Hos juristen var det fest, middag, och efter denna en stunds meditation. Hufvudändamålet var emellertid inte festandet utan politiken.
Officiellt fick man inte politisera. Politiken var ej folkets egendom utan tillhörde ett fåtal utvalda, de flesta tillhörande den härskande nationen, men det fanns också några svenskar, och dessa kallades af sina landsmän för affällingar. På samma sätt som bibeln hos de katolska var prästernas egendom, som kunde vanhelgas, om den utelämnades till den stora massan, räknade man med politiken hos eröfrarne.
De sista veckorna hade patrioten arbetat i tysthet. Hans energi hade vaknat och fått en kraftig uppryckning, då han såg en möjlighet att sätta i gång revolutionen. Folk, som ville deltaga, saknades inte. De flesta voro med om den saken, ty sämre än man nu hade det, kunde man ej få.
Här inom fyra väggar fruktade man inga lyssnare. Spioner hade vuxit upp som svampar under en regnig höst. Detta hörde till det nya systemet och var en af dess ruttna produkter. Spioneriet förde med sig depravation, osäkerhet och slutenhet. Många förskaffade sig en inkomstkälla eller ett yrke på angifvelsernas väg, och faran för angifvelse kom folk att taga vara på sina ord mer än förr. Detta var ynkedom.
Litet hvar kände, hur stor skillnaden var mellan förr och nu. Man hade aldrig tillräckligt värdesatt ordets frihet, ty det hade varit något så själfklart. När hvar och en måste gå med munlås, insåg man hvad man hade förlorat, och det gjorde ingen gladare eller ökade själfbeundran för gjorda gärningar eller underlåtna gärningar. Den kloke skulle ha förutsett äfven detta konsekventa sätt att behandla en besegrad provins.
Ju värre segrarne foro fram, desto mer växte önskan hos de förtryckta att bli bördan kvitt. Önskan växte till kokpunkten från att till en början ha varit ljum, sedan en följd af förordningar börjat ingripa på privatlifvets områden och göra svenska mäns och svenska kvinnors lif till ett Gehenna.
De herrar, som sutto i rökrummet, voro alla skarpa hufvuden, men representerade olika meningar. Man kan vara ense om ett gemensamt mål, men planerna för att nå det kastas ut på lika många sätt, som de ha upphofsmän, och de bero på hvars och ens karaktär; djärfva och försiktiga men också långsamma och hastigt växande planer med växlingar från svart till hvitt. Inte alla äro kloka, men hvar och en tror på sin plans vishet eller sina åsikters ofelbarhet.
Och de talade om revolutionärerna och deras planer.
Revolutionärerna inom det stora riket ville nå samma mål - befrielsen. Där voro olika folk och stammar, och detta var något negativt, förklaringsgrunden till att man alltid stannade vid svaga revolutionsförsök utan enig, gemensam aktion. Man blef svag genom oenighet, där man bort bli stark genom enighet.
Hvar och en yrkade på sitt. Den ena ville ha det och den andra ett annat. Gjorde en ett på sitt vis, skulle en annan ha ett annat. Hade de blott haft ett enda tänkesätt, hade man troligen lyckats.
När svenskarne kommo till, koncentrerade de sig på att ta ledningen, hänsynslöst och utan att ge efter för de andra.
Detta var sättet. Alla småsaker måste förfalla. Inga partivillkor finge uppställas före, men väl efter målets uppnående. Till dess måste olika intressen foga sig i ett gemensamt.
De samlade herrarna voro diplomater eller tidningsmän från olika länder, och alla talade fritt, som de tänkte. Tjänstefolket hade fått gå; kokfrun, husan och betjänten. Juristen hade själf stängt dörren med dubbla vridningar på nyckeln, och ingen kunde lyssna utom de närvarande. De litade fullkomligt på hvarandra, ehuru de ingalunda voro landsmän. Det var farligt att tala fritt i Sverige, äfven om man var utländing.
Två af dem voro svenskar, juristen och patrioten. De andra representerade andra länder, bland dessa Norge, Danmark och Nordamerikas Förenta Stater.
»Neutralitet!» inföll patrioten, »är också en slags tillvarelseform för en stat.»
De hade talat om staternas olika utrikespolitik.
Han sade detta med en ton af förakt, som om han ej tyckte om vare sig ordet eller dess begrepp.
