Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DE SISTA STOCKHOLMSÅREN - De sista Stockholmsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’57
Efter sista föreläsningen i Arbetarinstitutet,
som tillika var den sista aftonen af Ellen Keys
Stockholmsvistelse och inföll på den 3o:de april,
Valborgsmessoafton, samlades ett stort antal
vänner i Hotel Rydbergs festvåning för att säga
henne farväl. Där rådde en på samma gång
liflig och högtidlig stämning. Innehållsrika tal
höllos med tack för de valborgsmessoeldar och
de förnyelseidéer, som hon genom sin
verksamhet tändt i vårt andliga lif.
Alla hennes många vänner glädja sig åt, att
hon nu unnat sig ro och minnas, i förbidan på
det som hädanefter är att vänta från hennes hand,
några af de ord, hon själf yttrade: »—■ — När
jag nu lämnar denna krets, är det ej af feghet
eller trötthet. I hvarje människas lif, och i allt’
fall i mitt, kommer man till en punkt, då man
önskar stanna för att samla sig och tänka öfver
sitt förflutna. Det är äfven så, att jag är ett
landtbarn, och landet ropar mig tillbaka.
Man har i afton sagt, att jag sått frön och
tändt eldar. Jag känner djupt, att dessa frön’
kunnat vara mera fullmogna, att dessa eldar
kunde lyst klarare oeh varit mindre skymda af
rök och dam.
Jag har tagit del af mångas lifsöden, och
utgifvit sä mycket af mig själf i småmynt, att
jag nu känner, att jag måste unna mig
ensamheten för att kunna bli något mer för några få
och kunna ge mera åt de mänga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
