Hon var blott en ung kvinna, och hon hade varit föga känd. Ej ens hennes egna hade uppskattat henne, där hon gick stillsamt i hemmet och stoppade strumpor och lagade mat. Hon var liksom rädd för att draga uppmärksamheten till sig, och sådan är den äkta kvinnligheten. Den oäkta söker efter männens beundran och allmän uppmärksamhet och rösträtt, som kvinnorna inte veta, hvad de ska få för nytta af. Men som de inte ha den, vilja de förskaffa sig den.
Hon tänkte gå upp till generalguvernören.
Hon hade länge tänkt på den saken och vändt och tummat på den, ty hon tyckte, att det var hennes plikt. Hon ville säga honom sanningen, för nu gick det alldeles på tok med hela svenska folket, och det borde han då få veta, så att han kunde ställa allt till rätta.
Hon tyckte, att så elak kunde ingen vara, att han kunde se ett helt folk gå under utan att lägga två strån i kors för att förhindra det.
Sista tiden hade det glunkats om att mycket skett, som bort vara ogjordt.
Först och främst var det sedefördärfvet.
De förnämsta hotellen hade förvandlats till nattkaféer, där kokotterna spelade hufvudrollen. Det var alldeles efter mönster från det stora moderlandet. Man sade, att bättre kvinnor numera inte kunde besöka restaurangerna, och att det fördes ett osedligt lif där hela natten. Det fanns ej längre några stängningsukaser, och dessa hade heller aldrig varit populära. Men att det skulle gå så långt, hade ingen tänkt eller önskat.
Så spelade man hasard på klubbarna. De främmande officerarna föregingo med godt exempel, och de hade stora kassor att röra sig med. Det sades också, att de lånade pengar ur stadens och statens kassor mot reverser, som saknade borgen. Så gjorde de också i hemlandet.
Vidare påstods, att många svenskar skulle ha försvunnit, och ingen visste, hvart de tagit vägen. Man sade, att det varit just dessa, som mest klandrat och mest blottat det, som var ruttet. Ingen fick säga sin mening, och det var för illa.
Hon kände ej igen Stockholm. Det var, som om hon kommit till en annan stad, en utländsk stad. Det berodde på orsaker, som hon inte kunde förklara, men nog kunde det finnas bot för det onda, tyckte hon i sin enfald.
Folket svalt. Det visste hon. Hon såg också tiggare öfverallt, men få af dem voro svenskar. De sträckte fram smutsiga händer till bettleri och gingo omkring och spredo stank omkring sig. Många hade helgontaflor på bröstet och tiggde för sina kyrkor. Hvad de fingo, söpo de upp den heliga kyrkan till ära.
Hon hade också lagt märke till, att det fanns dagar, då det var helgdag för somliga och hvardag för andra. Somliga butiker voro öppnade, och andra förblefvo stängda. Protestanterna sågo med ovilja, då katolikerna arbetade under de protestantiska helgdagarna, och katolikerna blefvo onda, då protestanterna vanhelgade deras helgdagar.
Det var ingen ordning och reda i staden och inte på landet heller. Man berättade om våldsdåd och hårda straff, förvisningar och arkebuseringar.
Generalguvernören sades vara en hård man. De, som gingo bönhörda från slottet, voro ej många. Och Skeppsholmen var förvandlad till politiskt fängelse. Ingen, som ej tillhörde bevakningen eller garnisonen, fick gå öfver den bron, där vakter postade dag och natt, och de hade skarpladdade gevär.
Värst ondt gjorde det henne, att hon inte fick se någon svensk flagga. Alla andra nationers fiaggor kunde hon skåda nere vid hamnen, men den blågula duken var bannlyst, för evigt borta. Hon hade gömt en svensk flagga i garderoben, men detta var visst farligt? Hon hade gömt den för att skänka den åt sin lilla systerson, då han blef stor. Han skulle åtminstone se, huru en svensk flagga ser ut.
Hon hade alltid älskat allt svenskt. Det var medfödt och låg i blodet. Också hade hon inte kunnat förlika sig med tanken att svenskheten skulle vara borta. Det måste blott vara en elak dröm, ur hvilken hon snart skulle uppvakna.
Den dagen, då hon skulle tala med generalguvernören, gjorde hon en mer omsorgsfull toalett än eljest. Vanligen nedlade hon ej så stor omsorg på sin person, men denna gång ville hon frångå sina vanor. Den 10-åriga systersonen tog hon med sig. Det skänkte henne styrka, tyckte hon.