De andra lyssnade för att höra, hvad som skulle följa. Han fortsatte:
»En stat kan uppträda på många olika sätt. Tillvägagångssättet skapas af nationalkaraktären, hvilken i sin ordning utgör det samfällda resultatet af folkets öfvervägande karaktärsdrag. Majoriteten i ett land utgöres exempelvis af hänsynslösa individer: politiken blir då till sina hufvudlinjer hänsynslös, om än ett undantagsfall vid ett och annat tillfälle kan inträffa. Denna majoritetens hänsynslöshet sätter sin prägel på minoriteten också och drar den ett steg uppåt, ett steg närmare det hänsynslösa än minoriteten varit van vid eller skulle önskat.
»Hänsynslösheten alstrar förvärfsbegär. Alla stater ha för öfrigt det begäret, om de än måste stoppa näfven i byxfickan och se på, när de, som våga, hålla på med sina små röfverier och stölder bland småstater, som försummat sitt försvar.
»En hänsynslös stat är aggressiv i sin politik och farlig i samma mån som den har militära maktmedel bakom sig.
»Så finns det äfven stater, som bestå af beskedliga varelser så snälla och goda, att de inte en gång våga att tala om sitt försvar. De förskaffa sig garanterad integritet och hoppas på Guds nåd och välvilliga grannars. Säkert likna de lammet, som ber att få husrum hos lejonet, tigern och björnen. Dessa stater hysa en fast förtröstan på garanterande pappers helgd, oaktadt historien bort ha lärt dem, att ett papper inom diplomatiens värld förblir ett papper, det må innehålla en integritetsgaranti underskrifven af ambassadörer eller bestå i ett kasseradt protokoll från ett bridgeparti, skrifvet af en obetydlig attaché.»
Norsken såg ut, som om han svalt något surt. Talaren fortsatte:
»Mellan dessa står neutraliteten, och den är ett svagt käril.
»Neutraliteten kan uppvisa olika faser, närma sig det hänsynslösa men också det beskedliga.
»Från mina diskussioner med neutralitetsförfäktarne har jag fått många erfarenheter till lifs af olika slag, men intet tilltalar mig.
»På sin tid fanns det riksdagsmän - således män som åtnjöto sina valmäns förtroende - hvilka tolkade neutraliteten på ett lindrigt sagdt puerilt sätt. Många skulle anse det straffvärdt numera. I lyckligaste fall skulle jag rubricera deras handlingssätt som ett utslag af bristande intelligens.
»Det var de, som trodde, att man skulle vara oantastlig, om man blott en gång för alla förklarade sin obenägenhet att blanda sig i grannarnas gräl. De ansågo följaktligen:
»att det aldrig kunde bli krig, om ena parten sade nej,
»att man ej behöfde äga försvarsmedel, om man ej själf var grälsjuk,
»att en uttalad önskan hos en nation skulle respekteras af andra nationer, äfven om det gällde intrång på dessas vitala intressen,
»att människosläktet midt i krigsperioden - ty slutet af 19:de och början af 20:de århundradena voro krigsperioder - plötsligen blifvit fromsinta och fria från krigstankar.
»Ja, de ansågo mycket annat också lika dumt.
»Konsekvensen häraf skulle bli afväpning och neutralitetsförsäkran, garanterad eller icke garanterad.
»Hur hade det gått, om dessa fredsfår fått råda?
»Polens delning kunde ha visat dem ett relativt färskt exempel, Bosnien och Herzegovina och Turkiet ett annat. Ja, exempel på svaghetens svaghet behöfver man inte söka efter.
»Arma Sverige, där dylikt folk fått ha ett ord med laget! Och lurat andra med fraser, som saknade realitetens bakgrund.
»En annan kategori af neutralitet är den, som säger, att man skall ha maktmedel bakom sin försäkran eller sin önskan att ej bli indragen i krig.
»Detta är klokare och delvis försvarbart. Det är inte bara bön om förskoning och ej heller papper och eder, som kommit till för att brytas. Där finnas kanoner och gevär bakom, kanske också män, som tala om, att de ämna skjuta skarpt.
»Men hvarför i alla himlars namn skall man på förhand åratal förut binda sig med en försäkran, att man till hvarje pris - om det komme till krig mellan två andra makter - skall värna sin neutralitet. Är det inte tids nog att visa den goda viljan, när de två drabba samman?
»En för tidig neutralitetsförklaring, en allmän dylik för alla fall och händelser, har många olägenheter.
»Främst af dessa är, att den inte medför någon nytta och således verkar omotiverad. Ingen tror på den mer än möjligen den, som i okunnighet om dess ringa verkan öfverskattar ordets makt. Stormakterna draga blott på smilbandet åt en dylik försäkran, under det att de försöka hålla sig för skratt och nicka bifall.
»Brytes neutraliteten af händelsernas makt, har just detta - att man i åratal förut proklamerat en sak, som man inte kunnat hålla - varit ett minus.
