- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
Inledning

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Inledning.

Amerika i våra dagar och Amerika sådant det först visade sig för europeerna i 16:e och 17:e seklen hafva ej mycket mer gemensamt än de stora naturdragen. Då som nu reste sig Andernas dubbelkedjor med sina vulkaner och istinnar upp i molnen, då som nu flöto de majestätiska floderna fram genom ändlösa savanner och urskogar. Men det folklif som nu rör sig på stränderna af dessa floder, den kultur som nu utbreder sig på slätt och i dal, i söder som i norr, landskapets hela karakter, huru ofantligt annorlunda nu än förr!

Men förändringen, så stor och underbar hon än i det hela måste förefalla, har dock ej öfverallt varit en förändring till det bättre. Folkrika, blomstrande städer ha vuxit upp ur ödemarken, och där urskogen en gång stod tät utbreda sig nu världens rikaste hvetefält. Men å andra sidan har nu ödemarken också mångenstädes återtagit hvad hon en gång förlorat. Yukatans urskogar gömma ruinerna af mer än ett halft hundra praktfulla städer, och Mexikos och Perus högslätter, nu kala sandhedar och stepper, voro en gång betäckta med den rikaste grönska och odlade som trädgårdar.

Ty Amerika har haft en inhemsk civilisation, en af de märkvärdigaste som funnits, märkvärdig icke genom den höjd hon uppnått - ty denna var jämförelsevis låg - utan genom de alldeles egendomliga förhållanden, under hvilka hon uppvuxit. Hon var helt och hållet ett alster af Amerikas egen jord. Utan beröring med främmande civilisationer, hade hon fullkomligt själfständigt utvecklat sig till hvad hon blef. Lika litet som den Gamla världens civilisation mottagit något inflytande från den Nyas, har den senare påverkats af den förra.

De hafva ej heller kunnat det. De voro länge nästan lika verksamt skilda af oceanerna som två planeter äro af eterhafvet. De lefde hvar sitt lif på hvar sin sida af jordklotet, och så främmande voro de för hvarandra och tillika så olikartade, att när de omsider stötte tillsammans, den starkare helt och hållet förintade den svagare.

Hvarhelst europeerna, som eröfrare eller nybyggare, trängde fram i Amerika funno de det öfverallt befolkadt, och i många trakter var denna befolkning mycket tät. För att förklara detta faktum, antog man länge en invandring från Asien genom de ogästvänliga trakterna längst i norr vid Berings sund. Att en sådan invandring af en annan folkras än polarrasen kunnat ske, låter visserligen ej bestrida sig, hur föga trolig den än förefaller. Men för att förklara människans tillvaro i Amerika är hypotesen fullkomligt öfverflödig: människan är i den Nya världen bevisligen lika gammal som i den företrädesvis så kallade Gamla. Man har funnit hennes fotspår, bokstafligen fotspår, i tuffbäddar från den tidigaste delen af den nuvarande geologiska perioden, och i istidernas grus- och lerlager ligga hennes vapen, redskap och prydnader tillsammans med skelettdelar af henne själf och de samtida stora djurarterna. Ända till 40 à 60 meter under den nuvarande jordytan har man i Californien, vid genomsprängning af basaltlager, funnit hufvudskallar af människor, antagligen förskrifvande sig från slutet af tertiär- eller början af kvartärperioden.

Den amerikanska människan var ej heller någon stillastående vilde eller stannade, när hon hunnit en viss utveckling, på en likformig nivå. Många länkar i utvecklingskedjan äro förlorade, men tillräckligt många återstå för att visa, att den civilisation hon slutligen hann ej, som man först antog, var en fristående företeelse, utan organiskt sammanhängde med en lång följd af tidigare utvecklingsskeden.

Alla grenarna af den amerikanska folkfamiljen voro ej heller lika begåfvade. Alldeles som i den Gamla världen, tog en af dem försprånget för de öfriga och blef den egentligen kulturbärande stammen. Det var nahuastammen, den Nya världens arier.

Hvar detta folk hade sitt ursprungliga hemvist, känna vi ej. De första spåren af det träffa vi i samma trakter där Amerikas nya civilisation hunnit sin högsta blomstring: i Mississippis och Ohios dalar. Här röjde det mark och blef ett jordbrukande folk, som öfvade fredens konster. Särskildt utbildade det en stor skicklighet i byggande af väldiga jordhögar och vallar af en sådan storlek och fasthet, att de trotsat årtusenden. I Ohiodalens skogar har man upptäckt och afröjt många af dessa märkvärdiga byggnadsverk. Högarna, som ha formen af stympade käglor eller pyramider, äro stundom 90-100 fot höga med ett omfång vid basen af ända till 2,000 fot. Vallarna innesluta fyrkanter om 500-600 tunnland och ha tydligen tjänat till försvarsverk kring längesedan försvunna byar och städer, medan högarna varit offerplatser, alldeles som de mexikanska teokallierna, hvilka de till formen likna. Många af vallarna förete jättelika afbildningar af djur, växter m. m., utförda med en hög grad af konstfärdighet.

