Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Befrielsekriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men engelsmännen togo snart revanche, i Ohiodalen
ej mindre än i Canada. Året innan Quebec föll hade
äfven det starka fästet vid Ohio, som varit föremål
för så heta strider, måst gifva sig åt en kolonisthär
under Washington. Englands store statsman till ära
fick det nu namnet Fort Pitt. Äfven det namnet är nu
försvunnet, men på det ställe där det gamla fästets
murar sköljdes af Ohio och hans båda källfloder reser
nu det idoga Pittsburg sina hundratals fabriksskorstenar
mot skyn.
Med Fort Duquesnes intagande var kriget i Virginien de
facto slut. Milishären hemförlofvades, och Washington
nedlade sitt befäl. Under tiden hade hans äldre broder
Lawrence aflidit och testamenterat godset Mount Vernon
till honom. Här slog han sig nu ned, gifte sig med en
mrs Custis och lefde en följd af år ett lugnt och lyckligt
familjelif. Stormiga tider kommo dock snart. Ingreppen
från moderlandets sida i koloniernas fri- och rättigheter
väckte i Virginien ej mindre förbittring än i Massachusetts,
och det var från dess borgarförsamling det första uppropet
till motstånd utgick. I denna församling satt nu Washington
som ombud för sitt grefskap; han röstade där med Patrick
Henry för kraftigt motstånd, och när efter Bostonedikten den
andra kongressen inkallades till Filadelfia, var han en af
representanterna för Virginien. Han hade från konfliktens
första stund klart för sig, att eftergift ej var möjlig för
någondera sidan. Han använde därför allt sitt inflytande i
kongressen till att förmå denna församling att i tid vidtaga
verksamma anstalter till koloniernas försvar.
När det efter affären vid Lexington blef nödvändigt
att gifva trupperna utanför Boston en öfverbefälhafvare,
blef, som vi sett, Washington därtill utnämd, oaktadt de
till största delen bestodo af uppbåd från Nya England.
Han tvekade mycket att mottaga uppdraget, hvars alla
svårigheter han väl förutsåg, och det var endast hans
pliktkänsla som till slut öfvervann hans betänkligheter. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