»En fientligt sinnad makt får äfven härigenom en slags försäkran om, att han i lugn och ro kan arbeta på det neutrala rikets undergång. Där uppskattas ingalunda en koalition med en makt, som kan och vill hjälpa.
»Allt detta kunde dock försvaras, om bara den lilla staten kunde vara absolut viss om, att den af egen kraft vore i stånd att försvara sig.
»Månne det ej ligger en oklokhet uti en förskottsförsäkran? Vore det inte bättre att i tid försäkra sig om ett godt samarbete med en stor granne, hvilken har identiska intressen? Den saken tål nog att tänka på.
»Tal om sådant har man också hört.
»Då invänder en, att det är äfventyrspolitik. Ja, så är det nog också, om man kunde vara förvissad om, att man vid ett världskrig finge gå sin bana rakt fram stället för att indragas i stridsvimlet.
»På den eviga friden trodde vårt land så sent som början af nådenes århundrade, det tjugonde post Christum natum. Ännu lefde Sverige i hågkomsten af fridstillståndet före det strategiska läget 1905, och det var ett oförsvarligt misstag.
»På Balkan tändes gnistan snabbt och flammade upp till en vådeld, men det fanns andra järtecken också af än större betydelse.
»Mellan England och Tyskland måste det förr eller senare komma till en kraftmätning. De äro rivaler på världsmarknaden. Tyskland är ett land, hvars nativitetssiffra är stor, och folkmängden ökas med jättesteg. Det är också ett land med växande industri, och den industrin växer så hastigt, att landet ej räcker till för att afyttra produkterna inom Tysklands gränser. Varorna måste ut i världsmarknaden.
»Här dominerar England med gedignare produkter. Tyskarna ha facilare priser. Detta skapar en skarp konkurrens och en slutlig sammanstötning.
»Båda ländernas vitala intressen fordra, att en slutuppgörelse äger rum med vapen i hand.
»När kriget blossar upp, måste England slå till med sin öfverlägsna flotta redan i dess början. Är tyska flottan väl förintad eller ansenligt försvagad, kunna tyskarna ej landstiga, och faran är öfver. Engelsmännen äro mycket rädda för en tysk landstigning, så relativt liten och underhaltig som deras armé är.
»Herrar britter måste - tack vare Kejsar Wilhelmskanalen - operera dels i Nordsjön, dels i västra delen af Östersjön, Bältena, Kattegatt och Skagerack. Här måste de emellertid söka sig en operationsbas.
»Jag har hört en framstående tysk militär framhålla, att kanalen ifråga medger tyskarna operationsfrihet på de inre linjerna. Detta betyder, att engelsmännen måste dela på sig, enär tyskarna dra sina krafter till hvilken sida af kanalen de vilja, och sedan gå de antingen direkt på London eller ock rundt Skagen. Detta måste engelsmännen hindra på båda sidor om Danmark, och detta förorsakar en delning af svenska flottan i två grupper. Tyskarna hållas samlade, kasta sig öfver den svagare, engelska gruppen med öfverlägsna krafter för att slå den. Sådant kallas en operation på de inre linjerna. Sedan kommer turen till den - andra gruppen.
»Ha engelsmännen en fast bas någonstans i Sverige eller Norge, kan därvarande grupp, tack vare basen, göras svagare och dock erbjuda större motstånd, ty den kan söka skydd i hamnarna, tills den fått understöd.
»De danska hamnarna, som ligga Tyskland närmast, äro grunda och oskyddade. Den svenska skärgården i Bohuslän är oförsvarad och ett godt skydd, således en utmärkt operationsbas för en engelsk eller tysk flotta.
»Tyskarna äro ej okunniga härom, och de vilja antagligen förekomma sina fiender. Deras talrika flottbesök i den bohuslänska skärgården talade sitt språk för sig.
»Följden är, att vid ett krigsutbrott vore det af största vikt för de krigförande att ta delar af bohuslänska skärgården, och därmed förfaller pratet om neutralitetens betydelse vid ett krig mellan England och Tyskland.
»På detta tänkte man väl inte så mycket i Sverige före kriget. Man var suggererad på Ryssland den tiden. Vi hade bort söka Tysklands vänskap i stället för att vara allas och ingens vän.
»Inte hade vi kunnat ställa oss på Englands sida. Inom några timmar hade tyskarna kunnat från Kiel kasta arméer öfver till Sverige, arméer som skulle eröfra det tilltänkta området i Bohuslän. Klokare då att med ens ingå allians, ty vi hade haft vår ställning klar och arrangerat oss därefter.
