Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
med "jordens friska modersmjölk" fyllda
krukan är redan tom, och blommorna, som
Mathilda skött, förvissnade. Den arma frågar,
hvar solen gästar, ty, säger hon:
Jag vet det ej, till mig ej ljuset hinner,
För mig ej himlahvalf v ets klocka slår,
Och endast suckar mäta mina stunder.
Hvilken sinnrik uppfinning är det ej af
skalden att låta den olyckliga fången i
dystra oroliga drömmar ana sin älskade dotters
grufliga Öde, och hvilken djup kännedom af
menniskohjertat förråda ej dessa sköna ord i
Olivias, den under femton hela år i
fäng-selhvalfvet inneslutna qvinnans mun:
Hur’ underhart dock menskohjertat är!
Re’n femton år i dessa fasans hvalf
Jag mina villor, mina brott begråtit,
Och dock ännu jag icke lärt att dö.
Än hjertats pulsar, det förblödda hjertats.
En samklang med den eviga naturen
Förgäfves söka, än jag lefva vill,
Vill se Mathilda, blommorna, och solen,
Med sina tusen klara silfverbloss.
De tvänne i sista acten förekommande
änglachörerna torde mången anse för
opassande i en tragedi, som spelar i våra tider.
Jag deremot anser dem såsom oumbärli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
