| 88 |
Upptäckarandan, som Columbus väckt i Spanien, slocknade ej med honom. Den upplefde tvärt om med fördubblad kraft, och under de fyrtio år som följde på hans död utvecklade spaniorerna på detta område en verksamhet lika storslagen till följder som häpnadsväckande genom djärfhet och uthållighet. I norr som i söder, till lands som till sjös, utforskades den nya kontinenten, dess civiliserade länder eröfrades, den stora oceanen i väster upptäcktes, och det dit ledande sundet, som Columbus och Vespucci fåfängt sökt, blef omsider funnet.
Den kraft som offrades på alla dessa företag var i sanning omätlig. Otroliga voro de lidanden äfventyrarne hade att utstå, och deras led decimerades förfärligt af hunger och febrar. Men nya skaror kommo alltjämt i stället. för att till större delen gå samma öde till mötes. Allt hvad Spanien hade af äfventyrarlust, ungdomlig hänförelse, ärelystnad, men äfven af osläcklig, vild guldtörst, strömmade till den Nya världen. Män af alla klasser och yrken
| plansch vid 88 |
| 89 |
En god typ för den vildare delen af dessa äfventyrare var Vasco Nuñez Balbõa, en fattig adelsman från Estremadura, som tidigt utvandrat till San Domingo och där en tid sysselsatt sig med jordbruk. Men trött vid ett yrke som så litet stämde med hans oroliga lynne och skuldsatt öfver öronen, hade han hemligen praktiserat sig ombord på ett till Darien destineradt fartyg, tillhörigt juris licentiaten Enciso, som där ämnade grunda en koloni. Under namn af Santa Maria del Antigua anlades verkligen också en koloni på västra stranden af Urabaviken, men kolonisterna med Balboa i spetsen gjorde uppror mot Enciso, satte honom på ett fartyg och skickade honom tillbaka till Spanien.
Balboa, nu vald till koloniens styresman, utvecklade härunder en ej vanlig organisationstalang i förening med en okuflig energi och en skonslös grymhet mot indianerna. De närboende stammarna underkufvades och plundrades på allt guld de ägde. Under ett af sina ströftåg fick Balboa af en cazik höra berättas om ett sex dagsresor därifrån mot söder beläget stort haf, på hvars kust låge ett ännu mycket guldrikare land. Han beslöt uppsöka denna nya ocean och genom en stor bragd skaffa sig amnesti för upproret mot Enciso.
Med 190 spaniorer och 600 indianska bärare bröt han i september 1513 upp från norra kusten, öfvergick den endast 700 meter höga kustkedjan och kom nu in i den täta och mörka urskogen, som sträckte sig ända ned till hafsstranden i söder. Med oändlig möda och ofta utsatta för de i snåren lurande indianernas giftpilar banade sig spaniorerna långsamt väg. Otaliga bergbäckar måste öfvervadas. Själf gick Balboa i spetsen med sina bästa män, rödjande väg och uppmuntrande de modlöse.
| 90 |
Ändtligen, den 25 september, fick han från ett af Cordillerernas sista utsprång se den nya oceanen stor, omätlig utbreda sig för hans fötter. Gråtande af glädje, kastade han sig ned på sina knän för att tacka Gud, som förunnat honom denna syn. Den 29 september stod den lilla skaran vid San Miguelsviken på Söderhafvets strand.
Af infödingarne på kusten fick Balboa bekräftelse på hvad han förut hört om det underbara landet i söder. Han hörde här prisas dess rikedom på guld och silfver, dess stora, folkrika städer, befolkningens konstfärdighet alla slags vackra och dyrbara arbeten, dess vägar, handel och marknader, besökta af otaliga människomassor. Alla lyssnade ifrigt till dessa gyllene sagor, men ingen uppmärksammare än Balboas närmaste man i befälet, en mager, blek och svartmuskig man, med något olycksbådande i blicken. Hans namn var Francisco Pizarro.
Sedan han gjort alla cazikerna i trakten tributskyldiga, anträdde Balboa återmarschen till Santa Maria. Den fläckades af stora grymheter. Indianbyarna utplundrades, invånarne nedhöggos eller söndersletos af spaniorernas blodhundar, och ett dödligt hat till de hvite utsåddes äfven bland de förut vänliga stammarna. Lastad med guld och pärlor, men också med dessa blodsdåd, återkom skaran i januari 1514 till Urabaviken.
I mars sände Balboa ett fartyg direkt till Spanien med den stora underrättelsen och en rik laddning guld och pärlor. Han hoppades härigenom blidka den mäktige biskop Fonseca, som ännu ledde de indiska angelägenheterna, och få sin själftagna makt bekräftad. Men det var för sent. När Balboas sändning anlände, hade redan en ny ståthållare utnämts i Pedrarias de Avilas person och afgått till Darien med en lysande stab af ädlingar och krigare, af hvilka flere sedan skulle vinna frejdade namn i upptäckternas historia.
