Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
litteratur i dess helhet, och vi kunna då här så
mycket hellre gå förbi den, som den ej i sig själf
erbjuder något af intresse eller högre värde.
Nej, det var klassiciteten, som i Frankrike behöll
herraväldet och drefs till sin spets. Där du Bellay
och Ronsard börjat, där togo Malherbe och Boileau vid.
Grenom deras teorier utbildades de formella element,
som plejaden infört, till allt större stränghet. Man
lade vikt på formen, icke endast så till vida,
att versbyggnaden blef reglerad och inskränkt
till de mest rigoröst mejslade alexandriner. Man
sof rade äfven språket med den största stränghet,
hvad så väl valet af bilder som ord beträffade. Hela
litteraturen präglas af en ängslig sträfvan efter
småaktig korrekthet, och i stället för poesiens eld
och kraft träder oftast en retorisk prakt. Jämte
de redan nämnda smakdomarena Malherbe och Boileau
medverkade äfven den 1635 stiftade Franska akademien
i hög grad till att ge litteraturen denna prägel. Den
var lånad utifrån, från Italien. Men den skulle aldrig
ha blifvit tillämpad så länge och så strängt samt
aldrig fått en särskildt för Frankrike så egendomlig
prägel, som den fick, om det "ej i nationallynnet
legat en egenskap, som just motsvarades af denna
prägel. Detta är den förmåga af logisk skärpa och
klarhet, den böjelse för distinkt form, som ända från
början präglat de franska diktarnes alster.
Den diktart, där klassiciteten framträder mest
fullödig, är dramatiken.
Här ha vi de tre stora mästare, som icke endast
tryckt sin stämpel på hela Frankrikes, utan på hela
Europas drama för långa tider, tragöderna Pierre
Corneille (1606-1684) och Jean Racine (1639-1699)
samt komediförfattaren Moliére (1622-1673).
I formen voro de båda stora tragikerna hvarandra
lika. Men i innehållet, i uppfattningen skilja de
sig ej så litet. Corneille ärmera manligt djärf,
Racine mera kvinnligt vek.
Konflikterna i bådas dramer uppstå genom striden
mellan lidelse och plikt. Hos Corneille är det
plikten, som afgår med segern, hos Racine är det
lidelsen. Corneille tecknar människorna, sådana de
borde vara, Racine sådana de äro.
Hos Corneille är det en häftigare, hos Racine en
behagfullare diktion.
Corneille tog till sina mönster spanjorer och romare,
Racine mera grekerna.
Båda föra emellertid gemensamt dramat, i den form de
utbildade det, till höjden af fulländning.
Corneilles förnämsta arbeten äro den efter Gruillen de
Castro bearbetade Cid, med ämnet hämtadt ur Spaniens
historia, samt de öfver antika ämnen skrifna dramerna
Horace, Cinna och Polyeucte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
