Kamrarnas talmän voro inkallade till hans excellens generalguvernören. De voro klädda i frack och sågo upprörda ut. Ingen af dem hade sofvit under nattens lopp, ty arbetet hade ej gifvit dem tid härtill. Större delen af natten hade de tillbragt för att konferera med sina kamrater. Dessa hade samlats, sedan man - i god tid dagen förut - fått veta, att generalguvernören önskade ett samtal, hvilket berörde riksdagens intressen.
Sammanträdet under natten hade varit stormigt.
De olika partierna hade kastat sig öfver hvarandra med en hetsighet och hätskhet som aldrig tillförne, och man hade slungat beskyllningar och anklagelser af gröfsta beskaffenhet mot hvarandra. Alla sköto skulden till katastrofen på motpartierna. En högt uppdrifven, politisk träning, arfvet från 1905 års Norge, hade söndrat Sveriges folk, den sura jästen i en förut icke syrad deg. Personliga förolämpningar saknades ej. Hvarför skulle man frångått detta prerogativ?
Någon enighet vann man ej under diskussionen, ej heller att klarhet inträdde i de omdiskuterade frågorna. hvarje parti fasthöll orubbligt vid sin ståndpunkt såsom den enda ofelbara, under åberopande af att man blifvit vald för att kämpa för just de idéer, som upptagits på partiets program. Om denna idé för länge sedan blifvit värdelös genom situationen för tillfället, betydde intet gent emot ordhålligheten mot valmännen. Det var ej längre män, som kämpade för sin öfvertygelse, utan marionetter, som sade ja eller nej, då man tryckte på en knapp.
Det var kanske det förtviflade i läget, som gjorde, att man äfven nu, fastän erfarenheten lärt motsatsen, så envist fasthöll vid programmet. Också tillkommo ytterligare ett par andra motiv; omöjligheten af att finna en lösning och känslan af det ansvar, man bar. Hade man blott utan eftergifter hållit sig till programmet, kunde man ansvara för sin mandat inför valmännen - äfven om det ledde till undergången.
Talmännen skulle följ aktligen möta generalguvernören under försvårade omständigheter.
Han var säkert medveten om det plan, på hvilket han ämnade hålla sig: de hade ingen fast grund att stödja sig på.
Hans excellens hade varit vid särdeles godt lynne. Upploppet hade kufvats och de nya regementena hade tagit kasernerna i besittning. Samma dag hade han expedierat en skrifvelse med anhållan om ökning i garnisonens styrka under motivering af den allmänna osäkerheten inom landet, enkannerligen hufvudstaden. Han hade utnämnt ny polismästare, en af hans egna pålitliga kreatur, och han hade satt en del af den svenska poliskåren på vakans för att ersätta dem med sina egna hejdukar. Dessutom hade han afskedat icke så få högre svenska ämbetsmän under förevändning af, att de icke varit utan skuld till upploppet. De svenska myndigheterna hade visat sig för lama.
Talmännen väntade, och hans excellens lät dem vänta. Han hade redan vid deras inträde låtit dem se, att något allvarsamt var å färde, ty hans leende ansikte hade förvandlats och fått ett kallt, fientligt uttryck. Han förlängde med flit pausen, ty han var psykolog. Han visste, att han genom sitt teatraliska uppträdande rubbade de båda herrarna ur deras tilläfventyrs lugna själfförtroende, och han ville bringa dem ur fattningen. Hans excellens kunde arrangera effekter.
Plötsligt vände han sig tvärt emot dem.
»Det har varit ett uppträde på riksdagen i natt!» sade han tvärt, med rynkade ögonbryn.
Talmännen sågo på hvarandra men svarade ej. Han hade talat till dem som till ett par skolpojkar, i mästran de, öfverlägsen, sårande ton.
»Jag säger att det varit ett uppträde, och jag vill inte veta af något dylikt.»
»Diskussionen är fri i riksdagen», svarade talmannen i första kammaren.
»Inom vissa gränser, ja. Men rör det sig om klander, om ett klander öfver mina och min herres och monarks åtgärder, sätter jag stopp härför Mycket har sagts, som borde vara osagdt. Här i Sverige har ni ej lärt er disciplin men väl själsvåld.»
»Jag anser icke att vi öfverskridit gränserna för vår befogenhet», opponerade sig andra kammarens talman nu orubbligt lugn.
»Det kan jag bäst afgöra», afbröt honom excellensen, synbarligen ond öfver invändningen.
Han gick upprörd af och an i rummet, under det att de båda stillatigande stodo kvar på sina platser. De skulle ha velat svara, men vågade ej.
»Svenska riksdagen tar sig ton», sade han sent omsider. Hans ord voro snarare en monolog än riktade till åhörarne. »Det måste bli slut med det så godt förstsom sist. Riksdagen är betydelselös, men inser ej att den finnes till endast pro forma.»
»Förlåt, ers excellens, den representerar svenska folket», inföll första kammarens talman.
»Gör den? Jag tror snarare, att den representerar olika partier med ofta diametralt motsatta åskådningar. Dess uppträdande har vid många tillfällen ingifvit mig den föreställningen.»
»Riksdagen är baserad på folkval, ett utslag af folkets vilja.»
Excellensens mun hopdrogs till ett tviflande leende, och han ryckte på de smala axlarna, ett säkert tecken hos honom, att han hyste motsatt åsikt om den uttalade hypotesen.
»Folkval! Folkets vilja!» återupprepade han. »Hur kan ni på allvar komma med ett sådant påstående? Ni skämtar väl?»
»Ers excellens känner icke till våra svenska förhållanden. Detta vore också mer än man kunde begära», svarade talmannen skarpt.
»Känner jag inte!»
Det låg hån i utropet, och det lätta skratt, som följde, förtydligade hans uppskattande af den andres yttrande.
»Min herre, jag har i tio års tid noggrant studerat Sverige, dess folk, natur, plägseder, författningar, civila och militära organisationer, religion, lagar och detta både teoretiskt och praktiskt. Redan för fem år tillbaka måste jag förbereda mig för den uppgift, som en framtid skulle komma mig till del, och nu säger ni, att jag inte skulle känna de enklaste anordningar inom er representation! Just detta studium har fört mig till slutsatser, hvilka äro er främmande, ty ni ha ej förmått se klart i frågan.
»Folkval! Folkvilja!
»Ni anser er riksdag och er parlamentarism varaojämförligt mycket bättre än vårt imperialistiska styrelsesätt, hvilket enligt ert förmenande är något medeltidsartadt. Folkvalet skulle utgöra ett uttryck för folkets vilja eller med andra ord, folkmakt skulle vara ett uttryck för att folket själft styrde, under det att hos oss är det imperialismen som styr mot folkets vilja, allt efter ert begrepp.
