Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Men ingen skall någonsin veta af det.
Kanske skall någon fråga om ett par år: — livar
är den där Eskilson, — den där fattiga fantasten
som aldrig hade ett öre? Och då skall någon
säkerligen svara: — det vete tusan. Han är
borta. Och så skall ingen fråga mer om den
saken. — Månen tar mig en vinternatt.
Vi sågo Eskilson resa sig. Han tog sin
svarta, slitna hatt och bockade sig höfligt. Jag
såg att hans skrumpna och väderbitna
kinder voro våta af tårar. Han gick genom
kaféet och ut genom dörren. Ingen höll honom
kvar.
Men strax därpå bröto alla upp. Och de
flöto ut och bort som vågor, hvilka man icke
kan skilja från hvarandra i en stor ständigt
skiftande ström. — Jag kände mig plötsligt
som Hector.
Nere vid dörren spelade alltjämt deri
gamle italienaren sin sorgliga och utslitna La
Vague.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
