Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om konungarna Valdemar och Magnus (åren 1266—1290)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att få aflösning af påfven. Sålunda lyder hans
berättelse.
— De fyra bröderna kommo samman på ett
möte i Tränonäs[1]. Det var om sommaren, den tid
då löf och gräs hade vida utspridt sig öfver jorden.
På det mötet uppsade hertig Magnus konungen
tro och lydnad. Detta gillade några, men andra
beklagade det; och där funnos män, som försökte medla
fred och försoning. Sju biskopar, som då voro med
där, arbetade för förlikningen. Brodern Bengt, också
tillhörande det andliga ståndet[2], talade så: »Mina
bröder! tänken därpå, att jag är eder köttslige
broder, af samma fader och samma moder! Nu vill
jag gifva eder min del af riket, på det att I mån
lefva i fred med hvarandra. Kyrkan orkar väl föda
mig i alla mina dagar intill min död.» —
— Men intet hjälpte. De skildes åt oförlikte,
och hvar och en skyndade sig bort därifrån.
Konungen for till Stockholm, hertig Magnus först till
Nyköping och sedan till Danmark. Där samlade han
sig en mycket stark här; sjuhundra ryttare tog han
i sin sold, raska kämpar, tappra och ståtliga att se.
Med dessa red han in i Västergötland och ämnade
möta sin broder konungen samt skickade till honom
den hälsning, att nu ville han, Magnus, antingen
vinna riket eller mista sitt lif. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