»Men är det svenska folket som styr?
»Först undanta vi alla kvinnor. De ha ej ett ord med i laget. Sedan bortfalla alla, som ej fyllt 25 år, och dessa utgallringar ha redan reducerat antalet med öfver hälften, nära tre fjärdedelar. Man skulle nu tro, att resten ägde rösträtt, men så är ej fallet, ty af återstoden ha ej alla annan rösträtt än den, som står på papperet.
»De, som stå under förmynderskap eller konkurs, få ej rösta och ej heller de, som häfta för understöd. Likaså de, som ej erlagt utskylderna under de tre sista åren och värnpliktige, hviika icke fullgjort sina värnpliktsöfningar.
»Men så tillkommer ett stort antal, hvilka tack vare det egendomliga påbudet, att man ej får rösta med fullmakt sällan eller aldrig får deltaga i valen. Jag menar dem, som vistas i utlandet - sjömän och resande - och så ha vi de sjuka, hvilka ej kunna personligen infinna sig vid valurnan.
»Dessa öka undantagsprocenten ganska ansenligt.
»Af resten deltaga emellertid icke alla, långt därifrån. Det fordras politisk disciplin inom de olika partigrupperna för att förmå valmännen att göra sin plikt under valdagarna. Många äro allt för likgiltiga för saken för att gå upp. De sakna allt intresse för politiken. Många låta tubba sig att rösta med ett parti utan att ha satt sig in i hvad saken rör. Öfvertalningar, falska utläggningar och mycket annat förmå andra att gå partiets ärende.
»Inte nog härmed.
»Af socialdemokratiska partierna rösta i det närmaste 100 %, af det liberala partiet kanske 90 %, af det moderata och konservativa på sin höjd 70 % vid riksdagsmannavalen.
»Jag tror mig ha bevisat, att ej endast ett minimum brukar gå till valen utan ock att detta minimum icke representerar folkviljan. Sverige har styrts af en politisk minimumklick - jag använder här ett vulgärt uttryck, men finner ej bättre för tillfället - och denna klick bestod af energiska män, som förstått att dra fördel af konjunkturerna inom valmarknaden.
»Detta vore ju godt och väl, om representanterna blott förstå sin sak, men jag är icke öfvertygad härom. Många af riksdagsmännen voro ej sin uppgift vuxna utan hade fått sitt mandat af orsaker, som icke ens motsvarade de ideella principer, efter hvilka landets representanter bort väljas.
»Jag vill uppställa en del frågor för att klargöra denna hypotes.
»Äro Sveriges nuvarande riksdagsmän utan undantag en intelligenselit?
»Nej, det ges passiva naturer bland dem, hvilka icke äro mäktiga en själfständig idé och icke heller äro i stånd att fatta andras idéer. De se frågorna från sin egen, lilla trånga Grönköpingssynpunkt och den förblir deras rättesnöre.
»Så finns det andra, som fatta nödvändigheten af idéernas realiserande. Är det därför sagdt, att de rösta för reformerna?
»Nej, ty de anse sig bundna af partidisciplinen och ansvaret mot valmännen. Det är hederligt handlat mot dessa, men skadar kanske landets intressen.
»Ni betviflar mina ord! jag vill då stödja mitt påstående med fakta.
»Under 1911-12 års riksdag uttalade en partiledare sina betänkligheter gent emot vissa reduktioner inom ert försvarsväsende, då partiets yttersta vänster röstade för successiv afväpning. Icke desto mindre följde han liksom partiet i sin helhet den förskjutning, som lång längst ut åt vänsterflygeln. På samma sätt gaf det liberala partiet stöd åt den liberala regeringens åtgärder med uppskjutandet af pansarbåtsbyggandet, trots det att riksdagsmajoriteten - och den åstadkoms blott med de liberalas hjälp - under riksdagen året förut besluta byggandet. För att ernå denna majoritet måste liberala riksdagsmän ha röstat för saken under 1911 års riksdag. 1912 måste de ha röstat mot sin öfvertygelse af partidisciplin.
»Är det då kanske nog med att ha en viss grad af omdöme för att bli riksdagsman? Bondeförståndet anses ju här i Sverige som det allena saliggörande vid frågornas afgörande.
»Nej, detta är icke nog. Ett omdöme fälles inom ramen af den egna erfarenheten. En bonde eller en arbetare, som endast sett små förhållanden inom sin trånga lefnadskrets, har icke den djupa fond af vetande som den, hvilken studerat de stora förhållandena och dess betingelser. Gnidaren spar på kronan och tioöringen i de fall, då han tror sig kunna göra en besparing härigenom, men han ser icke, att gnideriet kan åstadkomma en mångdubbelt större utgift i framtiden eller rent af förluster.
»Riksdagsmannen har ej enbart till uppgift att sörja för dagsbehofvets afhjälpande; han deltar i afgörandet af folkets framtida öden, och detta fordrar föreberedelser många år i förväg. Värst af allt är att skjuta upp eller ingenting göra. Af alla de uppgifter, som tillkommer ett riksdagsmandat är omtanken om folkets betryggade tillvaro den viktigaste men också den svåraste. Den kräfver framtidsblick och fordrar, att man sofrar det väsentliga från bidetaljer, hvilka för ögonblicket suggerar de fåkunniga att tro, att de äro de viktigaste.
»Den blicken fordrar studier, framför allt historiska studier, inte öfver monarkernas regeringstid i tidssiffror, utan studiet af de världshistoriska lagar, som med obeveklig konsekvens styra nationerna till välfärd eller till undergång.
»Det är lagen om degenerering, om depravation, om slapphet, och det är lagen om individens själfglömska, om broderskärlek och om ett enigt folk med ett gemensamt intresse, och det är fosterlandets.
»Känna alla edra riksdagsmän till dessa lagar?
»Många göra detta, och de se sakerna i stort. Man regerar ett folk till verklig lycka genom att följa de stora linjerna, ej de små, ty dessa äro betydelselösa för framtiden och ha kortvarigt bestånd. Dessa kännare af de världsstyrande lagarna vinna sällan gehör hos småfolket, som ej ser längre än näsan räcker och blott tänker på stunden.
»Om ni tvifla på rättmätigheten af mitt påstående, kan jag ånyo anföra ett exempel.
»Hvad tjänar det till att ett land inför reformer, skapar sig ett ekonomiskt välstånd, om det inte vet, att försvara detta? Det kommer då andra till godo. Prutar man på försvaret, så att det blir underhaltigt, blir vinsten imaginär och förlusten säker. Bättre att bo i en koja med brödet för dagen än i ett palats med konkursen lurande utanför porten. Ett godt försvar är en god penningplacering, ty det ger både ränta och en säker kassakista. Men tag bort låset och visa rikedomarna, och röfvare äro inte långt borta.
