Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Erikskrönikan som historisk källa och som konstverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erikskrönikans ståndpunkt kan man begagna det
kända slagordet, att »historien ännu icke lösgjort
sig ur sagans älskande armar», — ehuru man
därvid naturligtvis får taga »sagan» i dess gamla
betydelse af »allt hvad som säges». Ty det är
verkligen sin tids »on-dits», som krönikeförfattaren
frimodigt och obesväradt meddelar, utan att
underkasta dem någon siktning med afseende på deras
trovärdighet eller deras betydelse för den historiska
utvecklingen i stort.
För honom bestämmes urvalet af helt andra
motiv. När han företrädesvis upptager sådant, som
länder till berömmelse för hans vänner eller till
skam för hans fiender, så vittnar detta visserligen
i främsta rummet om partiskhet. Men vi skulle
säkerligen göra vår författare orätt, om vi ansåge
partiskheten vara det enda motivet. Ty så väl det
tendentiösa urvalet som det skarpa framhållandet i öfrigt af
Eriks ädelhet och Birgers uselhet bero tvifvelsutan i
ganska väsentlig mån på författarens naiva
skaldenatur, som drifver honom att måla i starka färger, att låta
ljuset falla klart och skuggorna mörka. När han
icke ville, att bilden af den »milde» hertig Erik,
älskad i lifvet och nästan förgudad efter döden,
skulle skämmas af några fläckar, som efter hans
mening voro af alldeles tillfällig och oväsentlig art,
så handlade han härvid liksom målaren eller
bildhuggaren, som i ett monumentalt porträtt afhåller
sig från att återgifva originalets finnar, vårtor eller
blemmor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
