Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Om Törgils Knutsson som riksföreståndare och om den ryska fejden (åren 1290—1301)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intyg om, att sillen då var ett af de
hufvudsakligaste födoämnena i Sverige, fastän det dåvarande
Sverige icke hade på långt när så vidsträckta för
sillfiske lämpliga kuster som nutidens. — För öfrigt
bör det anmärkas, att det icke härskade välmåga i
Sverige hela den tid, under hvilken Törgils
Knutsson regerade. Ty de första åren efter konung
Magnus död, i synnerhet år 1291, hemsöktes riket af
hunger och dyr tid samt ovanligt stor dödlighet,
äfven bland de högre klasserna. — Att endräkten
mellan prästerskapet och riksföreståndaren varit
riktigt god, har man skäl att betvifla.
Nu kommer författaren till att omtala f. d.
konung Valdemars och hans sons, junker Eriks,
fångenskap, som enligt författarens mening skulle ha
börjat först under förmyndareregeringen. Vi skola
längre fram se, att författaren haft ett särskildt skäl
att omständligt framhålla, huru mildt statsfångarna
behandlades.
— Då vardt konung Valdemar åter häktad.
På Nyköpings slott läto de honom gå, utan boja
och utan band, och skaffade honom allt, hvad han
begärde. Han hade eget kök, egen dagligstuga
och eget sofrum. De anställde hos honom
småsvenner och kammarherrar, som skulle stå honom
till tjänst, framsätta hans mat och bära hans
drickekar. En redbar och pålitlig man var städse hos
honom och såg till, om något fattades honom; fanns
det ej på stället, skulle man hämta det, om det så
var en mils väg efter det. Man lät alltjämt skära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