»Sveriges folk är ett mycket intelligent folk, och detta faktum känner hela den civiliserade världen, men Sveriges folk har ej förstått att utnyttja denna intelligens. Utanför riksdagen och således utan rätt att deltaga i dess förhandlingar stå tusen och åter tusen högre intelligenser, hvilka mycket bättre skulle förstått att handhafva statsaffärer än - mirabile dictu - många riksdagsmän. Riksdagsmannen Jönsson från Påskallavik har blifvit vald, därför att han har inflytande på orten, vänner, som arbeta för honom, men professorn och geniet Jansson i Uppsala, som förstår saken tio gånger bättre än vännen Jönsson, får kanske genom omständigheternas makt endast gagna sitt land genom att rösta på Jönsson till riksdagsman. Därtill är hans makt begränsad.
»Är detta rättvist? Bli riksdagsmannavalen under dylika omständigheter ett utslag af folkviljan? Kommer rätte mannen på rätt plats? Resultatet af riksdagsförhandlingarna blir i de flesta fall en kompromiss mellan olika ortsintressen. Det helas väl får ofta stryka på foten.
»Ni talar om parlamentarismen som en ideell styrelseform, ty den representerar folkviljan.
»Jag erinrar mig en period af Sveriges historia, då parlamentarismen nådde sin höjdpunkt, hattarnas och mössornas tid. Tror ni, det skulle bli bättre under en sådan tidsperiod, bedraga ni er.
»Er beprisade parlamentarism blir blott en maskerad hierarki. Några få, intelligenta personer kunna genom den bilda ett fåvälde, stödt på tillfälliga strömningar, på en stundens opinion. Detta leder till vacklande och osäkerhet. Parti följer på parti, och alla växla program. I regel göra de nykomna motsatsen mot sina föregångare.
»Olyckligt det folk som kastar sig ut på det äfventyret! Det blir såsom ett fartyg utan roder.
»Monarken blir då en nolla, som skall dölja det bakomvarande faktum, att några få maktlystna vilja regera och vilja bli landets verkliga herrar.
»Svenska historien visar, att landet var lyckligast och bäst styrdt, när kraftfulla monarker fattat spiran, sådana som inte tålde ingrepp i sina rättigheter. Och då dessa kringskuros, visste de att skaffa sig rätten med lämpliga medel.
»Under imperialismen skall ert land frodas långt bättre än förut. De inre stridigheter, hvilka brutit landets kraft, skola hädanefter upphöra - därför svarar jag - till ert fromma. De splittra, och i det nya Sverige får ej splittring förefinnas.»
Han tystnade. Det låg skadeglädje i hans leende.
De båda talmännen sågo på hvarandra. Hvilka öfverdrifter! Svepskäl!
»Menar ers excellens att riksdagen för alltid skulle indragas?» frågade andra kammarens talman till slut med en röst, som han förgäfves sökte bemästra.
»Vi få se», svarade generalguvernören. Han vred de smala, välvårdade fingrarna nervöst om hvarandra.
»Det vore en olycka för landet», invände en af talmännen.
»Frågan tillhör framtiden», inföll excellensen lifligt. »Vi skola ta hänsyn till traditionen så mycket som möjligt. Vi äro traditionens förkämpar. Riksdagens roll är ännu ej afgjord af min herre och härskare.»
»Vi måste meddela kamrarna, hvad ers excellens ställt i utsikt», sade första kammarens talman. Han gjorde sig inga illusioner. Kammarens upplösning var beslutad.
»Gör det! Ni har mitt tillstånd därtill.»
»Det kommer att väcka protester, om ers excellens önskar taga bort den fria diskussionen och partifrågorna.»
»Jag råder herrarna att i så fall använda ert inflytande för att hindra att saken går för långt. Riksdagen är ej situationens herre, vare det nog sagdt. Med klokhet och jämnmod ha ni mycket att vinna, under det att öfverilningar alltid komma att bestraffa sig själfva. Alltså inga avancerade partifrågor, mina herrar!»
»Vi kunna inte utan knot finna oss i en sådan ordning. Riksdagen har alltid fått tänka fritt och handla efter öfvertygelse.»
»Inte! Jag har sagt mitt sista ord, och ni borde veta, hvad ni har att rätta er efter», sade generalen i bestämd ton. Han tålde ej några motsägelser och allra minst, att man satte hans auktoritet i tvifvelsmål.
Dagen därpå sammanrädde riksdagens båda kamrar.
Det stora granitpalats, som bibehållit benämningen Riksdagshuset, badade i solsken, en leende och vacker tafla, ty graniten tycktes ha fått lif. Svenska riksvapnet på fasaden var ett mästerverk, hvilket man väl hoppats skulle motstå tidens tand under sekler. Ingen hade trott att mejsel och huggjärn en gång i framtiden kanske skulle utplåna dessa emblemer för en själfständig stat.
Träden framför byggnaden prålade i den första vårgrönskan, och gräsmattornas späda strån stucko upp, undrande och spörjande, till hvilken värld de kommit. De kände ej till strid och kif, till mänskliga lidelser, hvilka obarmhärtigt förde mänskliga varelser mot okända öden. För dem var nationernas undergång och staters eröfringsbegär oanade företeelser.
Vakten vid Arffurstens palats hade blifvit förstärkt på morgonen. Man satte denna förstärkning i förbindelse med riksdagens sammanträde, där viktiga förhandlingar skulle äga rum.
Palatstorget såg kalt ut, sedan statyn blifvit undanförd, och Operahuset, hvars portar förstörts under belägringen, bidrog ej att förtaga bilden af ödslighet. Man hade nyss börjat att reparera byggnaden, ty föreställningarna skulle på allernådigaste befallning inom kort återupptagas.
Stockholm skulle bli samma glada och lifliga stad, som den alltid varit, äfven om glädjen ej frivilligt ville inställa sig som gäst.
Det var dock, som om staden ej varit sig lik. Visserligen rörde sig massorna som förut, ty maskineriet en storstad afstannar ej, icke ens under eller efter ett förödande krig. Men det var dock något, som fattades. Det låg något obestämdt i luften, något oförklarligt. Tankarna hade fått andra riktningar, begreppen höllo på att undergå förvandlingar. Nya faktorer hade tillkommit och gamla försvunnit. Man saknade mycket, och man hade fått mycket nytt. Det man saknade höll man för godt, det man fått ansåg man vara af ondo.
Svenska folket höll på att omstöpas i nya former, och början hade blifvit gjord med hufvudstaden.
