I början af samma år då Magalhaens anträdde sin stora resa utgick från Cuba en annan expedition, som blifvit knappast mindre namnkunnig. Det var Cortez' expedition till Mexiko.
Spaniorernas företag i mellersta Amerika hade hittills nästan uteslutande rört sig inom Antillhafvet eller, såsom det då kallades, Nordhafvet. Hvad som låg bakom dess västra gräns, de båda halföarna Yucatan och Florida samt västra Cuba, kände ingen.
Cuba själf, ehuru redan 1492 upptäckt af Columbus, hade först sedan 1511 blifvit koloniseradt. Diego Colon, den andre amiralen af Indien, hade då ditsändt en liten här under en af faderns gamla följeslagare, Diego Velasquez, hvilken utan synnerligt motstånd lagt under sig den stora ön, hvars jord han utstyckat bland sina officerare.
I Velasquez' följe befann sig ett stort antal unga, äfventyrslystna spaniorer, som begifvit sig ut till den Nya världen för att vinna ära och guld. Kolonistlifvet behagade dem ej, och de längtade efter nya äfventyr. De utrustade därför på gemensam bekostnad två fartyg, Velasquez gaf dem ett tredje, och sedan de valt sig en anförare i Hernan de Cordova, stucko de ut till sjös.
Under denna resa upptäckte de Yucatan och sågo med ytterlig förvåning mayafolkets rika kultur: dess folkrika städer med praktfulla palats och tempel, dess konstfärdighet, bildskrift och förfining i lefnadssätt, men också dessa gräsliga människooffer, som fläckade nahuakulturen både i norr och söder. I en af striderna med de tappra infödingarne blef Cordova dödligt sårad, hvarför skaran återvände till Cuba.
Velasquez, hvars lystnad eggats af de återkomnes berättelser, utsände redan följande år, 1518, en ny expedition under sin brorson Juan Grijalva för att fortsätta rekognosceringen af den nyupptäckta kusten. Under en resa som sträckte sig rundt omkring Mexikanska vikens bågformiga södra kust, från Yucatans norra udde ända till det nuvarande Tampico, hade Grijalva tillfälle att förvissa sig om riktigheten af sina föregångares iakttagelser. Byar och städer framskymtade öfverallt på kusten, och i Tabasco, där infödingarne vänligt mottogo främlingarne, fingo dessa på nära håll se en befolkning, som stod högt öfver de amerikanska stammar de hittills lärt känna. Ju längre man kom mot väster, dess mer ökades tecknen till rikedom och kultur, men också spåren af en blodig offertjänst. Med cazikerna på kusten i närheten af det nuvarande Vera Cruz inlät sig Grijalva i en vinstgifvande byteshandel, och det var med en rik laddning af guld, ädelstenar och utsökta konstarbeten, men framför allt med sagolika berättelser om all den rikedom de sett, han samma år återkom till Cuba.
Velasquez, som brann af begär att lägga detta nya guldland under sitt eget välde, utrustade genast en stark flotta med trupper, på samma gång han, med förbigående af sin omedelbare suverän, vice konungen i San Domingo, vände sig direkt till spanska regeringen med anhållan om ståthållarskapet öfver de länder han kunde lyckas eröfra. Till befälhafvare öfver expeditionen utnämnde han sin sekreterare, alcalden i San Jago Hernan Cortez.
Mannen på hvilken hans val fallit var en 33-årig spansk ädling från Medellin i Estremadura~ som efter slutade studier i Salamanca redan 1504 begifvit sig ut till Nya världen för att bryta sig en bana. Och han ägde i sällsynt grad förutsättningarna för att lyckas. Ung, tapper, ridderlig, med öppen hand och öppet hjärta, därtill i hufvud och kunskaper betydligt öfverlägsen de råa krigare och äfventyrare, som utgjorde flertalet af kolonisterna, vann han snart i mängd både vänner och afundsmän. Naturen hade dessutom begåfvat honom med ett vinnande yttre. Gestalten, öfver medellängd, var kraftigt byggd, och ur det bleka, vackra ansiktet framskådade ett par stora, mörka ögon, blixtrande af lif. Han var kvinnornas gunstling, och ännu i hans senare år talade ett djupt ärr på vänstra kinden om dueller utfäktade med mindre lyckliga rivaler.
