Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Att rätt begagna monologen är ej en af
dramatikens lättare uppgifter. En dramatisk
författare, som ej fullkomligt beherrskar si<*
sjelf, älskar merändels att i långa monologer
utgjuta sina egna favoritbetraktelser och
afle-der derigenom interesset från de handlande
personerna till sin egen individualitet. Huru
stor är ej Stagnelius i detta afseende i
Rid-dartornet! De fyra monologer, som der
förekomma, bidraga alla väsendtligt till
charak-teristiken; i synnerhet äro de tre sista helt
och hållet oumbärliga delar af den
dramatiska organismen. Olivias monolog i
Riddar-tornet, i begynnelsen af tredje acten, är en
bland de yppersta, något sorgespel kan
uppvisa. Den utgör för sig sjelf ett skönt lyriskt
poem; men, betraktad såsom en del af ett
drama, erhåller den först sin fulla betydelse.
Det hemlighetsfulla Riddartornet
framskymtar öfver allt i de två föregående acterna
såsom en hemsk, olycksbådande vålnad, och
åskådaren är genom Hermans berättelse och
den sista scenen mellan Rheinfels och
Mathilda förberedd att skåda den olyckliga
makan, som der ännu pliktar för sitt brott. Nu
framställes hon på en gång för våra blickar,
ensam, öfvergifven, vid lampans matta sken,
i det mörka, underjordiska hvalfvet. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