När hon trädde ut ur porten, såg hon att det snöade. Det var stora, kraftiga flingor som täckte gatstenarna och bildade ett hvitt täcke. Snart skulle de få slädföre, och dock var det långt före julen.
»Nu skola vi gå till en hög herre», sade hon till pojken.
Hennes händer darrade inne i muffen, men hon kände sig modig. Hennes gärning kände ingen till, och det var en djärf gärning. Sanningens ord älskar ingen, och den tiden stodo de mycket lågt i kurs. Någon måste dock säga dem, och hon kunde göra det likaväl som någon annan.
Hon stod inom kort vid slottsportalen.
För dubbelposten var hon inte rädd, ej ens då soldaterna korsade gevären framför henne. Med detsamma kom dagofficeren fram. Han var klädd i grön uniform, och hon kände igen honom. Han brukade rida ute på Djurgården, där hon tog sina eftermiddagspromenader.
»Hvad önskar ni» frågade han artigt.
»Att få träffa generalguvernören», upplyste hon.
»Hans excellens är mycket upptagen.»
»Jag vet det», svarade hon. »Hvad jag har att säga ir mycket viktigt. Tror ni att jag skulle kommit motsatt fall.»
Löjtnanten såg villrådig ut.
»Kanske ni vill säga mig ert ärende», föreslog han till slut.
»Nej», svarade hon bestämdt. Han skulle alldeles inte förstå, hvad hon menade.
»Jag skall höra efter, om hans excellens tar emot», sade han sent omsider och gick till telefonen.
Nu darrade hon, där hon stod. Hon darrade inte, därför att hon trodde sig få audiens utan därför att hon fruktade för ett nekande svar.
Men det blef jakande.
Hans excellens tog emot, därför att hon var kvinna, en ung kvinna. Han var svag för det täcka könet och nog ridderlig att inte vilja afvisa en kvinnlig supplikant. Han tog för gifvet att hon var supplikant. Gossen följde henne.
Hon fördes in i ett väntrum, och där stod en kammarjungfru, som erbjöd sig att hjälpa henne af med ytterplaggen. Först vägrade den unga kvinnan, men kammarjungfrun påstod, att det var nödvändigt, ty hans excellens tog aldrig emot någon, som var klädd i ytterkläder.
När jungfrun vidrörde plaggen, undersökte hon dem förstulet. Det kunde finnas dolda vapen. Hon slätade också till klädningen på den besökande och kände, att allt var som det borde, inga dolkar och inga revolvrar.
Och så fick hon gå in. Systersonen fick följa med.
Hans excellens var alldeles lik porträtten i tidningarna. Hon tyckte, att hon såg en gammal bekant framför sig, och för en sådan kan man inte gärna känna sig besvärad. Han å sin sida såg en ung, vacker kvinna, en blondin - han föredrog blondiner - blyg och dock själfmedveten, som gjorde en djup bugning för honom.
Han satte fram en stol åt henne. Pojken såg han ej åt.
»Ert ärende, min fröken?» började han. Hon visste genom hörsägen, att han brukade småle, ofta och så att de hvita, väl bibehållna tänderna blottades. Hon såg, att ryktet talat sant.
När nu hennes ärende skulle komma före, hade hon svårt att finna ord. Hon hade mycket att säga, men det var inte lätt att finna just de rätta uttrycken. Han satt och väntade, och det gjorde bara saken så mycket svårare.
»Jag har så mycket att säga ers excellens, att jag inte vet, hvar jag skall börja», svarade hon med ett svagt försök att småle.
Han ville hjälpa henne.
»Någon anhållan?»
»På sätt och vis ja och på sätt och vis nej», sade hon. »Jag ville tala med er om mitt fosterland.»
Hon såg, att hans min började uttrycka missbelåtenhet. Ämnet var honom föga behagligt, och hvad hon skulle säga kunde väcka hans ovilja.
»Jag disponerar, tyvärr, inte min tid som jag vill, min fröken», inföll han.
»Jag skall var kort, ers excellens. Sverige anropar ert medlidande.»
»Hvarför det? Jag tycker, att Sverige inte har någon orsak att behöfva medlidande. Landet går sin naturliga utveckling till mötes.»
