Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Westerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För några veckor sedan kom jag att besöka den anatomiska
institutionen i Uppsala. I ett af rummen, bland preparat af kalkhvita
skelettdelar och af hjärnor i sprit, begagnade jag tillfället att bläddra
igenom katalogen öfver dissekanterna från åren 1860—63. Bland namn
på många framstående läkare föllo mina ögon på namnen Ernst Otto
Theodor Westerlund och Johan Anton Waldenström. Därvid fördes
mig i minnet hvad jag hört om deras vänskap. Men därjämte erinrades
jag också om ett ord, som citerats efter ingen mindre medicinsk auktoritet
än anatomivaktmästaren, samme man som, nu silfverhårig, visade mig
omkring i denna vetenskapens rustkammare. De där två, så skulle
han ha yttrat, då han såg deras trägna arbete, de där två, dem får jag
nog heder af. Den nu lefvande af de två har berättat mig, huru de
icke sällan arbetade sent på kvällarne vid eldsljus. En natt, då flitens
lampa kastade sitt ganska dunkla sken öfver anatomisalen, hörde de ett
buller från likkällaren därunder: luckorna lyfta sig långsamt, en mörk
vålnad reser sig upp ur golfvet, och upp stiger — anatomidrängen! Det
var då icke värre än så. Drängen hade varit sent ute, blifvit utestängd
och icke haft annan utväg att komma in i huset och upp till sig än
genom källaren.
Det säges af studiekamrater, att doktor Westerlund vid denna tid,
hvad intelligens beträffar, ansågs vara som folk är mest, men energisk,
med kraft i viljan och med en ovanlig arbetsförmåga.
När så kriget bröt ut mellan Danmark och Tyskland och den
preussiska örnen slog sin klo i vårt blödande grannland, greps den unge
Westerlund af entusiasm vid tanken på att kunna bistå de sårade danska
bröderna. Måhända var det gamle professor Glas som hos honom väckte
första tanken härpå. Säkert är att det var farbror Glas, såsom vi
Uppsala-pojkar kallade den varmhjärtade gamle, som ingaf hans
reskamrat, en annan ung läkare, Ivar Svensson, numera öfverkirurg vid
Sabbatsbergs sjukhus, tanken att såsom frivillig militärläkare ställa sig till
den danska härens förfogande. I Danmark skildes de båda vännerna
åt. Westerlund, som bland annat en tid var biträde åt kirurgen
professor Studsgaard, var med på Als, den lilla ön utanför Slesvigs ostkust,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
