Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om konungarna Valdemar och Magnus (åren 1266—1290)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Den gamle grefvens fångenskap bekymrade
och oroade mycket både konungen och drottningen.
För att befria honom ingick konung Magnus
förlikning med herrarna, talade mycket vackert och
undfallande för dem och sade, att det var allt rätt
och godt, som de hade gjort Och då släppte de
grefve Gert lös från fängelset. —
— En tid efteråt lät konungen skrifva bref till
herrarna och satte däri sköna och vänliga ord och
bjöd dem att komma för att möta honom på en
gård vid Skara, som hette Gällkvist. Det var där,
herr Ingemar hade mist lifvet. Så snart de kommo
dit och konungen fick se dem, lät han genast gripa
dem och sända dem till Stockholm. Uti ett torn
vid Norrbro, där, tror jag, blefvo de halshuggna
bägge två, herr Jon Filipsson och herr Jon
Karlsson. Hvilka ädle riddare de voro! Gud gifve deras
själar ro och frid! — Men herr Filip af Runby fick
böta med en stor del af hvad han egde inom Sverige,
innan han och konungen blefvo förlikta. —
Om man jämför denna framställning af det sista
folkungaupproret med krönikans uppgifter om de
tidigare, så märker man lätt, att författaren nu är
vida bättre underrättad; det gäller ju också
händelser, som ligga betydligt närmare hans egen tid.
Han kan namngifva hufvudmännen och omtala det
öde, som drabbade tre af de fyra. Också i öfrigt
torde hans berättelse vara väsentligen korrekt. Det
är väl endast hans vanliga likgiltighet för
tidsbestämmelser, som kommit honom att förtiga det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