Det värsta var, att man inte vågade tala öppet. Det låg sordin öfver tankar, ord och gärningar, början till slafveriets förnedring. En underkufvad stat kommer alltid att dragas med något af slafveriets förbannelser, och det alstrar kryperi, lycksökeri men också hugstora gärningar, öfverdrifternas goda jordmån. Det var, som om folk ej kunde se hvarandra i ansiktet för skammens skull, ty de kände, att de buro skuld till detta, som skett, och hade de icke burit skulden, så kände de åtminstone, att de brustit i förutseende eller att de inte gjort sitt bästa, medan tid ännu var. - - - -
Juristen kunde ej arbeta, han hade förlorat all lust för sitt arbete, och nu tyckte han, att han måste gå upp till riksdagen för att höra, hvad de talade om däruppe.
På vägen mötte han patrioten och denne hälsade.
»Ni ämnar er upp till Riksdagen», sade han, och denna gång frågade juristen icke, hur mannen med den ironiska blicken kunde veta detta.
»Jag ämnar mig dit», bekräftade han.
»Då blir ni vittne till mycket, som kommer öfverraskande», profeterade patrioten. »Det ligger åska i luften.»
»Ni tycks veta allt», sade juristen gladt, ty mannens sällskap roade honom.
»Nej, men mycket», smålog den andre.
»Hvem är ni egentligen?» frågade juristen, ty han hade blifvit nyfiken och kunde inte dölja sin nyfikenhet.
»Jag är svenska folkets onda samvete», svarade mannen. »Jag är en, som skrifvit och talat och hotat och varnat, och då kallade man mig fantast och chauvinist. Man sade, att jag genom mina hätska angrepp satte rikets välfärd på spel, ty främmande makter kunde illa upptaga mina ord. Så fegt, så lumpet, så skuggrädt hade mitt fosterland då blifvit, att man ej fick komma med en varning, och i rädslan ville de döda det fria ordet!
»När jag utslungade mitt ’mene tekel’, stenade man mig andligen. Kritiklösa kritici kastade sig öfver mig, skar bit från bit ur mitt kött, ty mitt verk var mitt kött. Allt hvad jag sade var dåligt. Ingen ville tränga djupare in i mina motiv, ingen förstod, att jag ville bidraga att väcka de sofvande, att blotta de fula sidorna hos mitt folk för att få dem att rätta sina fel och lyten, ty ingen vill rätta det, som han ej ser vara ett fel eller ett lyte. Okunnigheten är det farligaste för ett folk, och okunnigheten ville jag döda för att sprida kunskapen på godt och ondt.
»Jag angrep alla sofvande utan hänsyn till ålder, samhällsställning eller politiskt parti, ty alla rusade blindt mot undergången, vägledda af sin krassa egoism. Och detta gjorde jag af välmening men fick smädelse, otack och hat till svar. Misshagade jag vissa pressorgan, därför att jag talade sanning, och den var stridande mot deras fördelar, använde de rent af ett busspråk för att nedsätta mig och mitt arbete. Det var ej en duell mellan tvenne oliktänkande utan ett karrikerande af sanningen, som de svarade med.
»Jag kallar mig svenska folkets onda samvete, ty det jag förutspådde har också inträffat, och nu gå de alla och skäms för hvarandra. När de se mig, vända de bort hufvudet, och alla hata mig, ty jag sade dem sanningen, och sanningen väcker hat ju sannare den är, men lögnen väcker smicker och kärlek, om den blott kittlar massans fåfänga.
»Hade jag sagt, att allt var, hvad det borde vara, skulle jag ha varit en man efter deras smak. Jag tillhörde dock intet parti utan grep in öfverallt, där det fanns lyten, och därför fick jag bära allas hat.»
Nu visste då jurisien, hvem mannen var.
»Och om ni tegat?» sade han och tvekade på orden.
»Så hade jag varit försiktig men handlat mot min öfvertygelse. Jag måste sjunga ut. Det ligger i min natur att vilja bortoperera alla lyten och skapa det, som är sundt och friskt. Folk tycker inte om, att man pekar på deras krämpor.»
Däruti hade han rätt, tyckte juristen. Han tyckte också, att det låg sanning i mycket annat af det, patrioten sagt.
»Vi ha haft stora män, som varnat», sade han också.
»Vi ha fortfarande stora män», invände patrioten.
»Nu har väckelsen kommit och själfuppoffringen, där den legat och slumrat. Framtiden skall besanna mina ord. I motgången, men först då, blir svensken stor, och då framträder hans rätta karaktär, som legat dold bakom afund och lusten att kifvas. Den hundraåriga freden skapade ett förvekligadt, småsint släkte, men arfvet från förfäderna, blodsarfvet, fosterlandskärleken, låg på djupet, och faller blott skalet bort, så är kärnan ännu frisk.»
»Då kunna vi hoppas på framtiden?»
»Hvem vet? Vi ha kanske spelat ut vår roll som själfständigt folk. Ej ens rasen kommer att bibehållas. Sverige kommer att härbärgera bastarder mellan oss och eröfrarne. Vi ha med öfverkulturen nått lagen om absorption.»
»Lagen om absorption!» sade juristen och såg frågande ut.
»Uttrycket tarfvar måhända en förklaring», sade patrioten leende.
»När ett folk står på höjdpunkten af kultur, börjar det få oarter. Ett äpple får ej mask, förrän det är moget. Folkets höga kultur alstrar en mångfald världsnyttiga inrättningar och uppfinningar, men samtidigt växa oarterna, depravationen, degenereringen. De sedliga och moraliska krafterna vika i samma mån som de intellektuella ökas. Man sår ej hafre och råg samtidigt på samma kanske förut utsugna fält.
»Nu säger lagen, att jämvikt skall inträda.
»Det kommer en annan ras, mindre kultiverad, men försedd med fysiska utvecklingsmöjligheter och blandar sig med kulturfolket. Bastarderna ärfva intelligensen men också den fysiska kraften. Det nya folket kan stiga ett plan högre, tills det i sin tur degenererar och underkastas absorptionens lag.»
»Vi om några äro väl fysiskt starka?» invände juristen, beredd att upptaga diskussionen i form af opponent.
»Ja, i trestegshopp och femkamp och sådant. Vi äro mycket muskelvärda, men vi använda denna muskelkraft på ett ensidigt sätt.
»Du store, hvilken ras skulle ej du, Sverige, kunna frambringa, om du ville alstra söner och döttrar!
»Men det vill moder Svea ej.
»Att springa några mil i sommarvärme vill Sverige, men att ha besvär med barnungar och kostnader och obehag, det vill Sverige inte. Däri ligger det obotliga onda.
»Könsfrågan är det, som sätter oss jämsides med de gamla, perversa romarsläktena under Roms förfall. Fi donc!» Patrioten rynkade på näsan.
»Vi kan ej föda mera människor. Vi ha inte bruk för flera. Naturen själf reglerar folkmängden», sade juristen.