Från dessa högbyggare, som de kallats, utbröt sig efter hand den ena flocken efter den andra och utvandrade mot väster och sydväst. Vi återfinna dem efter sekler som herskande folk i den kedja af kulturstater, som sträckte sig från Mexikos högslätter i norr till Perus i söder. Aymará och quechua blefvo grundare af stora riken på Cuzcos, Quitos och Bogotás högslätter. Mayafolken utbredde från Yukatan sin kultur öfver de angränsande delarna af Centralamerika, och toltekerna herskade i ett halft årtusen öfver Mexiko, hvars terrassland under deras välde blef en enda trädgård, uppfylld af blomstrande städer.

Alla dessa nahuariken utmärktes af en hög materiell kultur. Genom ett konstrikt bevattningssystem gjordes nästan hvarenda fläck bördig. Af bomull och brokiga fågelfjädrar förfärdigades kostbara tyg; vapen och redskap gjordes af koppar eller trä med egg af det glaslika obsidianet, ty järnet var ej kändt af någon bland dessa stammar; af lera formades rikt sirade kärl; i guld- och silfverarbeten voro i synnerhet toltekerna mästare.

Men framför allt hade byggnadskonsten hos dessa folk uppnått en hög grad af egendomlig utveckling. Dess material var ej längre, som på Mississippislätterna, jord, utan väldiga huggna stenblock. Af sådana uppförde de sina pyramidlika teokallier och sina konungapalats. Bäst bibehållna af dessa byggnadsverk äro de som forskarne funnit i Yukatans skogar, där ruinerna af en mängd af mayafolkens städer ligga begrafna under tropikernas yppiga växtlighet. Tempel och palats äro öfverhöljda med skulpturer och inskrifter. Ty så väl maya som tolteker hade en hieroglyfskrift hvars bildtecken de ej blott inristade på sina monumentala byggnader, utan äfven skrefvo eller målade på ett af agavefibrer förfärdigadt papper.

Så väl i Mexiko som i Peru voro de särskilda landsdelarna förbundna med hvarandra genom ypperliga landsvägar med regelbundna löpande poster. All transport skedde medels bärare. Lastdjur saknades helt och hållet utom i Peru, där laman användes därtill.

Mot denna rika materiella utveckling, som erinrade om indiernas och egypternas, stod den låga andliga kulturen i den skarpaste motsats. Nahuareligionen var en blodig offertjänst, mildrad under seklernas lopp hos toltekerna och quechua, hvilka senare hade en soldyrkan, men ännu vid spaniorernas ankoms till Mexiko kvarstående i hela sin ohyggliga råhet hos aztekerna, den krigarstam som i början af 14:e århundradet satt sig i besittning af det gamla toltekriket. De amerikanska stammarna lågo i oupphörliga krig med hvarandra, och krigsfångarne ansågos som krigsgudens tillhörighet; hekatomber af dem offrades åt honom. Ett försök hade gjorts att i Mexiko införa en mildare, oblodig religionskult, men reformatorn, som redan vunnit ett stort anhang bland befolkningen, hade blifvit fördrifven af offerprästerna. En sägen gick bland folket, att Quetzalkoatl - så kallades den nye religionsstiftaren - en gång skulle återkomma från det östra hafvet, vid hvars strand han försvunnit, störta den vilde krigsgudens välde och sätta sig själf i hans ställe. Huru denna sägen fick en stor politisk betydelse, skola vi längre fram i denna bok visa.

Alla dessa stater voro hierarkier med kastväsen. I spetsen för styrelsen stod en ur prästkasten utgången herskare med oinskränkt makt och närmast under denna en krigaradel i besittning af rikets högsta värdigheter. Det herskande folket var endast ett fåtal i jämförelse med det stora antal underkufvade och tributskyldiga stammar, som bildade hufvudmassan af befolkningen.

Vilda jägarstammar, som bröto fram från norden, förstörde slutligen det gamla nahuariket vid Mississippi. Högbyggarne försvunno från sina gamla hem i Ohios och Miamis dalar, man vet ej hvart, möjligt är att de tagit samma väg som sina stamförvandter mot bergdalarna och högslätterna i sydväst, och att det är spillrorna af detta i befästningskonst förfarna folk som i de lodräta strandväggarna till de djupa cafions, i hvilka Colorado forsar fram, urhålkat dessa grottlabyrinter, som ännu i dag Arizonas ödemarker väcka den resande forskarens häpnad.

