaldernas synnerliga gynnare,
poesien hos en del författare trots sin formella
fulländning äfven litet träder i smickrets tjänst
och blir hofpoesi.
Detta märker man så väl hos tidehvarfvets store epiker
Vergilius, som på klingande hexametrar, efter Homeros’
mönster, i sitt stora epos Aeneiden beskrifver Aeneas’
flykt från Tröja och Korns grundläggning, som hos
dess lyriker Horatius, som i sina efter de grekiska
lyrici Sapfo och Alkaios bildade formfulländade oden
jämte kärleken och den lugna lefnadsnjutningen äfven
besjunger den gudomlige Augustus.
Utom för Aeneiden är Yergilius äfven känd för sina
ekloger (herdedikter) samt sin förträffliga skildring
af landtmannens lif Georgica.
Horatius är äfven berömd för sina satirer och poetiska
bref samt sitt estetiska verk De arte poetica
(Bref om skaldekonsten), som sedan utöfvat ett så
stort inflytande på den från Frankrike öfver hela
Europa utgångna stilriktning inom litteraturen,
som för sitt slafviska anslutande till den antika
littera- _
turens yttre form fått namnet den abstrakt klassiska.
Till denna tids skalder höra äfven
Ovidius, Horatius,
hvars Metamorfoser (Förvandlingar), små episka
poem med mytologiskt innehåll, äro af en sällsynt
formelegans, samt Propertius, den antika litteraturens
mest glödande kärlekssångare.
Epokens historieskrifvare är Titus Livius,
hvars skildringar ur det romerska kungadömets och
republikens historia ha sitt stora värde genom den
flytande beskrifningen af de yttre händelserna, men i
fråga om karakteriseringen af de handlande personerna
få tagas med försiktighet, då Livius hvarken har den
psykologiska blick eller den opartiskhet, som utmärka
Roms störste historieskrifvare Tacitus.
Tredje tidrymden.
Silfverdldern (14-138). Under denna period står
ännu språket på samma höjd som under guldåldern,
det är det fullt utbildade, men ännu rena och af
främmande tillsatser obemängda klassiska latinet man
möter hos dess författare. Men i fråga om det poetiska
innehållet möter man intet nytt och friskt. Här är det
stillastående, tills tecken börja visa sig till det
förfall, som i nästa tidskifte äfven skall utsträcka
sig till språket.
Innehållet i poeternas liksom i historieskrifvarnes
verk, som förut var mera harmoniskt och lugnt, tager
nu intryck af lifvet, den upplösning af alla sedliga
band, som utmärker kejsartiden, och författarne
äro an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