»Äfven vid anfall österifrån hade vårt läge blifvit klargjordt genom ett rent spel med Tyskland. I dess intresse hade legat att Östersjön ej blifvit ett ryskt innanhaf. Vår tid fordrar allianser mellan samma raser; den germaniska för sig, liksom den slaviska.
»Så stod det till efter 1905, men vi drogo inga slutsatser utan kände oss stå vid status quo. Kanske sågo de ledande klarare, men det gjorde inte den allmänna opinionen, och den influerade på ledningen. Det var på sätt och vis parlamentarismens så kallade välsignelse.»
»Jag går inte in på hvad ni säger», inföll dansken. »En allians med Tyskland skulle blott utsatt er för fara.»
»Hvilken?» frågade patrioten.
»Att nödgas följa Tyskland i alla dess diplomatiska irrgångar», svarade dansken.
»Naturligtvis, men det måste vi i alla falla göra. Vi hade ingen bestämmanderätt. Tro mig, genom en sådan allians hade vi säkerställt oss, och hvarenda stormakt hade måst två gånger betänka sig, innan den angripit oss.»
»Tyskland kunde ha lämnat er i sticket i nödens stund», sade dansken som var en äkta dansk, med misstro till allt tyskt. »Nyss talade ni om det ringa värdet af pappersgarantier, och en allianstraktat är inte stort annat.»
»Sant! Ni vet inte, huru sant ni talar. Men vi hade haft flera fördelar att vänta äfven i detta fall. Ni skall få höra.
»Det kunde ju ha händt, att tyskarne stått oss bi, då vi ju alltid hade samma intressen. Detta var det ena. Då hade det nog blifvit som så, att vi nödgats organisera vårt försvar efter mer effektivt mått, om vi skulle fått njuta af en dylik allians. Tyskland hade fordrat det och ej nöjt sig med en milisarmé som bundsförvandter. Denna ökning i försvarskraft skulle under alla omständigheter ha tillfört oss ett krafttillskott, äfven om vi stått ensamma.
»Slutligen hade vi satt oss i respekt genom att visa, att vi vågade taga vårt parti i stället för att lura oss själfva genom en värdelös neutralitetsförklaring.»
»Tanken på neutralitet var dock populär», anmärkte norsken.
»Den var så, ty det var en inarbetad föreställning hos allmänheten. Man kunde och vågade ej tänka annorlunda», medgaf patrioten. »När neutraliteten kom på tal, framhöll man alla skäl för densamma och inga skäl mot, under det att alliansdiskussionen rörde sig med skälen mot och ej dem, som voro för. Hade pressen tagit upp saken, skulle den fått allmänheten att se med annan syn på tingen. Och säkert hade detta varit nyttigt.»
»Ni talar om allianser», fortsatte norsken. »Om Sverige förstått sin sak, skulle det ha ingått en försvarsallians med oss i stället. Jag inser mycket väl, att man hyste animositet mot allt norskt för det som varit 1905, men svenskarna hade bort frigöra sig från den känslan med klokt förutseende. Svenskarna bruka vara praktiska och tänka klart.
»Unionens enda berättigande bestod däruti, att vi vid krigstillfälle kunde förena våra arméer. För öfrigt var unionen en black om foten och alstrade misstroende, till och med hat. När vi å vår sida bortopererat det onda, som skilde oss åt, skulle en försvarsallians varit kärkommen och onekligen gagnat den skandinaviska halfön.
»Jag antar att ni» - han vände sig till patrioten - »med er förkärlek för allianser i hufvudsak delar min uppfattning?»
»Nej, det gör jag inte», protesterade denne. »Vi skulle blott haft omak af den alliansen. För oss svenskar var det likgiltigt om ryssarna tagit en norsk hamn i nordligaste Norge, ja, detta hade till och med beredt oss en slags garanti mot liknande försök öfver svenskt territorium.
»Ryssland kunde på så sätt ha fått ett aflopp för sitt expansionsbegär utåt Ishafvet och Nordsjön, och vi kunde ha fått lefva i relativt god ro.
»I händelse af ett krig mellan England och Tyskland, hade ni troligen tagit Englands och vi Tysklands parti eller tvingats därtill, och hvad hade då allianstanken varit värd?
»Och det var nog så också, att den hjälp Norge erbjöd var liten nog. Er armé var en milishär med undermålig utbildning, både kvantitativt och kvalitativt obetydlig.
»För att gå med på en allians skulle vi i första hand ha aftvungit er villkoret att betydligt öka er flotta och att ge er armé en annan organisation med ökad utbildningstid och ökade reserver. Som det var, skulle vi ha bjudit tre fjärdedelar mot er fjärdedel, och detta hade ej varit någon rättvisa och ej heller tydt på statsklokhet.»