Med ungdomens eld och djärfhet förenade Cortez en sällsynt själfbeherskning: man såg honom nästan aldrig vred. Begåfvad med snabb och klar blick, klok och rådig, fast och beslutsam, var han af naturen ämnad till herskare, och det är svårt att säga, hvilket han var mer, krigare eller statsman. Sina soldater beherskade han genom en oböjlig viljekraft, ett personligt mod som gränsade till oförvägenhet, ett aldrig svikande lugn i faran och en vältalighet, som ryckte äfven den trögaste med sig.
Sådan var den man Velasquez ville använda till verktyg för sina egna planer. Han kände ej den ärelystnad, som glödde inom den unge och, som han trodde, endast på nöjen tänkande sekreterarens bröst, lika litet som hans gränslösa djärfhet. Skarpsyntare män, Cortez' fiender, varnade väl ståthållaren för honom, men först när det var för sent. Innan Velasquez hunnit fatta sitt beslut, hade Cortez, äfven han varnad af sina vänner, i största hast afslutat sina rustningar, och ståthållarens skriftliga order, som fråntog honom befälet, träffade honom först när han i San Antonio vid Cubas västra udde samlat sin flotta och just stod i begrepp att med den afgå. Cortez vägrade efterkomma ordern och gick den 21 februari 1519 till segelsmed västlig kurs.
Expeditionen, till hvars utrustning han af egna medel bidragit, bestod af 400 man spanska fotsoldater, 200 indianer, 16 ryttare och 14 kanoner, fördelade på 11 fartyg. Af soldaterna voro endast 13 väpnade med eldgevär. Som pilot tjänstgjorde Antonio Alaminos från Palos, hvilken i samma egenskap följt Columbus på hans sista resa och nu senast fört Cordovas och Grijalvas expeditioner öfver de farvatten, dit flottan nu styrde.
Cortez omgafs dessutom af en lysande krets af unga, tappra riddare från Cuba och San Domingo. Till dem hörde bland andra Guatemalas och Yucatans eröfrare Pedro de Alvarado, hvars stormande tapperhet var mexikanernas både beundran och skräck. Där var den energiske och beslutsamme Velasquez de Leon och Honduras' eröfrare Cristoval d'Olid, alltid främst i stridsvimlet, men af sin ärelystnad slutligen störtad i fördärfvet, Där var framför allt den ädle Gonvalo de Sandoval soldaternas älskling och Cortez' trognaste vän. En af officerarne var Bernal Diaz, som, deltagare i expeditionen från början till slut, skrifvit dess historia.
Efter en landstigning på ön Cozumel utanför Yucatans norra udde, där maya hade ett af sina förnämsta offertempel, och sedan de blodiga altarna omstörtats och korset upprests i stället, hann flottan i mars det på mexikanska vikens södra kust belägna Tabasco, samma land där Grijalvas expedition året förut blifvit så vänligt mottagen. Nu var tabascenernas stämning alldeles förändrad, och när fartygen inlöpte i floden som förde upp till deras hufvudstad, anföllos de af en otalig massa infödingar, som öfveröste dem med ett pil- och stenregn. Spaniorerna gingo i land, och nu utkämpades på flodstranden en ytterst hårdnackad strid, som först på aftonen slutade med tabascenernas fullständiga nederlag. De bådo om fred, fingo den, och sedan rådde mellan bägge parterna det bästa förhållande. Vid afresan erhöll Cortez af caziken, bland andra skänker, en ung indiansk slafvinna, hvilken sedan som tolk gjorde spaniorerna ovärderliga tjänster, ofta på förhand underrättade dem om hotande faror och som donna Marina fått ett namn i historien.
