Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der de i sin sorgdrägt af Usnea
Knappast skildes frän de svarta granar.
Döde voro de ej mer, fast lifvet
Icke ville deras blom och grönska.
Afven fjällens laf beliöfver lefva,
Och den får i de förfrusna träden
Sina nästen, der dem lifvet föder.
Sä jag vandrade, tills jag i dalen
Såg naturen åter i dess blomdrägt,
Kände dofterna från hägg och gräsvall,
Hörde suset der af Åre-elfven,
Hörde skällklang der från betesmarken,
Och jag fröjdade mig åt- naturen
Såsom åt ett rike för det enda
Samma, obegränsadt rika lifvet,
Som ej känner något annat välde,
Som ej eger någon gräns, blott grader
Af sin fullhet, af sin prakt och styrka,
Som ej känner någon annan herre
An sin egen lag, hur helst den namnes.
da, ännu der intet lif sig röjer
För vår blick, der intet blomster böjer
Sig för vindens flägt i solens glans,
Annu der dit fogeln sig ej höjer,
Der i solens ljushaf drifvan dröjer
Och der tystnad, evig tystnad rufvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
