Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
VID FRANZÉNS DÖD.
o
Ater till Sveas bröst sig smög sorgbådande dufvan,
Och till sitt himmelska hem flydde i frid derifrån
Skalden, som bar i sitt bröst ett tempel, der oskuldens englar
Vårdade flamman, som skär höjde mot himlen sin eld;
Der den med kärlekens kraft försakande fromhetens lilja,
Kysst utaf fridens sol, blommade, glödde så skönt,
Och da deröfver sig spred jordlifvets härjande stormvind,
Böjde sig ödmjukt i bön, doftande bättre ännu. —
Ljufliga glädje för dig, Patriark, att omsider få njuta
Himmelens eviga vår, lefva det lif, om hvars fröjd
Ofta i templen hos oss med profetisk tunga du talte,
Ofta som David också sjöng uti längtan och bön!
Men för Svea likväl, hur betydelsefull är din bortgång,
Svea, hvars hjerta ditt ord värmt i halfthundrade år!
Sista och ädlaste stämman du var från den tid, då i Sverige
Diktens förfrusna ros började knoppas igen,
Da ur den töckniga lund, den kärleksförqväfvande bojan,
Sångens lärkor på nytt höjde sig fria mot skyn,
Och för det vaknande folk upprepade vårliga qväden,
Som de vid himmelens bryn tycktes af englarne lärt.
Da, en yngling ännu, af ingifvelsens himmelska drömmar
Vaggad â Auras strand ljufligt vid furornas sirs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
