Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om konungarna Valdemar och Magnus (åren 1266—1290)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skada att låta danske kungen få behålla dem, och
så tog han dem för egen räkning. —
— Konung Magnus hyste stort förtroende och
mycken vänskap för herr Peder. Men Magnus
hade lofvat Peder en summa penningar, och denna
kunde herr Peder, oaktadt sina påminnelser, icke få
ut. När nu konungen en gång var Peder Porses
gäst på dennes slott samt i bästa lynne satt till
bords och åt, så gjorde herr Peder honom utan
vidare till fånge och släppte honom ej förr, än han
fått Lödöse slott med område till säkerhet för sin
fordran. Konung Magnus var dock lika god vän
med herr Peder som förut. Men den är djärf, som
gör slikt. —
— Dessutom hade konungen hos sig andra
utländske riddare, som buro hans kläder (d. v. s. som
gått i hans tjänst, och som han därför höll med
kläder och vapen). En af dem var från Danmark
och hette herr Ingemar, en skön, ståtlig och klok
riddare. Honom älskade konung Magnus framför
alla andra och gaf honom mer, än han kunde
begära. Han gaf honom ock till äkta sin egen fränka,
fru Helena. Lefva nu några män, som minnas detta,
så vill jag ej försvärja (d. v. s. med ed förneka),
att de äro gråhåriga[1]. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
