Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Västern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom så ofta i unionens historia, slets denna första
stora strid i slaffrågan genom en kompromiss, som
ingenting afgjorde, endast halkade öfver och uppsköt.
Det beslöts, att Missouri skulle få bli slafstat, men
med detta enda undantag slafveri hädanefter ej få finnas
norr om en linie dragen på 36° 30’ n. br., eller i
förlängning af det dåvarande territoriet Arkansas’ norra
gräns. Genom denna s. k. Missouri-kompromiss (febr. 1821)
blef unionen skarpt klufven i två hälfter, af hvilka den
södra var ej obetydligt större.
En annan orsak till söndring mellan Nord och Söder
låg i det stränga skyddstullsystem unionen redan nu
följde. Det hade först anlitats som ett medel att
hjälpa Amerikas svaga industri på fötter, men af det
mäktiga fabriksintresset i norden upprätthållits äfven
sedan näringarna genom idogt, ostördt arbete och
tillgodogörande af landets ofantliga naturliga resurser
kommit i ett blomstrande skick. Men Södern hade inga
manufakturer: dess rikedom låg uteslutande i de råalster
dess plantager afkastade, och det måste följaktligen från
utlandet eller de norra staterna införa sina behof af
manufakturvaror. Denna tullbeskattning kändes i synnerhet
tryckande sedan kongressens representanthus 1832 antagit
en tariff, som betydligt höjde tullen på utländska
industriartiklar. Missnöjet, redan förut stort, antog nu
en våldsam karakter. Särskildt var detta fallet i SydCarolina,
där ett statskonvent i en resolution förklarade akten för
inkonstitutionell och därför ogiltig – »nullifierade» den,
som det kallades – och hotade, att SydCarolina skulle utgå
ur unionen, om ej den förhatliga akten återtoges. Ledare
för rörelsen var John Calhoun, Söderns störste talare och
statsman vid denna tid. Han dref till dess yttersta spets
det demokratiska partiets lära om staternas oinskränkta
suveränitet och rätt att efter behag stanna kvar i unionen
eller gå ut därutur. Hotet var för öfrigt ej nytt. Vi ha
sett själfva Massachusetts under det senaste kriget med
England uttala det, och Missouri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
