Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
tingen gripna af tidens lynne och tolka det med
välbehag eller af harm öfver det och skildra det
med indignationens bitterhet. Man kan nästan säga,
att det moderna begreppet indignationslitteratur för
första gången möter oss under denna epok.
Främst bland tidehvarfvets författare möter oss Neros
lärare den stoiske filosofen Seneca, hvars filosofiska
skrifter dock sakna det djup, som skulle ha gjort
honom till en själfständig tänkare. De äro snarast
formfulländade kåserier öfver en del filosofiska
ämnen.
Bekanta äro äfven hans tragedier. Som tragiker
ansluter han sig närmast till Euripides, men han
saknar den lidelsens kraft, som utmärker denne, och
söker i stället att verka genom det rysliga. Han är
i det fallet märklig, att han just i det afseendet
påverkat Shakspeares föregångare och äfven den
store britten själf i dennes första bloddrypande
drama Titus Andronicus. En annan modern författare,
som rönt inverkan af honom, är fransmannen Corneille,
hvars drama Medea vida mera är grundadt på Seneca än
på Euripides. I allmänhet är den franska klassiciteten
mera bildad efter romerska än grekiska mönster.
Bland periodens öfriga skalder må nämnas den djärfve
epikern Lucanus, Petronius, som med välbehag och i
en lätt, elegant stil skildrar alla tidehvarfvets
skamlösheter i sina s. k. satirer, Juvenalis, hvars
femton satirer än dj arf vare blotta den sedliga
ruttenheten, dock utan att författaren alltför djupt
uppröres af den, samt till sist Mar-tialis, som i sina
epigram löser det, som man kunde tro, nästan omöjliga
problemet att ge bilder af ett ännu djupare förfall,
än Petronius och Juvenalis gjort förut.
Tidehvarfvets största namn möter oss dock ej inom
poesiens, utan inom historieskrifningens område. Här
ha vi att stanna inför Roms störste historiker
Tacitus, hvars Annales (Årsböcker) ge oss en af
lika stor psykologisk skärpa som sanning präglad,
af ädel harm lågande bild af kejsartidens Rom. Som en
varnande motsats till förfallet i den döende antiken
uppdrager han i sin Grermania en af sympatiens hela
ljus omfluten fantasibild af de i historien n yf ram
trädande germanfolkens sedlighet, kraft, enkelhet
och dygd.
Som prosaförfattare ha vi äfven att minnas retorikern
Quintilianus samt Plinius d. ä., hvars Naturhistoria
är antikens första naturvetenskapliga verk.
Fjärde tidrymden,
Kopparåldern (138-379). Det förfall i fråga om
innehållet, som vi förnämligast i sedligt hänseende
sett framträda under den förra epoken, fullbordas
i konstnärligt hänseende under denna och följes af
tillbakagång äfven i språkligt afseende. Latinet var
ett döende språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
