Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fortsättning på små kapitel om kattens psyke - III. Kattens sinnen. — Att ta och ha en katt. — Sant och lögn om katten. — Vanor och ovanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KATT 149
som de flesta sympa- och antipatier vad
levande varelser beträffa, såframt ej.
-fullständig likgiltighet eller ett sorts
intellektuellt förakt råder som hos — för att ta tre
storheter från vitt skilda epoker —
Plutarkos, Montaigne och Georg Brandes.
Emellertid: lögnerna och den ringa kännedomen 0111
katten i allmänhet torde väl vara orsaken till
hans disfavör, hføn är såtillvida ingen
sällskapsvarelse, han följer oss ej (beroende på
särskilda orsaker, mest att han alltid känner sig
skygg, jagad, angripen, rädd, annars älskar en
katt att gå med en i hälarna — på ett visst
avstånd, ty han skall tro att det är han som,
icke följer, men förföljer! — hur långt som
helst). Detta på landet, i staden är det ju
omöjligt. Han jagar icke, är inte gårdvar, vaktarc,
överhuvud inte tjänare. Men jag kände en,
ung dam, frisk, sund, sportskvinna, klok (trots
sporten) och annars djurälskare, men som
svimmade då hon trodde att det var en katt
inne i rummet. Det torde dock vara skäl att tala
tyst om det kvinnliga härvidlag, när jag min-;
nes hur ett karlfolk som August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
