Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om konungarna Valdemar och Magnus (åren 1266—1290)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppriktiga beundran, som egnas den tappre fienden,
dansken riddar Bengt, och som ej blott vittnar om
sagesmannens och författarens ridderliga sinnelag,
utan tillika är ett af de vackraste bevisen på den
fullständiga saknaden af nationalhat mellan de
skandinaviska folken på denna tid.
Vi skola nu se, huru författaren beskrifver
fredsslutet mellan rikena.
— Medan man stridde vid Ettak, låg konung
Erik på Axevall. Där hade han länge bidat för att
få strida med hertigen; ty han ville ej vända hem
till sitt land förr, än han hade utkämpat ett slag
eller ock härjat mera. Men då hertigen alltjämt
vek undan och ej ville hålla stånd, började man
underhandla. Och omsider förmåddes konung Erik
till fred, på det sättet, att man sade, att han hade
rikeligen hämnat sig för härjningarna i Danmark.
Den skada, de å ömse sidor gjort hvarandra, skulle
nu anses lika; och därmed skulle den saken vara
slut. Men det silfver, som hertig Magnus förut
hade lofvat Erik, skulle riktigt utbetalas. Och när
herrarna hade länge förhandlat härom, lät konungen
sig nöja med dessa villkor. —
I denna, något naiva, redogörelse för
fredsslutet år 1278 underlåter författaren att meddela,
att Magnus måste lämna Lödöse slott med område
i pant för skuldens gäldande. Om de riddarspel,
som höllos vid fredsmötet (i Laholm), berättar
författaren först längre fram, enär han tydligen trott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
