Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
Första tidrymden.
Den nationella epoken, cid-romansernas tid.
1200-1300-talen.
Spanien är kanhända det land i Europa, som af alla
har den mest egendomligt och kraftigt utvecklade
folkpoesien. Det är äfven på grunden af den, som dess
konstpoesi spirat upp.
I motsats till de nordiska landens folkdiktning,
som ofta har ett starkt lyriskt drag, är den spanska
afgjordt episk. Den skildrar i det hela folkets
lif och seder, men framför allt dess hjältar och
förnämligast deras strider mot morerna.
Den främste af alla dessa hjältar, kring
hvilka folkpoesien knöt sig, är Cid el campeador
(kämpen). Om honom äro så väl de flesta sona de bästa
folkromanserna diktade. Dessa cid-romanser ha alla
den egendomliga versform, som vi i det föregående
beskrifvit under namnet redondillas.
Denna folkpoesi börjar redan, så snart språket blifvit
stadgadt; under denna period når den sin högsta
blomstring, men den kvarlefver jämte konstpoesien,
som då gick andra vägar, under nästa, bildande den
jordmån, i hvilken den klassiska epokens rika skördar
kunde bringas till mognad.
Den under denna första tidrymd framträdande
konstpoesien har äfven den nationalhjälten Cid till
föremål. Om honom är den stora dikten Poema del
Cid skrifven. Denna dikt, som noga måste skiljas
från de folkliga romanserna, är affattad på ett helt
annat versmått än de, de s. k. versos de arte mayor,
ett jambiskt-anapestiskt, tio-, femton-, ja, ända
till tjugustafvigt versmått, som blir egendomligt
för konstepiken, liksom redondillas blef det för
folkepiken och dramatiken.
Hvilken författaren är, vet man lika så litet som
affattningsåret. Så mycket är blott visst, att dikten
är skrifven efter midten af 1100-talet.
Ett annat märkligt alster af epokens konstpoesi är
den s. k. Döddansen. Ämnet är det på så väl flere
taflor som i dikter från medeltiden vanliga, att
Döden bjuder upp alla människor, från kungen och
påfven till daglönaren och tiggaren, till dans,
och alla måste de följa honom.
Vidare märka vi en framställning af Josefs och hans
bröders historia, som har starka spår af att ha
förmedlats af araberna.
Pä gränsen mellan versepiken och den sedan
framträdande riddar-romanen står den dikt, som Lorenzo
Segura vid midten af 1200-talet skref öfver Alexander
den stores bedrifter. Alexander var, som bekant, en
af medeltidsdiktens mest framträdande gestalter. Men
det var Alexander, ombildad till en kristen vandrande
riddare, hvars äfven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
