Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Om det stora krigets senare skede, frederna m. m. (åren 1309—1313)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lågo några norrmän på ett berg och skådade vida ut
öfver landet. Och när de sågo, att fiendeskaran ej
var större, så lupo de ned och anföllo hertigens
män samt dråpo Jöns Blå och två andra — så går
det till i krig. De öfriga kommo lyckligt undan
norrmännen och redo till hertigen. Han lät då hela
sin här rycka ut på marken för att afbida fiendens
anfall; men fastän de väntade länge, kommo inga
norrmän dit, utan flydde i stället längre bort. Och
eftersom hertigen ej kunde komma åt att strida
med norrmännen, vände han om till sitt land och
brände på vägen, så mycket han fann för godt.
Sedan saknades det icke oro och bekymmer för
hertigen. —
Med de sista orden vill författaren förbereda
framställningen af de stora faror och svårigheter,
hertig Erik hade att möta under hösten år 1309,
då han anfölls af båda konungarna, den danske
och den norske, på samma gång. Farligt var i
synnerhet det danska anfallet, ty konung Erik
Menved hade med sig en välrustad och efter den
tidens förhållanden ovanligt stor här. Enligt en
dansk källa skall den ha räknat 60,000 man,
hvilken uppgift dock tros vara något öfverdrifven.
Den utomordentliga strategiska skicklighet,
hvarmed hertig Erik räddade sig, sin här och sitt rike
från en, som det tycktes, oundviklig undergång,
kommer kanske icke fullt till sin rätt i vår
författares framställning; men att skildringen icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