Han vred de smala händerna nervöst om hvarandra. I första ögonblicket hade han tänkt att göra processen kort och afbryta samtalet, men sedan kom han att tänka på, att här stode möjligen upplysningar att få. Folkstämningen var en viktig faktor att räkna med, och detektivernas rapporter behöfde kontrolleras. En kvinna skulle vara mindre på sin vakt än en man. Alltså skulle hon få tala.
»Det Sverige, som nu existerar, är inte det gamla Sverige», sade hon, och denna gången hade hennes röst en fast klang. Hon skulle säga, hvad hon tänkte, och detta var det enda tillfället.
»Jag föddes i ett fritt land med urgamla anor», fortsatte hon. »Det var ett folk, som aldrig varit kufvadt, ett folk som hemfört flera segrar och flera troféer än något annat land. Ingenstädes fann man en sådan bondestam, en sådan känsla af egen kraft, en sådan tro på rättvisa. I intet annat land gaf man folket en sådan undervisning. Det var ej blott skolämnen utan ock undervisning i hygien, i jordbruk, i kännedom om andra folks plägseder och lif.
»Den, som stal, kallades tjuf, och mest straffades den, som stal från kommun eller stat. Det brottet ansågs större än andra brott. Vårt land var ett omutligt land.
»Vår vetenskap stod högt, och vi ansågos för ett föregångsfolk i många institutioner och inrättningar. Vår konst kunde mäta sig med andra länders konst, och i den täflan lågo vi då inte under.
»Turisterna, som kommo till oss, talade om allt det goda, vi bjödo på, och det kom folk ända från Japan och Kina för att studera. Alla prisade vår renlighet, vår bildning, vår fosterlandskärlek.
»Detta gjorde oss stolta, och det gjorde också minnet af våra stora konungar och hjältar. Stoltheten var en nationell egendom, som vi visade utlandet, utan att detta väckte anstöt, ty det var en berättigad stolthet.
»Men huru är det nu?
»Det svenska folket har förvandlats och blifvit till lump. Där förut rättrådighet härskade, där börjar den moraliska ruttenheten att gro. Inom alla samhällsklasser frodas giftet. Tack vare er polis, mutor och god betalning få ni angifvare i massa, och dessa förråda sin släkt, sina vänner och sina grannar för snöd vinnings skull.
»Skolorna ha stängts eller föra en tynande tillvaro. Ingen af folkets barn kan få samma lärdom som förut, och vid universiteten spelar politiken hufvudrollen eller ock strejkerna, som riktas mot de icke-svenska professorerna.
»Vetenskapen liksom konsten tillhör forntiden, ej framtiden.
»Folket sjunker. Hvar är den själfmedvetna bonden, hvar den dugliga arbetaren? Ni ha infört superi och orenlighet och demoralisering.
»Det bästa af våra krafter ha ni fört undan, med våld eller med lockelser. I det stället befolka ni städerna med stora bordeller och främmande kvinnor.
»Ser ni inte, att detta är vägen till ett folks undergång, ett folk, som förr varit ett af världens bästa?
»Och hvarför ha ni gjort allt detta?
»För att öka edra gränser, och dock ha ni mera land än ni kunna taga vara på. Hvarför skonade ni ej ett litet, idogt land, som ej ville något hellre än att få lefva i fred med er och andra grannar? Är icke detta en gåta för er likaväl som det är en gåta för alla andra?
»Rättrådigheten håller på att dö bort på jorden. Då ni stiftade Haagdomstolen, körde ni bort fredens gudinna, ty det var blott ett uselt, gement knep för att dölja de diplomatiska finesserna, som bestå af löftesbrott, fagra förespeglingar och osanna uppgifter.
»Jag har kommit för att visa ers excellens mitt folks elände och med en bön om förskoning. Det är millioner, som sucka under förtrycket, millioner, som bedja om förskoning och om ändring till det bättre. I ers excellens’ hand står det att ge, hvad man ber om: rättvisa, lindring i nöden, förbarmande.
»Ligger det inte något stort och ädelt i att kunna bestämma öfver ett folk och styra det rätt? Det är om detta, jag ber.»
Generalguvernören afbröt henne.
»Min fröken! Jag förstår edra känslor. Ni ser förhållandena från en lägre, jag från en högre synpunkt. Man regerar ej ett obstinat folk genom lämpor, och svenskarna äro ett trotsigt folk.