Balboa blef först af den nye ståthållaren skjuten åt sidan, men erhöll snart ett passande fält för sin verksamhet.
| 91 |
Förhållandet mellan de båda ståthållarne hade aldrig varit godt. Pedrarias misstänkte från första ögonblicket i Balboa en medtäflare om makten och var dessutom på förhand genom Enciso intagen emot honom. Gemensamma vänner hade väl försökt åstadkomma ett närmande emellan dem och för den skull anstiftat ett giftermål mellan Balboa och en af Pedrarias' döttrar. Men dennes misstankar vaknade på nytt, när han erfor adelantadons stora tillrustningar. Fruktande för Encisos öde och afundsjuk på Balboas stora popularitet i kolonien, beslöt han rödja honom ur vägen. När därför Balboa på Pedrarias' kallelse infann sig i Santa Maria, blef han genast arresterad, ställd till rätta för förrädiska stämplingar, af en fal domare dömd till döden och afrättad 1517.
Efter Balboas bortgång blef hans stora företag uppgifvet. Den af honom byggda flottiljen användes i stället till företag norr ut, hvarunder Nicaragua eröfrades af Gil Fernandez de Avila, Pascual de Andagoya och Hernandes de Cordova. Kolonien Darien själf eller, som den kallades,
| 92 |
Balboas upptäckt, stor i sig själf, erhöll ännu större betydelse genom en världshändelse, som den omedelbart framkallade: upptäckten af genomfarten till Stora oceanen och den första jordomseglingen.
Ty lika litet som någon af de föregående var Magalhaens' stora upptäckt en fristående händelse. Den är endast det sista i en kedja af försök, som sträcker sig upp till Columbus och Vespucci. Senast hade 1515 Juan Diaz de Solis, Vespuccis efterträdare som piloto mayor, utsändts från Spanien för att söka en genomfart till den af Balboa upptäckta oceanen, och öfver denna sätta sig i förbindelse med Pedrarias. Men vid en landstigning på kusten af La Plataviken dödades Solis af infödingarne, hvarpå hans expedition vände om hem igen.
Planen fick dock ej falla. Det var för Spanien en sak af yttersta vikt att komma i omedelbar sjöförbindelse med sina nya besittningar vid Söderhafvet och på denna väg kunna framtränga till Kryddöarna, nu knappast mindre än Amerikas guldländer föremål för de sjöfarande nationernas lystnad. Bland kunniga sjömän var det också en allmän öfvertygelse, att Amerika, liksom Afrika, borde kunna kringseglas, eller också att i den nya kontinentens sydligaste, hittills ej befarna del ett sund måste finnas, som från den ena oceanen ledde ut i den andra. På några af tidens glober och kartor var äfven en sådan genomfart på fri hand tecknad. När därför tre år efter Solis'
| 93 |
Född af en ansedd familj i den lilla orten Saboroso provinsen Tras os Montes — som hans födelseår uppgifves vanligen 1480 — hade han under Almeida och Albuquerque utmärkt sig i Indien, åtföljt en portugisisk expedition till Malakka och efter återkomsten till Europa kämpat mot morerna i Afrika. Här så väl som i Indien hade hans själfständiga karakter bragt honom i ogunst hos hans förmän. Bitterheten häröfver, ökad genom en orättvis anklagelse, förmådde honom att taga afsked och draga sig tillbaka i privatlifvet. Han sysselsatte sig nu med kosmografiska och nautiska studier och kom därunder till den öfvertygelsen, att Kryddöarna måste kunna hinnas öster ifrån öfver den af Balboa upptäckta oceanen. Det gällde blott att finna ett dit ledande sund, men om dess tillvaro var han lika
| 94 |
Att vända sig till sitt eget lands regering för att få sin plan genomförd visste han ej lönade mödan. Ty dels var han en konung Manuel misshaglig person, dels hade Portugal genom ett formligt fördrag med Spanien förbundit sig att ej göra upptäcktsfärder väster om en 376 spanska mil från Capverdöarna och från pol till pol dragen demarkationslinie, hvilken i denna meridiancirkel fortsattes äfven på den andra hemisferen. De båda kontraherande parterna hade sålunda af jorden tagit hvar sitt halfklot.
Magalhaens vände sig därför till Spanien. Här fann han strax villigt lyssnande öron, och man gick genast författning om utrustande af en expedition, för hvilken Magalhaens med oinskränkt makt sattes i spetsen. Vis af erfarenheten, undvek man sålunda misstaget af ett deladt befäl, som förorsakat flere föregående expeditioners misslyckande. Flottiljen, en af de märkvärdigaste som utgått från någon hamn, bestod af fem fartyg: utom Trinidad, på hvilket chefen hissat sin flagga, San Antonio, Concepcion, Victoria och San Jago.
