Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
håll: i det historiska dramat mest från sitt
eget lands haf der, som han behandlade i en serie
kungadramer, börjande med kung Johan och slutande
med Henrik VIII, i komedien mest från Italien och
novellsamlingarna, i tragedien från historiens
och sagans samt novell-litteraturens mest skilda
områden. Att här analysera hans dramer en för en
förbjuder oss sj älf klart utrymmet. Vi få nöja oss
med att efter denna allmänna karakteristik påminna om
namnen på de mest kända, komedierna Mycket väsen for
ingenting, En midsommarnattsdröm och Trettondagsafton,
tragedierna Romeo och Julia, Hamlet, Otello, Macbeth,
Kung Lear, de engelska kungadramerna, Julius Caesar
och Antonius och Cleopatra samt de djupt allvarliga,
tankedigra, men i harmonisk frid slutande sagostyckena
En vintersaga och Stormen.
Naturligtvis var Shakspeare ej mer än någon annan
utbildad med detsamma han framträdde. Man kan
tvärtom i hans utveckling urskilja fyra bestämdt
olika epoker. Under den första är han ännu Marlowes
lärjunge. Under den andra är han väl sökande,
men är full af ungdomlig hänförelse och kraft,
det är Romeo och Julias och Midsommarnattsdrömmens
samt kungadramernas tid. Under den tredje har han
funnit sin form och behärskar den som mästare. Men
hans världsåskådning är mörk och dyster; det är de
stora tragediernas tid. Under den fjärde perioden
slutligen har han äfven i innehållet vunnit samma
klarhet och harmoni som i formen; det är de stora
sagospelens tid. Något, som kan förundra, är att
Shakspeare med sitt väldiga snille icke bildat någon
skola. Visserligen funnos en del mindre betydande
författare, som följde hans spår, men i det stora hela
når Englands nationella drama i honom sin höjdpunkt,
men äfven sitt slut.
Detta kan dock lätt förklaras, om man ser på
tidens lynne.
Efter den »hedniska renässansen» följde snart
den kristna. Puri-tanismen börjar att sticka upp
hufvudet. Det nationella, lifskraftiga dramats
tacksammaste miljö, den stora publiken, vänder sig
med en alltmera utpräglad afsky från syndanästena
teatrarna. Och då dör det folkliga dramat.
Vid hofvet lefde emellertid lusten för dramatiska
nöjen kvar längre. Men smaken var där en annan. I
stället för det friska folkliga dramat hyllade man där
det lärda, efter antiken bildade. Det är därför vi,
sedan Shakspeare dragit sig tillbaka, ser den skolans
främste målsman träda fram. Det är Ben Jonson, som
nu intager den dramatiska hedersplatsen.
Ben Jonson är i mycket, att icke säga i allt, en
motsats till Shakspeare. Han är lärd, pedantisk och
öfverlagdt satirisk, där Shakspeare var ursprunglig,
frisk och humoristisk. Ben Jonson ville hafva tendens
i sina stycken och afbilda tidens lyten direkt. Detta
framträdde tyd-Jigt i hans mest kända komedi »Hvar
och en efter sii^t lynne.» I tra^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
