Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
speare öst, när han skref Eonieo och Julia.
Ämnet är af G-roto hämtadt hos den förut nämnde
novellförfattaren Bandello.
Liksom man i tragedien i formellt hänseende tagit de
genom humanismen åter allmänt bekanta antika dramerna
till mönster, så märkes i komedien i ännu högre grad
inflytandet från de gamla författarne, synnerligast
Plautus och Terentius. Som vi förut visat, voro
ju deras komedier aldrig ens under den djupaste
medeltiden fullt okända. Men användningen af dem blir
nu himmelsvidt olika. Förut var det endast det yttre,
formen och glosorna, man lånade. Nu åter går man
i skola hos dem, äfven hvad innehållet angår. Den
kristna moral, som medeltiden lade in äfven i de
skådespel, som voro uppbyggda af de gamla hedningarnes
ord, försvinner nu. Kanske är komedien till och med
det starkaste uttrycket för all renässansens reaktion
mot medeltidens askes. Den är nämligen i det stora
hela i hög grad lättsinnig och sinnlighetsretande,
en hänsynslös spegelbild af tidens lif och seder.
Nästan längst i lössläppthet går en präst, kardinal
Bibbiena, hvars komedi La calandria (Tvillingarne) kan
betraktas som typisk för hela riktningen. Värdigt vid
sidan af honom står den store statsmannen Machiavelli
med sitt stycke La mandragola (Trolldrycken). Möjligen
öfverträffas dock båda af den förut omnämnde Pietro
Aretino, sin tids kvickaste och hänsynslösaste
skandalskrifvare, för hvars i gift doppade penna
de mäktigaste furstar darrade. Han har skrifvit
flere komedier, alla hänsynslöst uppsluppna och i
tonen närmande sig folkkomedien. Mest bekant af dem
är II marescalco (Stallmästaren), historien om en
fruntimmershat ar e, som blir kär i en page.
Till sist ha vi äfven att betrakta en del dramer,
som hvarken äro tragedier eller komedier, borgerliga
skådespel, med ett ord.
Inom denna art möter oss Italiens bästa nationella
drama Bernardo Accoltis Virgina, förebilden till
Shakspeares »Slutet godt, allt godt» och i hvilket
äfven de af den store britten använda ring- och
kistmotiven förekomma.
Den lyriska poesien är under denna tid ej af så stor
betydelse som förut. Det mesta är efterklang efter
Petrarca, men vi ha dock att anteckna två stora namn,
den på nästan alla konstens fält verksamme Michel
Angelo, hvars sonetter vunnit rykte för sitt djupa
innehåll, samt hans ädla väninna Vittoria Colonna.
Innan vi lämna epoken, ha vi ännu att nämna en för
den egendomlig konstform, som ej fullt kan inordnas
under någon af de andra arterna, nämligen herdedikten.
Vi ha under förra perioden sett, hur Boccaccio införde
den. Då var den ännu episk. Under denna tid går den
alltmer öfver till att bli dramatisk och får som
sådan betydelse därigenom, att det sedan blir den,
som ger uppslag till operan.
Enhvar sin egen
lärare. ,
24?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
