Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om Håtunaleken och om det stora krigets första skede (åren 1306—1309)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras saker från båtarna. Där pådrogo de sina
rustningar, utan att någon af konungens män blef
det varse. Och när dagen var nästan förliden, så
vardt konung Birger tagen till fånga och drottning
Märeta med honom — det var början till mycken
örlig. —
— Där var en sven från Småland, som hette
Arvid. Så snart han såg, att där var ofred och fara
å färde, tog han konungens son junker Magnus på
sin rygg och sprang bort därifrån. Han var en
ung och stark man. Mest fick han gå till fots, och
mycket omak hade han. Men han bar junkern till
Danmark, uppsökte konung Erik, satte pilten på
hans knä och sade honom, hvad han hade sett.
När konungen hörde det, som hade händt, gjorde
det honom mycken sorg, och tårarna runno ned
öfver hans kinder. Dessa nyheter flögo vida omkring.
Det lefver nog mången, som minnes detta. —
— Det var vid mickelmässan, som hertigarna
fängslade konungen. De gjorde det för att taga
hämnd för sina oförrätter. När nu konungen hade
kommit i deras våld, gjorde han allt, hvad de bådo
honom, ty han visste sig ingen annan råd. Man
sade till honom: »Gör nu, som din broder Erik
vill! Upplåt slott och land för honom, och
antvarda allt i hans händer!» —
— Till Stockholm, förde de honom först och
uppmanade besättningen där att gifva sig. Men folket
svarade, att de icke ville uppgifva slottet till
hertigarna, så länge de visste konungen vara vid lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
