Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikten en något konstlad prägel. Hans sonetter äro
nämligen mera eleganta och reflekterade än friska
och känsliga, och deras stil är stundom något
öfverlastad. Detta kommer sig dels af den stränga
formen, dels af att Petrarcas kärlek till Laura,
liksom Dantes till Beatrice, sannolikt var en
fantasikärlek. Laura de Sade var en hederlig mans
hederliga hustru och tillhörde aldrig Petrarca.
På sin ålderdom skref skalden, påverkad af Dante, sex
allegorier i terzinform öfver kärleken, kyskheten,
döden, äran, tiden och gudomen, kallade Trionfi
(Triumfer). Dessa äro emellertid af vida mindre
betydelse än hans sonetter.
Den tredje af trettonhundratalets stora författare,
Giovanni Boccaccio, föddes i Paris 1313 och dog i
Certaldo 1375.
Liksom Petrarca studerade och spred kännedom om
den romerska litteraturen, gjorde Boccaccio det
med den grekiska. I språkligt afseende har han
hufvudsakligen haft inflytande på den italienska
prosan, som genom hans novellsamling Decamerone nådde
höjden af utbildning.
Sitt lif tillbragte han först i Florens, sedan i
Neapel, där han var älskare åt konungens dotter Maria,
och sist i Florens igen, dit han kallades att hålla
föreläsningar öfver Dante.
Hans förnämsta arbete är novellsamlingen Il decamerone
(De tio dagarna).
Under ramen af ett sällskapsnöje, där tio unga
personer, som under pesten dragit sig undan till
en landtgård, hvar och en i tur och ordning under
tio aftnar hvar kväll berättar en historia, har
Boccaccio samlat en serie noveller, hvilkas språk är
lika utsökt elegant och rent, som deras innehåll i de
flesta fall i tidens anda är slipprigt och tvetydigt,
men svällande af glädje och lifslust samt ofta skarpt
satiriskt, mest mot de andligas hyckleri.
Ämnena äro till en stor del hämtade ur medeltidens
folkböcker samt ur franska sagor och fabler af
samma art.
Af Boccaccios öfriga arbeten må nämnas kärleksromanen
Fiametta, ett slags själfbiografi, ägnad hans
älskarinna Maria, ett par hjältedikter, där han
använder det af honom till sin nuvarande form
utvecklade versmåttet ottave rime, samt herderomanen
Ameto.
Med denna berättelse ger Boccaccio upphofvet till det
inom den nyare litteraturen sedan så spridda maneret
att i herdedräkt framställa händelser ur de högre
klassernas lif.
Genren är af Boccaccio öfverflyttad från antiken,
där den odlats af Vergilius. Efter Boccaccio
upptogs den af flere italienska författare, bland
dem af Sannazaro, i hvars dikt hjältinnan heter
Amaranta, efter hvilken den af drottning Kristina
instiftade amaranterorden uppkallats. I Spanien
upptogs formen af Montemayor och Cervantes,
i Frankrike af Honoré d’Urfé, som ger hjälten det
sedan typiska namnet Celadon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
