Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
och färg djärft realistiska, äro Schillers stycken
mera lyriska samt äfven i diktionen präglade af en
afgjordt ideell stil.
Bland Schillers prosaskrifter böra nämnas hans på
ett konstnärligt språk affattade och af de ädlaste
tankar uppburna skildringar af tretti-åriga kriget
och nederländska frihetskriget.
Dramat, som genom Schiller och Goethes framträdande
nått en förut i Tyskland icke anad höjd, går efter
deras tillbakaträdande åter snabbt utför. Det är
två skilda riktningar det slår in på, båda lika
skefva. Den ena är den, som representeras af Iffland
och Kotxebue, hvilka upptaga det af Lessing införda
borgerliga dramat, men draga ner det i den plattaste
prosas dy. Den andra utbildas af nyromantikerna
och går till en motsatt ytterlighet. Här råder
en af intet förnuft tyglad fantasis utsväfningar,
blodiga mordscener samt ett slumpens herravälde,
hvilket gjort, att hela arten fått namnet ödesdrama.
Det nyromantiska dramat är en förvrängning af
det af romantikerna med stor förkärlek studerade
spanska dramats stil samt det af Goethe och Schiller
efterbildade antika dramats ödesuppfattning.
Nyromantiken kan, som vi sagt, anses ha en rot i
Schillers redan till ensidighet drifna idealism, men
dess grundläggare äro Schelling, med sin subjektiva
filosofi, och inom diktkonsten bröderna Schlegel.
Nyromantikens tendens ha vi redan antydt. Den var
reaktionär. Detta sammanhänger med att den ej i
Tyskland, som i andra land, är en återgång till
naturen och det nationella såsom en reaktion mot den
franska smakens tvång Detta är här redan brutet af
Lessing samt Stiirmer und Dränger. I Tyskland är
romantiken ett svärmeri för medeltiden som sådan
samt för katolicismen och framträder mest som en
reaktion mot den prosaism Iffland och Kotzebue från
scenen spridt öfver hela Tyskland. Den blir tillika
ett medel för de öfver samtidens förfall och förtryck
förtviflade att finna glömska och tröst i svärmeriet
för en tid, som man såg genom afståndets förskönande
medium.
Sitt inträde gjorde alltså nyromantiken med bröderna
Schlegel, af hvilka den äldre mest verkade genom
sina förträffliga öfversättningar från Shakspeare
och Calderon, den yngre genom sin roman Lucinde gaf
uppslag till den sensualitet, som äfven utgör ett
utmärkande drag hos nyromantiken.
Med Johann Ludvig Tieck drog romantiken in på romanens
och dramats område. Den blef, som visadt är, inom
det senare facket ödestragedi. Inom romanen fortsatte
man dels den redan under förra perioden från England
importerade subjektivt humoristiska skildringen,
dels började en oöfverskådlig rad riddarroinaner i
samma stil som ödesdramerna.
Jnom romanlitteraturen blef den på en gång
vekt sentimentale och satiriske Jean Paul
(J. P. F. Eichter) romantikernas främste man. Jämte
honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
