Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•325
jag nu gör. Ocli jag skall en gång få stånda
inför lamnlets tron och säga: Herre, här är jag
och barnen, som du mig gifvit hafver.
Grane böjde sitt hufvud. Han ville ej, att
modern skulle se hans ansigte. Men han tyckte,
att i denna stund all jordlifvets jämmer fylde hans
själ. Han hade inga tårar, han kände ingen sorg
längre, öfver att modern skulle dö. En vild
häftighet grep honom. Hvarför hade han kommit
föi- att få detta förfärliga minne att bära på?
Han gjorde sig lös och gick till dörren.
— Karin, ropade han sakta.
Systern och fadern trädde in och gingo fram
till sängen. Erik stod kvar vid dörren. Han hade
en känsla af, att han ej borde gå närmare. Ett
ögonblick var han nära att gå ut. Per Grane
tog sin hustrus hand och kysste den:
— Känner du igen mig?
Då slog den sjuka upp ögonen, och ett
lyckligt leende sväfvade på hennes läppar.
— Erik, hviskade hon, min egen älskade gosse.
Mins du den blåa blusen och de svarta och hvita
strumporna? Hvad du var vacker, och hvad du
var snäll . . .
Hon tystnade och sjönk ned på bädden. Därpå
hördes ett långsamt stönande ljud.
— Jesus, i dina armar . . . hviskade hon.
Så blef alt stilla.
Förvaltar Grane böjde knä bredvid bädden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