Hans följeslagare tog juristen i armen och vände honom, så att de kommo ansikte mot ansikte med hvarandra.
»Det där tror ni inte själf på», sade han. »Ni förtalar er själf genom hypotesen, ty ni vet att Sverige har rum för 25 millioner människor till och ännu mer, om det kniper.
»Hvilken ytvidd representerar ej landet, hvilka oerhörda tillgångar i malmer, i skogar, i vattenfall, i mark som kan uppodlas! Vi äro Europas rikaste folk.
»Vi äro som sagdt ett mycket rikt land, fast befolkningen är lat. Eller ock får man ej arbeta så mycket man vill. Ni vet - sabotage!
»Nej, nog räcker landet till och blir öfver. Sjukan ligger ej hos landet utan hos rasen. Och den liksom våra nya vänner kommer en gång att få ge vika för den gula rasen.»
»Ni tror på den gula faran?»
»Jag tror inte, jag vet. Vi européer uppfostras till veklighet och njutningar, både till kropp och själ. Alla fordra ett öfvermått af lifsfröjd, eljest är man ej belåten med sin tillvaro. Njutning och afund föra en nation mot sin undergång. Arbetaren vill njuta af samma fröjder som herremannen. Däraf hans sträfvan att höja lönen för att komma i åtnjutande af denna välsignelse - om det nu öfverhufvud taget är en välsignelse och ej en förbannelse. Ju mer man får, desto mer vill man ha, och det sättes aldrig en gräns för begäret.»
»Vi äro ej sämre an vara förfäder.»
»Kanske dock. Det är sant, att de roade sig tappert, men de glömde ej det ideella i lifvet. Det fanns fosterlandskärlek och religion den tiden. Nu regerar det egna jaget. Fosterlandskärleken är ett okändt begrepp hos många och väcker fientliga känslor till lifs hos andra. Religionen är numera en privatsak, ej en nationens tillhörighet. Vi äro alltid oförnöjda.»
»Hvarje tid har sina lyten.»
»Sant, men dessa lyten ha hos oss år efter år vuxit. De tekniska uppfinningarna och den höga kulturen drifva den i höjden, och då kommer bakslaget.
»Hvar och en tror sig veta, hvar orsaken ligger.
»Somliga tro, att den ligger i spriten. Redan före bröllopet i Kanaan drack mänskligheten sprit. Den har inte blifvit sämre för det. Men nu är det ett nytt mod, som påstår, att allt ondt kommer af spriten, och denna frånerkännes allt värde som njutnings- och näringsmedel. Här får den stackars spriten veta, att den är en buse, äfven om den uppträder som 3 %:s vattenblask. Det är den, som degenererar folket och låter underhaltiga individer födas till världen. Bah! Jag tror för min del att just dessa individer under alla omständigheter skulle vara underhaltiga. Ser ni, jag tillhör inte de blindt troende, som kritiklöst svälja allt hvad kvasivetenskapsmännen predika i nykterhetsfrågan.
»Förbudsteorien! Dogmen om alkoholen drifves in absurdum. Det har skapats en opinion mot spriten som rent af gör den till en brottsling, hvilken vågar hysa en afvikande mening. Alkoholfienderna göra frågan till politisk, de söka påtvinga sig förmyndarskap öfver Sveriges myndige män och kvinnor, de drifva bort turistströmmarna, de framtvinga lagbrott, de väcka harm, hat, ovilja. De söndra. Om de internerade vanesuparna, skulle jag icke säga något. Men hvarför i all världens namn ska vi andra bestraffas! Exemplets makt! Det betyder i detta fall ej det ringaste för den som har öfvermått af spritbegär.
»Är det inte förnedrande för en fri medborgare, att gå med licenskort eller kontrollerad motbok för att få sig litet konjak, punsch eller brännvin. Lika gärna kunde myndigheterna låta en dadda följa dessa omogna medborgare, som stå under förmynderskap.
»Allt detta förbud därför att ett fåtal människor förfallit till omåttlighet i spritförtäring. Liksom om inte all omåttlighet - i hvad det vara månde - skadar.
»Vi människor måste nu för tiden alltid ha en kult, som ensidigt skall utvecklas. Denna gång är det sprit, nästa gång blir det något annat.
»Jag har sagt er, hvar den andra orsaken ligger. Lägg därtill det ensidiga öfverskattandet af bagatellfrågor för dagen, och så oförnöjsamheten, egoismen och afunden.
»Nationen hade bort få svälta mer, arbeta mycket mer och mest af allt fått våndas under själfförsvar gent emot rofgiriga grannar.»
»Vi ha visst inte haft det så bra under de år, hvilka närmast föregingo kriget, som ni vill göra troligt», opponerade sig juristen.
»Inte! Har ni tänkt på hvilken oerhörd stegring i njutningar, man haft under de senaste decennierna. Napoleon hade ingen automobil till sitt förfogande! Hvilken arbetare som helst kan njuta af det fortskaffningsmedlet nu och åka ett godt stycke i en lyxautomobil för det billiga priset af en krona. Vi ha våra järnvägar och våra ångbåtar. Tänk om Hannibal eller Alexander den store eller Kleopatra fått åka på järnväg! Lucullus lät bära lefvande fiskar hundratals mil i vattensåar för att bespisa sina gäster. Det ges inte en gatunge i tjugonde seklet, som inte då och då kommer öfver en banan, och den har transporterats många gånger längre väg. I Orienten dö milliontals människor årligen af svält, men här ska alla ha biffstek och porter och stora smörgåsar med tjockt med smör och ofvanpå det en skifva fläsk. De skulle därute ha ansett en torr brödkant för en läckerhet.»
»Jag känner att den är klokast, som har de minsta behofven», sade juristen tankfullt. »Och jag tror, att han är den lyckligaste.»
»Diogenes var lycklig. Ni känner till historien om, huru han krossade sin vattenkruka, då han såg, hur en person tog upp vatten ur källan med tillhjälp af göpen i handen? Det var ett behof mindre, af hvilket han gjorde sig oberoende. För de flesta ligger lyckan uti ägandet af guldet. Alla, som sakna pengar, längta efter dem; de som äga kapital sätta dock sällan samma värde på det. Detta är axiomet om de otillfredsställda önskningarna. En önskning har blott värde, tills den blifvit uppfylld. Sedan förlorar den sitt värde lika hastigt och väcker ofta leda.»
»Lycka!
»Lyckan hvilar hos det folk, som tror på sin gud. som älskar sina skogar, sina fjäll, sina ängar och sina sjöar, där far och mor lefver för familjen och ser de små växa upp omkring sig, där man njuter af arbetets välsignelse och kan få tillfälle till förströelser och där man sedan sofver det goda samvetets lugna sömn.
