Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Balletterna äro ett slags i dramatisk form affattade
tillfällighetsstycken, som räkna sina anor från
Italien, där de utgjorde omtyckta förströelser vid
de lysande furstehofven och bildade ett af de första
uppslagen till operan.
Af Stjernhjelms efterföljare märkes främst Urban
Hjärne (1641 -1724), som genom sin tragi-komedi
Rosimunda fullbordade den af Messenius påbörjade
utvecklingen af skoldramat till verkligt drama. Hjärne
tog som sina mönster den ronsardska skolans
dramer. Redan här ser man alltså första spåret till
det stora inflytande Frankrike alltifrån nästa epok
med få afbrott skulle utöfva på vår litteratur. Bland
hans samtida är att märka den lika egendomlige som
hittills föga beaktade vissångaren Lars Wivallius
(1605-1669).
En egendomlig företeelse var den olycklige studenten
Lars Johansson Lucidor (1640-1674), som i en
samling dikter, kallad Helikons blomster, gifvit
prof på hög poetisk skönhet bredvid den största
poetiska förvildning och diktat än psalmer och än
dryckesvisor. I formen närmar sig Lucidor stundom
den sista gruppen af tidehvarfvets författare.
Den andliga diktkonsten representeras på ett utmärkt
sätt af den kraftfulle psalmisten Håkan Spegel
(1645-1714), som af många anses ha skrifvit den
svenska bearbetningen Guds verk och hvila af Pisides’
Hexaëmeron. Andra tillskrifva åter Lucidor denna dikt.
Jämte Spegel är att nämna Jesper Svedberg (1653-1735),
märklig både för sin förträffliga psalmbok och sitt
deltagande i den nyreviderade bibelöfversättning,
som utkom under Karl XII:s tid.
Bland tidehvarfvets världsliga skalder ha vi ännu att
bland Stjernhjelrns efterföljare ihågkomma Johan
Runius (1679–1713), en af sin tids mest uppburna
poeter, som jämte en ovanlig och ofta öfverdrifven
formteknik visar både osökt kvickhet och vaket
natursinne. I sin dikt Friskens resa till Dalarön
anslår han humoristiska toner af samma art som sedan
Bellman.
Den italieniserande riktningen utmärker framför allt
det karolinska tidehvarfvets skalder. Dess främste man
är Gunno Eurelius Dahlstjerna (1658-1709). Allt det
ordprål och den svulst, som utmärka Marini och hans
efterföljare, återfinnas hos honom, men därjämte en
viss kraft och manlighet, som de sakna. Det är vår
storhetstids öfversvallande styrka, som tager
sig uttryck i hans diktning, och det är äfven den
han besjunger. Liksom Stjernhjelm äfven i formen
gick till antiken, går Dahlstjerna till Italien och
upptager dess versmått. Trots formens och stilens
beroende af främmande förebilder är han emellertid
i flertalet af sina dikter, hvad innehållet angår,
fosterländsk. Framför allt framträder hans patriotism
i kämpavisan om kung Karl och herr Peder.
Den yfverboret fosterländska riktningen och
fornsvärmeriet ha emellertid sin typiske företrädare
i Olof Rudbeck d. ä. (1630-1702),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
