Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Hvad båtar all den fröjd, som räcks dig rågad
Af kärleken och våren,
Då ingenstäds en fristad finns mot — ären?
Skon är Felicias monolog i grafhvalfvet
vid Astolfs lik, och rörande hennes afsked till
sina nympher. Hvilken anblick!
Lycksalighetens odödliga Drottning, hon, som fordom
sagt, att hon var mägtigare än död och mull,
samt att Astolf med henne skulle lefva för
evigt—ung, ensam, öfvergifven, badande i
tårar vid den älskades lik, beröfvad den ljufva
tröst, som återstår för menniskoverldens
qvinnor, den att dö, när de ej längre älskas, och
med stoftets kyla släcka sin låga Högst
cliarakteris tiska ocli betydelsefulla äro äfven de
sista scenerna i denna stora tragedie, Dialogen
mellan Tiden och Afunden vid öns
förstöring, de underjordiska elementarandarnas
ringdans och nattdrottningens slutliga
uppträdande.
Om detta skaldeverk, som skänkt och
*J För menskoverldens qvinnor slutas snart
Det qval, som oss i evighet förföljer.
N’àr de ej älskas längre, få de dö.
Och stoftets kyla släcker deras laga.
Felicias ord. Se Lycksalighetens Ö,
Andra Afdelningen, sid. 124.
Författarens anmärkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
