Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Och Jj o lena ^ blomster klädda tufvor,
Omkuttrade af ömma turturdufvor,
Der skälfvande i Alberts famn jag làg_,
Att blott en gång jag eder återsåg!
Helvetes-andarne förkunna henne, att lion
heder förgäfves, och att Albert redan lider i
Gehenna. Julia tviflar, målar med glödande
färger den älskades skönhet och utropar:
Himmel! och han skulle vara
Nu i evighet förkastad! —
Gud sitt mästerverk förstöra! —
Han var brottslig, svaras det, och, då
Julia förklarar, att Albert ej förledt henne,
utan hon honom, uppmanas hon att flyga i
hans armar. En chorsång begynner, som gör
en präktig beskrifning på den festliga elden
i helvetets salar och slutar med den rysliga,
men i en dylik sång ganska passande tankan,
att aftönrodnaden, om hvilken skalderna eljest
pläga säga så många vackra saker, är
helvetets gyldne gryning. Julia gör en rörelse,
för att störta sig i afgrunden. I detsamma
skakas andeverlden af en jordbäfning.
Dunder, blixt och mörker. En arm, med en
brin-iiande åskvigg, visar sig i en sky, och en
röst höres, vid hvilken lielvetesandarne fly
med förskräckelse. Julia dignar mot en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
