Print (PDF) - On this page / på denna sida - 16. Slafveriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidt de bekände sig till det demokratiska partiets mest öfverdrifna läror om »state rights»: i allt öfrigt voro de aristokrater, och af sämsta slag. Någon utväg att med flykten rädda sig undan sina tyranner stod slafven ej heller öppen. De flesta som försökte det blefvo genast eftersatta och vid gripandet antingen sönderslitna af de spårande blodhundarna eller piskade till döds. Lyckades någon, trots sina förföljare, undkomma till någon af de norra staterna, kunde han frukta att när som helst bli utlämnad till sin herre, ty lagen stod helt och hållet på slafägarens sida. Den var i själfva verket hans medbrottsling. Unionen hade endast kunnat vinnas genom eftergifter till Södern af det betänkligaste slag, och bland dem ingen förfärligare än den, att den förrymde slafven ingenstädes inom unionens område skulle kunna vinna en tillflykt. En paragraf i unionsförfattningen stadgade nämligen, att hvarje »till arbete tvungen person», som olofligen undandragit sig sin skyldighet och begifvit sig till en annan stat, skulle af denna utlämnas till sin ägare. Under denna lag hade många flyktingar återlämnats i sina bödlars händer, men Södern ansåg den ännu ej tillräckligt skarp och träffande. Ingen möjlighet skulle ges för slafven att slippa igenom en lagparagraf som kunde gifva anledning till olika tydning, och så tillkom förslaget till en ny Flyktingslag, den beryktade Fugitive Slave law, som gjorde det till en ovillkorlig skyldighet för hvarje unionens ämbetsman att låta gripa och till hans ägare utlämna en förrymd slaf, som tagit sin tillflykt till hvilken fläck af unionens område som helst. Det är karakteristiskt, att medan man på Franklins och Washingtons tid blygts för att i lagen begagna ordet slaf, utan i stället användt en omskrifning, denna försynthet nu helt och hållet försvunnit. Slafveriet är en institution hvaröfver man öppet yfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
