Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helena.
Jo, — det är sant, — äfven af rädsla —
för ensamheten.
Torsten.
Eller för — något annat.
Helena.
Hvad menar du?
(Deras blickar motas, hon vänder bort sina.)
Torsten (går närmare henne).
Ransaka dig själf, Helenn, •— ser du icke
hur krampaktig, hur osann den är, denna
ansträngning att uppväcka det förflutna. — Och
var det någon lycka då, — detta, som du kallar
för kärlek? — Du frestade — och jag föll för
frestelsen. (Häftigare.) Men aldrig var jag säker
på, att det, som du gaf mig, var mitt, endast mitt,
mitt för alltid, — och icke lika väl kunde vara
någon annans. — Aldrig vara säker, aldrig våga
tro, — ständigt strida, ständigt eröfra på nytt!
Helena (kallt).
Jag visste icke, att du var svartsjuk.
Torsten (lugnare).
Det visste du, du som alla kvinnor. — Det
är ju kärlekens förbannelse, — därför att den
vill det omöjliga: att äga en annan människa.
— Och däraf gör ni er ett vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
