- Project Runeberg -  Dikter och smärre prosaiska stycken /
172

(1881) [MARC] Author: Olof Eneroth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172
jag icke den tiden — som adrog mig anmärkningar. Att
komma ut på Djurgården med de andra i det plagget, det
var nu då rakt af omöjligt. Jag talte med mor derom hela
långa tiden förut. Hennes svar hade alltid blifvit: »Kära
barn, hvar ska’ jag tag taga pengar till det ifrån?» — Jag
förnyade min begäran dag från dag, klappade och bad, men
fick alltjemt samma svar. En dag tyckte hon väl att jag
gick för långt i min enträgenhet. Hon blef ond, och när
jag så började tjura och och till med gråta, blef det än
värre. Jag skulle aldrig få det der plagget, jag måtte bära
mig åt hur som helst. »Ja, du skall precis alldeles icke
ha det, just för det du kan bära dig så åt, fast du vet så
väl hur svårt jag har det.»
Ja, så sade hon verkligen. Och jag, som såväl visste,
hvad de orden betydde, jag gaf dock icke efter mer än för
ögonblicket och då blott medelst nödtvungen tystnad. När
jag om qvällen sista April kom hem från skolan, var jag
åter framme med min begäran. Det var nästan mot min
vilja, som ordet undföll mig, och jag ångrade det också, tror
jag, nästan i samma stund. Men mor hade dock hört det,
och så fick jag mig min första rätt grundliga lexa för lifvet.
dag hade aldrig hört mor tala så förr. Hon talte om, hur
hon sökt draga sig och oss fram under hela vår tid, »och
du,» slutade hon, öfverväldigad af gråt, »du skulle ändå
bara bli mig till sorg.»
Nu var det förbi med mig; jag grät tills jag somnade,
utan att jag är rätt viss uppå om icke en och annan af tå-
rarna egnades min förfelade önskan. Men när jag vaknade
om morgonen, låg det der plagget färdigt på stolen mellan
mors och min bädd. Mor hade sjelf sytt det om natten,
sedan hon om qvällen varit ute och skaffat tyg dertill för
2 r:dr, såsom jag sedan erfor af hennes gamla mor. Från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:45:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eodikter/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free