Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Intermezzo IV. Ännu litet fortsättning på herr van Brennessel och hans katt - IV. Det bästa av allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KATT 235
Och det var heller inte underligt. Mian hade
lyft taket av hans sängkammare och han såg,
högt upp, fullmånen lysa.
Han fann detta helt naturligt. Det kunde
ju också vara, att han låg ute på marken, på
landet, vid den vackra viken, en höstnatt. Det
var nog en höstmåne, den var så klar och stor.
Emellertid märkte han att den lysande skivan
liksom sänkte sig ned mot hans ansikte. Han
blev inte rädd — den drog också ihop sig,
blev mindre, allteftersom den kom närmare.
Och då den stannade en liten bit från honom,
såg han att det ju alls inte var månen, utan
helt enkelt hans runda rakspegel i sin
nickelram.
Han stirrade in i det förstorande glaset, men
såg ej sig själv, endast några obestämda
konturer.
Han fortsatte att se in i spegeln.
Då samlades de vaga strecken, fogades
samman, blevo fylliga, och se — med ens hade
de bildat ett stort katthuvud, det var Jakobs,
med de trekantiga öronen, den grårandiga
teckningen, de gula mandelögonen, den fina, lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