»Göra vi det?
»Ateism, internationalism, preventivmedel, lättja och dåligt samvete! Äro dessa okända gäster hos vårt folk?»
»Ni förnekar, att det finns goda egenskaper hos oss svenskar?»
»Nej, och tusen gånger nej! De finnas, men olaterna äro gunås allt för många. Det är som ett utsäde som planteras på våren, rikt på löften. Men så kommer torka, och fröet kan ej gro af brist på vatten. Få se om ej en skur kommit nu och ökat grodden! Vi ha sannerligen de senaste åren visat föga prof på hvad vi verkligen mäktat åstadkomma.»
»Ni glömmer de olympiska spelen. Är det inte ett bevis på mannakraft, då vår lilla nation afgick som nummer ett, under det att de stora nationerna fingo nöja sig med lägre platser?»
»Ja, det var mannakraft - hos en del af nationen. Men ni tycks i er ordning glömma, att ungefär hvar femte eller sjätte värnpliktig är kassabel, är oduglig till vapentjänst. Är detta inte ett bevis på att there is something rotten. Jag återkommer till könsfrågan och de numer allmänt gängse preventivmedlen. Dessa härska företrädesvis hos de högre klasserna. Följden blir, att barnalstringen i första hand kommer att bero af de lägre, de i intellektuellt hänseende lägst stående klasserna. Enligt er åsikt är ju intelligensen det allena saliggörande, och detta faktum bör följaktligen ej glädja er.
»Men jag skall ej uppehålla er. Ni ämnar er upp till riksdagen, och jag skall också dit. Skola vi göra sällskap?»
De gingo in genom porten.
Läktarne voro öfverfyllda af åhörare, hvilka med stora förväntningar afvaktade den kommande debatten. Att denna icke skulle sakna udd var antagligt, och ryktet förmälde, att man ämnade bryta en lans för landets fri- och rättigheter under omständigheter, hvilka medförde en till sina följder oöfverskådlig risk för talarne.
Den svenska riksdagen hade ej hunnit att förskaffa sig några erfarenheter angående de maktägandes tillvägagångssätt gent emot en tredskande representation. Några konflikter mellan riksdag och regering hade ej ägt rum, i synnerhet som riksdagen helt nyligen flyttat till hufvudstaden efter att förut ha haft sitt säte i en af städerna nära norska gränsen. Man visste följaktligen ej, huru långt man kunde gå utan att reta lejonet till vrede. Bland alla dessa riksdagsmän funnos så många och olika temperament representerade, att man alltid måste förutse, att någon skulle öfverskrida Rubicon.
Damerna voro i öfvervägande antal på läktaren. Alla voro klädda i sorg. Det var en tyst men oantastbar protest mot invasionen. De mörka dräkterna, de svarta doken och crêpehattarna gåfvo ett dystert, begrafningsaktigt utseende åt läktaren, och de i hviskande ton förda samtalen bidrogo att öka illusionen af en begrafningsakt.
Vaktmästarne rörde sig på tå, äfven de försiktigt undvikande allt buller. När något skarpt ljud afbröt tystnaden, spratt man till af nervositet. Andra kammarens riksdagsmän intogo stillsamt sina platser och likaså referenterna för de dagliga tidningarna. Afsides, på en obemärkt plats, varseblef man en uniformsoch en civilklädd herre, den nytillsatte polischefen och ministerstatssekreteraren. Det såg ut, som om dessa med flit ville undvika att väcka uppseende, ehuru dessa herrar icke voro kända för sin blygsamhet.
Talmannen tittade på klockan. Sammanträdet var utsatt till kl. 11 fm. och ännu felades det ett par minuter. Han hostade för att klara strupen till det blifvande talet, och det var då så tyst därinne, att ljudet af hostningen gaf eko. Han framtog ett papper och ögnade hastigt igenom detsamma, hvarpå han stoppade det i innerfickan af sin redingote.
När klockan slog 11, höjde han klubban. Ett kort skarpt slag, och förhandlingarna kunde börja.
»Mina herrar af andra kammaren!
I enlighet med oss gifvet uppdrag har herr talmannen i första kammaren och undertecknad i går uppsökt herr generalguvernören för att genom ett samtal med honom få representationens ställning till regeringen preciserad.
Det är med beklagande och med smärta, som jag nödgas erkänna, att vår mission ej utfallit så som vi hoppats.
Under för handen varande omständigheter är ju gifvet, att landets representation ej kan vänta att få utöfva de maktmedel, hvilka förut stått till buds. En afprutning inom vissa områden är en naturligt följd af landets beroende ställning och kommer således ej oväntadt för många bland oss.
Men huru stor bör denna afprutning vara? Till hvilka områden skall den reducera sig?
På ingen af dessa frågor kan jag, tyvärr, ge ett positivt svar.
Vår utgångspunkt utgör endast hans excellens generalguvernörens diplomatiska utsago - som icke trots våra protester låtit sig preciseras - att frågan om den svenska riksdagens befogenhet vore ställd på framtiden.»
Talaren afbröts af protestrop, hvarvid han genast slog klubban i bordet. Han fortsatte:
»Mina herrar! Jag vill i ert eget intresse fästa uppmärksamheten på att våra förhandlingar böra föras på ett sätt, som icke kan komma att framkalla något som helst inlägg från myndigheternas sida. Vi kunna och vi böra föra våra diskussioner utan känsloutbrott, hvilka endast kunna bidraga att förskaffa oss obehag.»
Alla tego. De insågo det rättmätiga i varningen och klokheten uti hvarje försiktighetsmått. Men det kändes bittert att ha Damoclessvärdet hängande öfver hufvudet, dubbelt bittert, då de frågor skulle behandlas, hvilka rörde nationens väl eller ve.
»Vi ha viktiga förhandlingar förestående. Vi ha att kämpa för grundlagarnas helgd, grundlagarna, hvilka utgöra basis för hela vår statsförfattning. Delvis äro de redan kränkta...
»Från herr generalguvernören föreligga flera propositioner; höjande af kronoutskylderna, en allmän förhöjning af tullafgifterna, reglering af brännvinsskatten, tobaks- och tändsticksmonopol, upptagandet af stämpelskatt på åtskilliga områden - på biljetter vid nöjestillställningar, växlar, lån - jaktkort, rättighet att inneha jaktgevär, fönsterskatt, skatt på kreatur och inbärgad gröda, automobilskatter och skatt på smycken, värnpliktsskatt för dem som befrias från värnpliktens fullgörande, förhöjd arfskatt, afgift vid inregistrerandet af bolag och uttagandet af tillståndsbevis för publikationer och utgifvandet af böcker, för utöfvandet af vissa yrken, för spekulationers bedrifvande och för föreningsverksamhet, allt gående ut på att anskaffa medel för amortering af krigskostnaderna, ej blott våra utan ock våra forna motståndares omkostnader.