»Men med oss kunde ni ha ingått allians», vädjade dansken.
»Hvarför?» frågade juristen, som hela tiden setat tyst.
»Därför att vi nordiska folk höra samman och därför att vår armé stod på ett plan högre än den norska.»
»Vi nordiska folk ha visst inte samma intresse», genmälte patrioten. »Danmarks själfförsvar mot Tyskland sätter landets intressen mot våra. Vi ha inte något men af, om Tyskland tar edra öar, snarare motsatsen. Genom edra angrepp - och de äro både stora och talrika - mot Sverige ha ni visat er afundsjuka alltför tydligt, för att vi skulle ha såsom på 1860-talet strömmat till i massor för att delta i ert försvar mot preussarne. När det gick så långt, att ni 1905 vågade visa oss er tydliga antipati trots edra handelsintressen på Sverige, då dessa stodo på spel, insågo vi, huru inrotad er afund var. Och dock tänka ni på allians!
»De ideella skälen för ett försvarsförbund med Danmark kunde således ej existera och några praktiska skäl förekommo ej för men väl emot.
»Nej, Tyskland och vi hörde ihop, inga andra.»
»Hur går ett dylikt beroende ihop med er beprisade frihetskänsla?» anmärkte norsken spetsigt.
»Kunde vi inte vara fria ändå?» utbrast patrioten. »Lika väl som vi kunde ha gjort en konst i att respektera vår en gång afgifna neutralitetsförklaring - om nöden tvang oss att ta parti för den ena eller den andra - lika väl hade vi kunnat svika alliansen, om detta varit fördelaktigt. Diplomatien räknar ej med hederskänslan hos nationerna. Båda voro ungefär lika litet bindande - om vi ej varit de svenskar, vi alltid varit, det enda folk på jorden, som fört ideell politik och visat sig ordhålliga. En neutralitetsförklaring och en allians hade lämnat oss precis lika stor frihet och diplomatiskt sett ingalunda satt oss i något som helst beroende.»
»Europa är ett oroligt land», sade svensk-amerikanaren. »Ni slåss ännu som under medeltiden. När vi se huru ni kifvas och bråka, lära vi sätta dubbelt värde på vår frihet, ty det är äkta frihet.»
De orden läto som de voro - grötmyndiga.
»Slåss inte ni också ?» frågade patrioten ironiskt. »Ha ni inte gjort slut på edra stackars indianer? Ha ni inte kastat er öfver Spanien och röfvat till er Cuba? Lägga ni er inte i hvarje tvist, som uppstår de sydamerikanska staterna emellan eller inom deras revolutionära element? Ni äro ingalunda guds bästa barn, om ni än tro det. U. S. A. är inte ett strå bättre än Old Europe.
»Det är också ni, som sugit musten af Sveriges befolkning.
»I milliontals ha de utvandrat och befolkat edra stater. När dessa växte, skedde det på vår bekostnad, och ni togo oftast det, som var bäst af oss. Det usla och det fattiga ville ni inte se, utan stängde edra portar för nöd och elände, men tog arbetskraft och pengar.
»Den folkvandringen hjälpte till att undergräfva vår nation, fysiskt och moraliskt, och det blef masken, som frätte inom skalet. I andra led bevarade ni emigranter ännu minnet af det gamla landet men talade redan ett främmande språk, i tredje led lefde minnet ehuru svagt, och i fjärde kom glömskan och föraktet, om detta inte kommit förr.»
»Vi skulle inte resa till Sverige, om vi hade glömt det», protesterade emigranten.
»Ni talar om Sverige och bära svensk patriotism på tungan, men ni handla som amerikanare, praktiskt och som det är bäst för er själfva», invände patrioten. »Här i ert forna fosterland ha ni lämnat idealen kvar, och därför längta ni någon gång. Det är det vackraste af er själfva, ni lämnat här, och midt i ert arbete och jäkt efter dollarn trängtar er bättre människa efter det, som står högre än dollarn.
»Men fosterlandskänsla för Sverige har emigranten ej. Han är en förrädare mot sitt land och sätter sitt eget jag öfver sitt lands väl under förevändning, att moder Svea inte sörjer för honom som en moder utan som en styfmoder.
»Ville han blott arbeta lika mycket i Sverige, som han tvingas att göra i Amerika, skulle han bli en välbergad man.»
De andra tyckte att detta var ett hårdt tal till emigranten, men de
tyckte också, att det var rättvist.
