Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning på små kapitel om kattens psyke - IV. Några karaktärsdrag till. — Har katten en själ? — Katter, som jag känt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KATT 209
hörligt lägga sig ned och vila. Då hon till
sist slickat alla sina kattbarn, reste hon sig
med besvär, slickade husets fru på handen,
jamade sakta och bedjande, väntade ännu till
dess ägarinnan lyft upp alla ungarna i sitt
knä och smekt dem. Då spann hon en liten
melodi, reste svansen rakt upp och linkade
ensam bort i skymningen. — Nästa dag fann en
dräng hennes döda kropp under loggolvet, där
hon krupit in för att invänta döden. — Jag
tror att den katten hade en själ.
Jag har naturligtvis i mitt liv känt många
katter, då jag ända från barndomen haft med
katter att göra. Bäst kan jag, förstås, berätta
om mina egna katter, ehuru sant att säga, de
icke varit märkvärdigare än andra katter. Men
jag har ju kommit dem närmare, ömsesidig
förståelse har utvecklat kännedomen om dem,
därför i största korthet först några ord om
dem.
Den katt, jag tidigast som barn minns, var
en svart och vit bondkatt från Uppland. Han
hette Nosse. Vi bodde i en liten vindsvåning
och en dag spatserade Nosse ut genom kupan
H. — Berger. En ket t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