»Hvad vet ni om det, som tilldrager sig bakom kulisserna! Mindre än intet. Ville ni studera rapporterna från polisen, skulle ni få en annan uppfattning.
»Kan jag rå för att de svenska, bortskämda arbetarna ej vilja arbeta! De fortsätta sina okynnesstrejker som förut. Har Sveriges regering förut tålt denna brottsliga lek med landets välstånd, så ämnar jag ej tåla den. Arbetaren skall veta sin plats. Handens arbete är ej så mycket värdt, som handens herre vill göra troligt. Händer har hvarje normalt utrustad människa, men ett tänkande hufvud har inte en på hundra. Skola dessa då honoreras lika?
»Nej, och tusen gånger nej.
»Kunna ämbetsmännen klaga öfver aflöningen? Nej, ty de betalas efter förtjänst. Förtjäna inte handelns och industriens stormän mer än förut? Säkerligen. Tror ni mig inte, så studera då taxeringskalendrarna. De tala ett annat språk.»
»Ämbetsmännen äro till största delen edra landsmän.»
»Deras arbete blir inte mindre värdt för det. Jag rår inte för att edra landsmän dragit sig undan.»
Han gick fram till den öppna spiseln och värmde händerna framför densamma. Elden slickade girigt de grofva trädkubbarna, och han betraktade tankfullt lågornas dans.
Hon hade lutat sig framåt och höll hakan stödd mot händerna, glömsk af platsen, där hon befann sig, glömsk af hans närvaro.
Så många hinder det reste sig mot hennes goda uppsåt! Huru litet han förstod af det, som jäste hos det folk, han var satt att regera! Förstod han inte, att han en gång bakom jordelifvets gräns, skulle bära ansvar för en och hvar af sina gärningar, ty intet af det vi göra går oförmärkt förbi evighetens öga? Allt medför sina konsekvenser.
Han betraktade henne förstulet. Det fanns nerv och ras hos den kvinnan, en nästan manlig beslutsamhet och dock var hon helt kvinnlig. Han kom att tänka på en Jeanne d’Arc, en Charlotte Corday, en Kristina Gyllenstierna. Kristina kände han af historien. Han hade särskildt studerat den svenska historien.
Var det så, att den svenska rasen kunde vara på förfall? Skulle ättlingarna af stolta bondesläkter ha fallit tillföga och visat så liten motståndsförmåga? Nej, det var nog blott en tillfällig stämning. I grund och botten hade de säkerligen kvar den gamla kraften och det gamla trotset, detta som han höll på att böja. Förr än folket låg kufvadt, skulle man aldrig få ro.
»Man kufvar inte mitt folk med piskan», sade hon. »Det går till en tid, men sedan är det slut. Vi äro inte vana, att man piskar oss. Då resa vi oss upp, män, kvinnor och barn.»
»Man skall inte våga», svarade han.
»Man skall våga», fortsatte hon. »Vi äro ett trögt släkte, men vi ha visat, hvad vi duga till. När nöden är som störst, bli vi också störst. Då försvinna våra dåliga egenskaper, och vi lefva på våra goda. Ett helt folk i uppror och vapen är något farligt.»
Han ryckte till.
»Syftar ni på någon sammansvärjning!» utbrast han, och det stod förskräckelse och häpnad att läsa i hans ansikte.
»Hvad känner jag till slikt!» sade hon. »Inte är det kvinnors sak att ställa till sammansvärjningar, och våra män skulle säkerligen inte inviga oss i sina hemligheter. Men jag känner, att Sveriges kraft icke är död; den sofver blott och väntar på väckelsen. Ni är den, som väcker den till lifs.»
Han skrattade.
»Inte något annat! Då kan jag vara lugn. Vi äro tillräckligt starka för att hejda revolutionen, om den skulle komma. Vår polis skall skaffa oss namnen på ledarna, och sedan är det slut med det svenska folkets befrielseförsök.»
han hade nätt och jämnt slutat, då dörren rycktes upp, och den nye polischefen inträdde. Han hade ej ens gifvit sig tid att ordna vapenrocken. Några af knapparna voro oknäppta, och ordnarna höllo på att lossna, ty han hade ej fästat dem i mer än en af slejferna.
»Ers excellens!» utbrast han och stannade vid dörren, upphetsad och glömsk af disciplinen.
