Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - TAL, öfwer FREDEN uti Werele, hållit uti Kongl. Carolinſka Academiens ſtörre Läroſal den 6 Dec. 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En taksam efterwerld din ärestod skal lyfta,
At Peters granne bli, där sjelf du rest hans klyfta.
Du Plato, Montesquieu och Raynal frågade,
Hwad lagar åt Ditt folk Din wishet skulle ge?
Du gaf dem. Amphion ej bättre fältets stenar
Til Thebens djerfwa mur, wid lyrans klang förenar,
Än Du en stor Nation i språk och seder skild,
Den werlden kunde förr Sarmatisk, rå och wild.
Men, hwarför et begär, som samnat werldens wälde
Och ej wil gränsor se, där dem Naturen stälde?
Kanske i grannars barm Du sänt en misstänkt blick
Och welat blanda dig i deras ödens skick,
Af gamla skadors rön försiktigheten winnes;
Man sett hwad fordom händt, och hwad man sett, man minnes.
Ej Werlden blir så lätt åt Despotismen såld;
Mot list man klokhet har och styrka emot wåld.
Den flod, som widgar sig at fältet öfwerswämma,
Til skördens säkerhet, förenta krafter dämma.
Et lyckligt folk är det, som intet häldre wet
Än häfden af sin rätt til sin sjelfständighet.
Knapt lär kring deras hals et främmadt ok sig smyga,
De tro ej altid straxt hwad grannarne betyga.
En nådig skydnings-blick den sluge Romar’n gaf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
