Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Slafveriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidt de bekände sig till det demokratiska partiets mest
öfverdrifna läror om »state rights»: i allt öfrigt voro de
aristokrater, och af sämsta slag.
Någon utväg att med flykten rädda sig undan sina
tyranner stod slafven ej heller öppen. De flesta som
försökte det blefvo genast eftersatta och vid gripandet
antingen sönderslitna af de spårande blodhundarna eller
piskade till döds. Lyckades någon, trots sina förföljare,
undkomma till någon af de norra staterna, kunde han
frukta att när som helst bli utlämnad till sin herre, ty
lagen stod helt och hållet på slafägarens sida. Den var
i själfva verket hans medbrottsling. Unionen hade endast
kunnat vinnas genom eftergifter till Södern af det
betänkligaste slag, och bland dem ingen förfärligare
än den, att den förrymde slafven ingenstädes inom
unionens område skulle kunna vinna en tillflykt. En
paragraf i unionsförfattningen stadgade nämligen,
att hvarje »till arbete tvungen person», som olofligen
undandragit sig sin skyldighet och begifvit sig till
en annan stat, skulle af denna utlämnas till sin ägare.
Under denna lag hade många flyktingar återlämnats
i sina bödlars händer, men Södern ansåg den ännu ej
tillräckligt skarp och träffande. Ingen möjlighet
skulle ges för slafven att slippa igenom en
lagparagraf som kunde gifva anledning till olika
tydning, och så tillkom förslaget till en ny
Flyktingslag, den beryktade Fugitive Slave law,
som gjorde det till en ovillkorlig skyldighet för
hvarje unionens ämbetsman att låta gripa och till
hans ägare utlämna en förrymd slaf, som tagit sin
tillflykt till hvilken fläck af unionens område som
helst. Det är karakteristiskt, att medan man på
Franklins och Washingtons tid blygts för att i
lagen begagna ordet slaf, utan i stället användt
en omskrifning, denna försynthet nu helt och hållet
försvunnit. Slafveriet är en institution hvaröfver
man öppet yfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
