Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
— Jag skall nu säga farväl, hörde jag
Eskilsons röst långsamt och tydligt förkunna.
Och därpå följde omedelbart en suck från den
ryska professorn:
— Das Leben ist eine Strafe...
Klingenberg, som föreföll nykter, lät sina
stora diamant- och safirringar blixtra öfver
bordet. På sin godmodiga och sjungande
finsksvenska dialekt sade han:
— Jag har ju antagit dig till sekreterare,
Eskilson! Hvarför kom du inte i dag klockan
tio, som det var uppgjordt?
Eskilson blef kräftröd ända ned på den
ärriga och sol- och väderbarkade halsen.
Ögonen stirrade och hela ansiktet ryckte i fåror
och skrynklor. Han ansträngde sig till det
yttersta att svara i värdig form. Efter många
stamningar sade han, artikulerande som i en
profpredikan:
— Den fattiga vagabonden hafver inga
klockor. Den rike mannen ser på sitt
dubbel-boetterade guldur, men proletären får titta på
kyrktornen och solen. Icke heller hafver han
lyxautomobiler att fara i. Jag var nere i staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