Affärden skedde den 20 september 1519 från San Lucar de Barrameda, och kursen ställdes, som vanligt, öfver Capverdöarna till brasiliska kusten, som uppnåddes under 8° s. br. Härifrån seglade flottiljen långsamt mot söder utmed kusten, noga undersökande hvarenda bukt och vik som möjligen kunde bilda öppningen till ett sund. Särskildt blefvo de stora Rio de Janeiro- och La Platavikarna på detta sätt sorgfälligt undersökta. Detta gjorde, att den södra hemisferens vinter öfverraskade Magalhaens på den patagoniska kusten, och han måste den 31 mars 1520 gå i vinterkvarter i den lilla San Julianviken på 49° 15' s. br.
| 95 |
Här gjorde tre af hans skeppskaptener myteri för att tvinga honom återvända till Spanien. Med en utomordentlig energi och sinnesnärvaro lyckades han dock kufva upproret, hvars anstiftare strängt straffades. I likhet med Columbus var Magalhaens, såsom utländing, hatad af sina spanska underbefälhafvare, men hädanefter vågade ingen sätta hans myndighet i fråga.
Vid uppbrottet från vinterkvarteret i augusti hade han missödet att genom skeppsbrott förlora ett af sina fartyg, San Jago, fördt af hans trogne vän Juan Serrano, som gått förut på rekognoscering. Ingenting förmådde dock bryta denna järnvilja. »Först när mitt skepp två gånger förlorat allt sitt taklage, förklarade han till de häpna kaptenerna, »skall jag vända om, men jag skall då taga hemvägen öfver Afrika och Madagaskar.»
Alltjämt långsamt trefvande sig fram på en kust, där före honom ingen europé varit, kom han den 20 oktober 1520 till en hög klippudde, den han efter dagen kallade Cabo de las Virgines, och där bakom öppnade sig ändtligen det så länge sökta sundet. I tre veckor kämpade han nu med storm och ström för att öfver dess af trånga passager sammanbundna fjärdar och genom dess smala, slingrande kanaler, omgifna af det vildaste och mest storartade natursceneri, hinna oceanen på andra sidan. Under seglingen genom sundets många bukter, då fartygen ofta voro dolda för hvarandra, begagnade sig expeditionens förste pilot Gomez af tillfället, uppviglade besättningen på San Antonio, dödade dess kapten och vände med fartyget om till Spanien. Det var således endast med tre fartyg Magalhaens den 18 november 1520 förbi Cabo Deseado genom det sista smala passet styrde ut på Stora oceanen. Sundet som han funnit och lyckligen genomfarit bär för alla tider hans namn.
Från Cabo Deseado höll han nordlig kurs utmed Sydamerikas västra kust till 37° s. br. Sedan han sålunda förvissat sig om kontinentens utsträckning åt detta håll,
| 96 |
Här börjar den världshistoriska delen af Magalhaens' färd, men här slutar tillika den del däraf, som har omedelbart intresse för vårt ämne. Vi få därför endast i största korthet beröra det återstående. Gynnade af ett ständigt stormfritt väder, hvarför ock Magalhaens kallade den nya oceanen den Stilla (El pacifico), men sista tiden under oerhörda lidanden af hunger och skörbjugg, seglade de nya argonauterna i fyra månader öfver den omätliga, här i deras väg fullkomligt öde oceanen, innan de i slutet af mars 1521 hunno Philippinerna. Här blef Magalhaens den 27 april, då han med en obetydlig styrka begifvit sig till den lilla ön Matan för att utkräfva tribut, öfvermannad och dödad af infödingarne, ännu i det sista kämpande med sitt vanliga dödsförakt.
| plansch vid 96 |
| 97 |
Af de tre fartygen lyckades endast ett, Victoria, under befäl af Sebastian del Cano, söder om Afrika genom tusen hinder och missöden bana sig väg tillbaka till San Lucar, dit det med de öfverlefvande aderton anlände den 6 september 1522, efter nära tre års bortovaro.
Trots förluster af alla slag och oerhörda lidanden hade expeditionens alla syften uppnåtts: genomfarten hade blifvit funnen, Victoria hade från Molukkerna hemfört en kryddlast, som i värde mer än täckte expeditionens alla kostnader, och slutligen hade den första jordomseglingen verkställts. Det var i sanning lysande resultat. Detta erkände också Carl V, när han förlänade den siste ledaren Sebastian del Cano, adeligt sköldemärke med en glob, hvarpå stodo att läsa dessa stolta ord: Primus me circumdedisti (du är den förste som kringfarit mig).
Historien om denna underbara färd är upptecknad af italienaren Antonio Pigafetta, hvilken hela tiden, från början till slut, följde expeditionen, därunder en lång tid befann sig i Magalhaens' omedelbara närhet, äfven vid den olyckliga landstigningen på Matan, och under hela resan förde en noggrann dagbok, som han vid hemkomsten förärade Carl V.
Resultaten för Amerika voro: en noggrann undersökning af
Sydamerikas östra kust från Cap San Agostinho till Cap de las
Virgines, upptäckten af oceansundet och därmed en sjöförbindelse
mellan kontinentens östra och västra kuster, samt slutligen upptäckten
af Sydamerikas västra kustlinie ända upp till mellersta Chile.