»Det är ett omfattande och ett delikat arbete, som föreligger, och jag behöfver väl ej betona vikten af att våra diskussioner föras på ett för landet gagneligt sätt och ett för talaren icke riskabelt. Jag har fått uppdraget att särskildt framhålla det senare som af behofvet påkalladt.
»Jag förklarar härmed diskussionen öppnad.»
När talaren slutat, reste sig det liberala partiets ledare. Han var en partiet utsedd att föra dess talan, och det var en man, känd för sin förmåga att med logisk skärpa framhålla partiets önskemål, en orädd man med skarpt hufvud.
Han framhöll, att en ökning i skatteintäkterna - om man fattat talmannens anförande rätt - vore föreslagen inom snart sagdt alla områden. Det gafs få om ens några förvärfsgrenar, där icke afbränningar skulle komma att äga rum. Han visade, att industrien, jordbruket, handeln under kriget legat nere, att den enskilda affärsverksamheten lidit, att landets välmåga ej blott varit utan fortfarande vore stadd i sjunkande.
Hvad man behöfde var tid att reparera de gjorda förlusterna. Innan detta skett, kunde man icke tänka på några ökningar i skatterna. Snarare borde man bereda lättnader för att få allt att fungera efter samma måttstock som förut. Att nu lägga sten på börda vore mindre välbetänkt.
Industri, handel, jordbruk, affärer, företagsamhet, allt skulle lida häraf.
Klokheten bjöd, att man först inväntade normala förhållanden. Under nuvarande tryckta läge skulle skatterna ej ge det utbyte, som man väntade sig, och eländet skulle tilltaga mer och mer. Regeringen skulle vinna på ett uppskof.
Partiet kunde under inga förhållanden skänka sitt bifall till propositionerna.
Hans anförande hälsades med bifall, och det var uppenbart, att kammarens majoritet delade de uttalade åsikterna.
Därpå beträdde en af det ungsocialistiska partiets män talarestolen, en man, som ansågs för skicklig debattör.
Han delade ej den föregående talarens åsikter. För sin del fann han det naturligt, att krigsumgälderna skulle utkräfvas. Hans parti hade alltid varit mot kriget, och nu finge de, som kastat sig in i äfventyret också stå för följderna!!!
Hade man före krigsutbrottet endast visat undfallenhet för fordringarna, hade utgången blifvit en annan.
»Hvad menar ni med det?» ropade en röst.
Talaren vände sig mot den, som afbrutit honom.
»Jag menar, att vi skulle afstått en del af vårt land hellre än att skaffa oss ett krig på halsen», svarade han skarpt. »Vi hade då skonat det öfriga Sverige. Det omtvistade området äger endast värde för dem, som spekulera i tomter eller jobbar med aktier, och vi kunna godt lämna dessa herrar åt sitt öde. De fattiga, förtryckta klasserna hade hvarken haft godt eller ondt af den öfverlåtelsen.»
Ett mångstämmigt »fy» afbröt honom, och det uppstod ett lika hastigt som våldsamt tumult i kammaren.
Talmannen slog klubban i bordet och återkallade kammaren till ordningen.
Men stridens vågor gingo allt för högt, för att lugnet skulle vinna insteg på den första uppmaningen. Man såg ministerstatssekreteraren hviska i örat på polischefen, och denne aflägsnade sig för ett ögonblick. Fem minuter senare inträdde ett tjugutal gendarmer och placerade sig vid ingångarna.
De mer sansade bland riksdagsmännen lyckades till slut öfvertala sina kamrater att intaga sina platser, och diskussionen kunde fortsättas.
»Så vidt jag kan finna, drabba de föreslagna skattebördorna i allmänhet endast de mer burgna klasserna, således de som äga förmågan att bära dem och som också äro orsaken till utgifterna. Det är således deras skyldighet att honorera sina förbindelser. De ville ha kriget, och de ha fått det», fortsatte talaren hånande.
»Jag opponerar mig dock mot en del af de föreslagna bördorna; tobaks- och tändsticksmonopolet, värnpliktssskatten, afgiften för utöfvandet af vissa yrken och föreningsverksamhet. Dessa drabba allt för mycket de bredare, icke bärkraftiga lagren, och böra således ej komma ifråga.
För min del betviflar jag ej, att mina meningsfränder dela mina åsikter i detta hänseende.»
Talaren satte sig under partiets bifallsrop.
Det var tyst i den stora salen, när det moderata partiets förste talare reste sig upp. Han var en kyrkans man, känd för sitt klara hufvud, sin oräddhet, sina kraftiga repliker. Under medeltiden skulle han kunnat bli en af den heliga kyrkans märkligaste prelater.
Man väntade något af honom, men man visste ej hvad. Något alldeles särskildt borde det dock blifva.
Han riktade en lång stund sina blickar mot auditoriet, innan han började tala, men alla kände, att han ej såg på någon särskildt utan fjärrskådade. Men så kom han till sig själf igen.
Han rätade upp sig och lyftade upp hufvudet. Pannan rynkades, och han såg ut, som om han ville hålla vidräkning med något.
»Den siste talaren är såsom den, där visar, att han ingenting lärt och ingenting glömt. När landet stod inför faran, uppbjödo ni edra krafter för att försvåra Sveriges försvarsmöjligheter. Strejken var ett bevis härpå. Redan tanken på strejk var förräderi och ett förräderi under absolut oförlåtliga omständigheter.
»Man hade talat om ett frivilligt öfverlämnande af en del af vårt land, således en gåfva till en fiende.
»Kunnen I, herrar strejkande, lämna garanti för att man icke utsträckt sin önskan ännu längre och fordrat halfva, hvarför inte hela Sverige?
»Har man gifvit den lede ett finger, tar han hela handen.
»Redan 1905 hade vi svenskar ådragit oss utlandets förakt genom vår slappa eftergift mot Norge, och det måste gå år, innan vi återvunno vårt anseende.
»Hvad skulle den civiliserade världen säga om ett folk, som vid blotta hotet fölle till föga?
»Feghet blefve den minsta tillvitelse, som komme oss till del.»
»Vi bry oss inte om, hvad utlandet säger!» ropade en röst. »Hvad har utlandet med oss att göra?» Prästen bevärdigade ej den talande med något svar utan fortsatte:
»Inför faran hade man bort vänta, att hvarje svensk medborgare ställt sig som en man mot fienden, att partikampen skulle upphöra, att svenska folket hade visat sig följa fädrens traditioner. Sverige, mina herrar, är ett arf, som vi fått i uppdrag att förvalta för våra efterkommande.»
