Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Det första spår, som är bevaradt, är en dialog mellan
tvenne herdar, kallad Mingo Revulgo. Den tillskrifves
Rodrigo Cota från Toledo och synes vara affattad
1472. Denna dialog är emellertid blott fröet till
ett drama.
Lika litet kan man kalla nästa dramatiska verk, som
kommer fram, tragikomedien Cclestina, ett verkligt
drama. Den är snarast en dialo-giserad roman och
är indelad i 21 akter. Som litterärt verk har den
emellertid stor betydelse.
Den första verklige grundläggaren af ett världsligt
drama är Juan de la Encina (1468-1534), som förbinder
det världsliga dramat med det andliga, samt hans
samtida Torres de Naharro, som vidare utbildar
den dramatiska intrigen. Bådas dramer tyda alla på
en konst i sin barndom, och båda bli utan direkta
efterföljare, men de hade slagit in på den väg andra
sedan skulle följa.
Under den tid, som nu närmast följer, märker man i den
spanska dramatiken ett inflytande från det nyvaknande
studiet af antiken så väl i fråga om formen som i
valet af ämnen. Detta inflytande gör sig dock aldrig
här som i Italien och Frankrike gällande så, att det
får någon inverkan på dramats karakter i dess helhet.
Det är den nationella riktning, som, börjad af
Encina, fortsattes på landsortens scener i Sevilla
och Valencia och hvars främste representant närmst
efter honom är Löpe de Rueda, som ger dramat dess
prägel. I Löpe de Ruedas spår följa Juan de la
Cueva och Cristobal de Virues, båda verksamma i
landsorten. Med dem har Spaniens drama nått den
utveckling det fått, när Madrid får fasta skådebanor
och Löpe de Vega inleder dess klassiska epok.
Ruedas dramer voro endast grofva farser. Men deras
betydelse var att hålla dramat kvar på nationellt
folklig grund. Juan de la Cueva utvidgade ämnena,
och Yirues slutligen fastställde formen.
Dramat, sådant det nu var, kan i korthet kallas
katolskt-romantiskt. Det var fylldt af ett rörligt,
men brokigt lif, det viktigaste elementet var den
fint byggda intrigen; karaktersteckningen var, som
hos de flesta romanska folk, enkel och typisk. Men
framför allt hade dramat den förtjänsten, att det
återgaf folkets eget lif och af speglade dess känslor
och begrepp.
I formellt hänseende företer det spanska dramat den
egenheten, att man ej strängt kan skilja på komedi och
tragedi. De världsliga dramerna kallas i allmänhet
komedier, hvilket dock ej hindrar, att de stundom
taga ett mycket tragiskt slut. De andliga spelen,
ehuru de nu skrifvas af världsliga författare,
ha utvecklats till en för Spanien egendomlig form,
de s. k. autos, och gruppera sig i två afdelningar,
sådana, som gifvas vid jultiden, och sådana, som
gifvas vid Kristi lekamens fest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