Hon såg att han bar en pappersrulle i handen, en tjock pappersrulle, sammansatt af flera ark, som man lindat hop och bundit fast med segelgarn.
»Hvad står på?» frågade hans excellens, obehagligt berörd af den brådstörtade entréen.
Bakom, i dörröppningen, stod en af adjutanterna. Han hade skyndat efter polischefen för att påminna honom om ordningen, men han kom för sent. Generalguvernören vinkade åt honom att aflägsna sig, och han stängde dörren.
»En sammansvärjning, en vidtutgrenad sammansvärjning!» stammade polischefen och räckte fram rullen.
Generalguvernören tog emot papperet och lade det på skrifbordet.
De båda männen hade begagnat sitt eget lands språk. Den unga kvinnan förstod att uppsnappa ett och annat ord, och hon lade dem tillsammans, där hon satt, glömd af de två. Pojken slöt sig rädd intill henne.
Hans excellens drog polischefen med sig till det bortre fönstret och började utfråga honom. Hans svar kommo raskt och gingo rakt på sak.
»Är det svenskar?»
»Ja.»
»Hvilka ?»
»Det står i förteckningen. Vi ha gjort husvisitation hos en f. d. öfverste, och han hade fört en rulla öfver ledarne.»
»Känner ni dem? Har ni läst papperen?»
»Jag öfverlämnar detta till ers excellens.»
Hon kände, huru det svindlade för hennes ögon. Hennes egna landsmän sväfvade i fara. En sammansvärjning, hvars trådar lågo förborgade i pappersluntan ett par steg från henne. Det var mäns lif, som hotades och mäns frihet, som kunde gå om intet, kanske hela Sveriges väl och ve.
Hvad kunde hon göra?
De båda talade ifrigt med hvarandra vid fönstret, och de vände ryggarna till.
Hon smög sig upp ur stolen och sträckte fram händerna till grepp. De kommo närmare och närmare. Tum för tum nalkades hon, och hon kände att på henne berodde nu allt. Hvarje steg som förde henne mot det ödesdigra dokumentet var ett steg af smärta, af hopp och af ångest, och hon räknade med möjligheterna, med dunkande pulsar och hopsnörd strupe.
Hon grep rullen, och det kändes, som om hon nu fyllt sitt lifs stora mission. Just för detta hade hon kommit till - att rädda dem som skulle rädda landet. Hon dröjde ej en sekund längre, än hon behöfde utan drog sig tillbaka, närmare spiseln med dess kubbar och dess eldslågor, och till dessa kastade hon dokumentet.
Polischefen hörde rasslet af papperet.
»Hvar äro papperen?» skrek han med gäll röst.
Hans excellens kastade en blick på den plats, där skrifvelsen legat. Platsen var tom.
Han rusade fram till henne.
»Hvad är det för dumheter! Har ni tagit förteckningen?» ropade han.
Hon stod framför spiseln med händerna på ryggen.
»Sök!» sade hon, och det klang af triumf i hennes stämma.
»Hon har nog kastat dem i elden!» utbrast polischefen och försökte med brutalt våld föra henne undan.
Hon knuffade till honom så att han raglade tillbaka.
»Jag är kvinna!» sade hon.
De båda männen tvekade ett ögonblick, ett mycket kort ögonblick.
Därpå rusade båda fram. Pojken började gråta.
Det blef en förbittrad strid, ty hon ville inte vika. Under det hon kämpade för andras lif och frihet, räknade hon sekunderna. Nu måste papperet vara till hälften brändt, nu till tre fjärdedelar, nu kanske helt och hållet, men säkert var det ej.
Männen försökte rycka henne undan, där hon stod och täppte till spiselöppningen. Det brann i hennes klädning, men hon brydde sig ej därom, utan hon värjde sig blott mot våldet, värjde sig så mycket hennes svaga muskler förmådde, en kvinnas förtviflade försvar. Vettskrämd sprang pojken ut genom dörren. Han ville skynda hem för att skaffa hjälp. Ingen lade märke till honom, medan han flydde genom rummen slottet.
Under tiden brann dokumentet upp.
»Allt är en askhög!» jämrade sig pohischefen. »Hvad skola vi nu göra?»
Hans stämma lät förtviflad och jämmerlig. Hans excellens’ panna hade rynkat hop ögonbrynen. Straffet skulle nog komma.
»Ni skall få böta för detta», sade han.
Hon böjde stum på hufvudet.