Hans stämma började vibrera och ökade i klang, det skarpa stålets klang.
»Jag blygs öfver det sätt, hvarpå vi skött förvaltningen, och jag blygs å deras vägnar, som nu i nödens stund ånyo svika fanan.
»Är det inte nog med att den blågula duken utplånats från nationernas fanborg? Skola vi till detta lämna anklagelsen, att vi i feghet göra eftergifter för fordringar, hvilka icke kunna af oss antagas utan att landets ruin följer?» Orden föllo tätt som svärdshugg.
»Kommen ihåg, att vi äro satta att försvara våra landsmäns rättigheter, och jag för min del kommer att göra det till sista blodsdroppen!
»Icke en enda af de framlagda propositionerna komma att röna mitt gillande. Skola vi dö, så låtom oss åtminstone dö med ära.
»Denna stund är vidräkningens stund. Det är troligen sista gången, jag får åtnjuta förmånen af att tala inför er, och jag vill begagna mig af den, samtidigt som jag är beredd att möta konsekvenserna af mitt handlingssätt.
»I forna dagar, mina herrar, sade många af er, några i god tro, andra af motiv, som jag icke anser mig böra nämna, att den civiliserade världen icke kunde i lugn och ro åse, huru en fiende styckade ett gammalt kulturland, sådant som vårt. Man skulle från alla håll och kanter skynda till vårt bistånd.
»Dessa fantaster glömde Italiens och de kristna Balkanstaternas röfvartåg mot Turkiet, glömde engelsmännens ockupation af Sydafrikanska staterna, glömde delningen af Marocko, det europeiska Turkiet och Persien. Sådana företeelser ha icke varit ovanliga i historien. Jag vill också för dem af kammarens ledamöter, som känna intresse för världshistoriens vittnesbörd, tala om Polen, om alla dessa utomeuropeiska kolonier, hvilka annekterats mot lag och rätt af roflystna civiliserade folkslag, samma folk, som skicka ut missionärer och kanoner.
»Jag vill också minna om det omanliga i att göra sig själf svag för att söka den starkes skydd.
»Man har i sanning varit oförlåtligt blind, när man icke ville se sanningen i ögonen.
»Vi veta alla, att vi en gång skola dö. Döden är en obeveklig följd af naturlagarna. De flesta af oss bortkasta dock dödstanken, så fort den tränger sig fram, och få äro de, som vilja tänka på, att de en gång skola gå sin förintelse till mötes, och detta oaktadt vänner och anförvandter dö rundt omkring dem.
»Nu stå vi inför en dödsbädd, och dödstanken är väckt.
»Vi skola jorda moder Svea, jorda vår frihet, vårt fadersarf, för alltid. Inte tänkte vi, att ödet skulle så skoningslöst drabba vårt fosterland, ty, tänkte vi, om än alla världens nationer låge i krig med hvarandra, skulle dock vi få vara i fred. Vi önskade fred och ville ej göra någon för när.
»Som om detta vore ett skäl till att vi skulle gå fria! Beror ett krig blott på ena partens vilja? Var det vi, som under tolfte Karls tid började krig mot Danmark, Ryssland och Polen? Var det Turkiet, som angrep Italien, boerna engelsmännen, Spanien Nordamerika, Danmark Österrike och Preussen, Turkiet Ryssland och Balkanstaterna?
»Hvarför skulle just Sverige gå skottfritt? Fanns det då ingenting som lockade en eröfrare; vårt strategiska läge, våra icke exploaterade rikedomar, söndringen inom folket och dess håglöshet för försvaret. Ty det var håglöshet, som rådde, när man måste tvinga de värnpliktige att göra sina värnpliktsöfningar. Dessa voro aldrig populära, tack vare skränet och skrifverierna och tidsandan.
»Vi stodo inför förfallet, och vi föllo.
»Det är smärtsamt att i denna stund ge oss själfva det betyget, att vi burit skulden till vårt fall. Vi förmå ej resa oss ur detta, och äfven om vi kunde, ha vi dock att anteckna som ett historiskt faktum, att Sverige varit ett underkufvadt land. Vi komma alltid att bära slafveriets stämpel på vår panna, vi, som sagt oss lefva i frihetens stamort på jorden.
»Och nu farväl, mina herrar! Jag är en gammal man och har lärt något af lifvet. Denna erfarenhet säger mig, att vi i dag träffats för sista gången som representanter för Sveriges folk. Hvar och en kommer att gå till sitt, åtminstone större delen af oss. Kanska komma några att hamna på okänd ort. Hvad vet jag! Må dock hvar och en af oss dessförinnan handla så, att ett rent samvete följer oss i grafven eller till vår förvisning!»
Det hade varit dödstyst under talet, och denna dödstystnad rådde en lång stund efter det att han lämnat talarestolen. Orden hade mäktigt gripit dem därinne.
Stod man verkligen inför slutet? Var detta riksdagsmöte endast en akt utan innebörd, en afslutning? Spelade myndigheterna komedi? Eller var det en djup kännedom om svenska folket, en lockelse mot dess fall.
Det var en stor sorg, som bredde sin slöja öfver människorna därinne i salen, och den sorgen skulle sedan gå ut vida omkring i landet. Det blef en sorg, ty först nu tvingades man att inse, huru hopplöst allt var, huru ohjälplig, huru tung bördan skulle bli. Och det kändes så mycket djupare, som de tvenne politiska hufvudpartierna syntes stå enighetens tecken närmare än förut. Det såg ut, som om de ändtligen skulle sammansmälta till ett enda, ett nationellt parti, som reste sig starkt och enigt till värn mot alla angrepp på svensk frihet, svenska lagar och svenska seder.
För sent, för sent!
Människornas handlingar bära alltid frukt, och den frukten kan vara ond eller god. Intet försvinner spårlöst i rymden. Allt medför sina konsekvenser; tankar, ord och gärningar.
Det är gudomens bud om straffet allt intill tredje och fjärde led, denna grymma lag, mot hvilken man syndar så ofta och så gärna.
Dock må männen därinne i kammaren tagas i försvar för mångt och mycket. Alla sågo ej före kriget, att faran stod lurande vid dörren. De hade tänkt, att de hade tid på sig, och de trodde sig till slut komma till det goda. Inte var det bristande vilja, ty de flesta af dem älskade sitt land. Kanske var det okunnighet. De räknade ej med att händelserna under tjugonde århundradets andra decennium utspunno sig hastigare än under det första. De visste ej, att just denna snabbhet i utvecklingen kännetecknade det tidehvarf, under hvilket den svenska frihetens sista lefnadsår utspunno sig.
Detta, men också endast detta, var deras ursäkt.
Gendarmerna togo några steg inåt salen. - - - -
