Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
o
»Jag vet det. A, min Gud, olyckan
är ju just att jag vet det!» Med ett
ljud som af en kväfd snyftning lät
han hufvudet tungt sjunka ned mot
händerna.
Madame d’Houdetot var god och
sensibel. Drifven af en oemotståndlig
impuls, af en drottnings allt
förbarmande medlidande, lade hon bägge
armarna omkring Rousseaus hals och
brast häftigt ut i tårar med kinden
lutad mot hans hår.
Han drog henne intill sig och
kysste henne. Hon sökte ej göra sig
fri, hon fortfor blott att gråta. Hon
kände Rousseau — hon hade en dunkel
men bestämd förnimmelse af, att denna
kärlek, som han här lade för hennes
fötter, icke var en skymf riktad mot
en frånvarande väns älskarinna, men
en ära, som han ännu aldrig unnat
någon af sin samtids kvinnor.
Så sutto de bägge stilla några
minuter. Det glittrande vattnet sjöng
sorlande i kaskaden, juninattens milda
och doftande skymning bredde sig
tätare omkring dem. Långt borta hörde
de det entoniga skallet af en hund,
som skällde på månen.
»Gå, Sophie» — han sköt henne
med en plötslig kraftansträngning
ifrån sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