När denna sista folkvandring timat, är höljdt i dunkel. Visst är endast, att när de engelska kolonisterna i 17:e och 18:e seklen öfver Alleghanybergen trängde ned i Mississippidalen, urskogen öfverallt återtagit sitt välde och »indianerna» voro dess enda invånare. Huru länge de bott i landet, visste de ej själfva; en dunkel sägen ibland dem berättade dock, att deras fäder för långa tider sedan invandrat i »landet vid de stora vattnen», fört långvariga krig mot dess invånare och slutligen fördrifvit dem.

De civiliserade delarna af Amerika lågo sålunda i början af 16:e seklet uteslutande på den ofvannämnda sträckan af högplatåer samt på Centralamerikas båda halföar. Columbus och Hojeda, Vespucci och Cabral träffade endast på råa naturfolk, liksom fallet långt förut varit med isländarne. Först conquistadorerna sågo det civiliserade Amerika.

* *
*

Någon gemensam benämning för hela sin kontinent hade hvarken peruaner eller mexikaner. Det första namn spaniorerna gåfvo de af Columbus upptäckta landen var Indierna, i öfverensstämmelse med den store genuesarens till det sista vidhållna tro, att han öfver Atlanten hunnit Indien. Och äfven sedan det utrönts, att ännu en stor ocean skilde dem från Asien, bibehölls alltjämt detta namn på de nya konungarikena.

Snart fann man dock, att hvad som upptäckts i själfva verket var en alldeles ny kontinent, en ny värld. Aningen om tillvaron af en sådan hade redan vid början af vår tidräkning uttalats af geografen Strabo, och när det kejserliga Rom hade sin upplysningstid, lade ett af tidens vittra hufvuden, Seneca den yngre, kallad Filosofen, i sitt skådespel Medea i den colchiska prinsessans mun följande profetiska ord: »Komma skall efter långa sekler en dag, då oceanen skall lösa tingens bojor, jorden uppenbara sin ofantliga vidd, Thetis afslöja nya världar och Thule ej längre vara det yttersta af alla land.»

Sekler, sierskans »långa sekler», hade förrunnit innan orden hördes på nytt. Väfvaren från Genua hade verkligen upptäckt en ny kontinent, men tagit den för den gamla. Då får en italiensk handelscommis, som, smittad af tidens upptäcktsfeber, begifvit sig ut på sjöresor, den ingifvelsen, att de kuster han upptäckt måste tillhöra ett alldeles nytt, hittills okändt fastland. Och så uttalar han i sina lifliga, begärligt lästa reseskildringar, för första gången åter orden en ny värld. Namnet vann anklang, och hädanefter bära jordens båda stora landmassor namnen Nya och Gamla världen.

Men om Amerigo Vespucci sålunda är fader till det ena af den nya kontinentens namn, är det däremot alldeles utan hans förskyllan som den efter hans förnamn fått sitt andra och allmännaste namn, Amerika. Därmed tillgick på följande sällsamma sätt.

I den lilla staden St. Dié i Lothringen fanns vid denna tid en högre skola och ett boktryckeri, båda anlagda af konung René II. Lärare i kosmografi vid skolan var en tysk doktor från Freiburg i Breisgau vid namn Martin Waltzemüller eller, såsom han efter tidens sätt på grekiska skref sig, Hylakomylos. Mäster Martin var en stor beundrare af Vespucci och utgaf 1507 från stadens boktryckeri florentinarens reseskildringar i latinsk öfversättning tillsammans med ett lärdt arbete i kosmografi. I företalet hälsar han Vespucci som »den nya världens upptäckare» och föreslår formligen, att den, honom till ära, skall kallas Ameriga eller America.

Columbi två senaste resor, hvarunder han upptäckt Amerikas fastland, voro vid denna tid mycket litet kända utom sjöfarandenas krets, ty hans berättelser därom utgåfvos ej på trycket, hvaremot Vespuccis bref voro i allas händer. Waltzemüllers förslag mötte därför i den lärda världen intet motstånd, förordades tvärt om, och på ett stort antal världskartor och glober, äfvensom i geografiska arbeten som utkommo i 16:e århundradet, kallas den nya världsdelen Amerika, och i det 17:e, när Columbi namn åter kom till heders, hade namnet redan vunnit så allmän häfd, att det ej kunde utbytas mot ett annat, hade man än försökt det.



The above contents can be inspected in scanned images: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/inled.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free