Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon var van vid ett dristigt skämt,
och i hennes värld ansågs det
ofantligt »borgerligt» att taga illa upp ett
dylikt språk.
Rousseau blef plötsligt rasande
öfver hennes i verkligheten fullkomligt
oskyldiga och alldagliga koketteri. Hon
ville icke förstå honom! Godt. Han
svor på, att hon skulle förstå honom,
och det ännu i afton.
Han sköt stolen ifrån bordet och
reste sig upp — häftigt, utan
iakttagande af några som helst vanliga
former. Madame a’Houdetot såg
förvånad upp.
»Här är alltför varmt, Madame,»
sade han ohöfligt, nästan brutalt. »Jag
har ingen aptit längre» — han gick
fram till glasdörrarna. »Se, nu är
månen uppe!»
»Jagser.» Hon vände sig
likgiltigt om, nästan utan att lyfta ögonen.
Rousseau hade redan ena foten på
terrassen. Han dröjde litet och sade
därpå långsamt, halft för sig själf:
»Min Gud, hvad vi människor
dock ödelagga lifvet för oss! Månsken
förstöra vi med vaxljus, vänskap med
fraser och kärlek ...»
»Och kärlek?» upprepade Madame
d’Houdetot nyfiken och — oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