Den 21 april satte Cortez foten på Mexikos jord, ungefär på det ställe där Vera Cruz nu är beläget. Det var en låg strand, af sandkullar skyddad mot hafvet. Bakom dessa dyner uppslog han sitt lilla läger. Här fick han snart besök af den aztekiske guvernören öfver kustprovinsen, som, buren i en bärstol och eskorterad af aztekiska krigare, kom för att underrätta sig om, hvilka främlingarna voro och ändamålet med deras ankomst till Mexiko. Det var en gammal brunhyad man med ett äkta indianskt utseende, klädd i en fotsid dräkt af fint bomullstyg i rika färger och med en turbanlik bindel om hufvudet.
Cortez, som sörjt för att hans läger gaf en så krigisk anblick som möjligt, svarade, att han af en mäktig furste på andra sidan hafvet fått i uppdrag att till landets herskare framföra skänker och ett skriftligt budskap. Han begärde därför fri genommarsch till hufvudstaden för sig och sina män. Då guvernören erbjöd sig att själf ombesörja fortskaffandet af både skrifvelse och presenter, förklarade Cortez, att han hade sin herres uttryckliga befallning att personligen framlämna dem, och därför tänkte marschera till hufvudstaden så snart svar på hans begäran hunne anlända.
Guvernören afsände genast med snabblöpare, som på vissa korta afstånd aflöste hvarandra, en skriftlig rapport om den märkvärdiga händelsen och bifogade, för att göra sin berättelse så mycket åskådligare, en målning af spaniorernas läger, soldater, kanoner, hästar, samt Cortez själf och hans officerare, hvilken han låtit en af sina män i största hast utföra -- en konst hvari de gamla mexikanerna besutto en förvånande färdighet.
Aztekriket, med hvilket Cortez sålunda gjort den första bekantskapen, var då det största och mäktigaste norra och mellersta Amerika. Som det nuvarande Mexikos, gick dess område i öster och väster från haf till haf. I söder berörde det mayariket i Yucatan och sträckte sig norr långt in i ödemarkerna kring Colorado och Rio del Norte. På kusterna lågländt, sumpigt eller förbrändt af tropikernas sol, höjde det sig småningom i afsatser mot det inre, där högslätter och dalar i rik omväxling, på en höjd af 2,000 å 2,200 meter öfver hafvet, njöto af ett klimat liknande södra Europas.
Vägen från kusten upp till detta högland gick genom vilda bergstrakter, där snön om somrarna låg kvar i passen och där cordillerkedjan reste sina fantastiskt formade toppar och vulkankäglor mot skyn. Kustslätten -- tierra caliente, -- ett helt och hållet tropiskt landskap, framalstrade, då som nu, palmer och bananer, bomull, peppar, vanilj, cacao och agave, af hvars fibrer mexikanerna beredde sitt papper. I det inre landet däremot -- tierra templada -- med sin af det höga läget tempererade luft, gaf majsen rika skördar. Här odlades äfven tobak i stor skala, ty de gamla mexikanerna voro, som de nuvarande, passionerade rökare. Det mellan båda liggande tierra fria, bergregionen, var till största delen en ödemark.
Ungefär 30 sv. mil från östra kusten och 200 meter högre än de omgifvande platåerna, låg, omsluten af basaltkedjor, Mexikos högdal, en rikt odlad slätt, full af blomstrande städer och byar, och i dess midt en stor insjö, ur hvars vågor, som ett annat Venedig, höjde sig aztekrikets hufvudstad Tenochtitlan, sedan kallad Mexiko.
För sin höga blomstring hade landet att tacka toltekerna, ett rikt begåfvadt nahuafolk, som här i mer än ett halft årtusen idkat fredens yrken, utvecklat en hög konstskicklighet och grundat ett statsväsen, helt och hållet bygdt på fredligt arbete. Krigsgudens blodiga offertjänst hade hos dem efter hand lämnat rum för en mildare kult. De ägde. en bildskrift, hade gjort astronomiska iakttagelser och på dem grundat en indelning af året i 18 månader om 20 dagar, med 5 skottdagar. I all industri, särskildt väfnads- och metallarbeten, voro de mästare, och i uppförande af massiva pyramidtempel och palats gåfvo de ej mayafolket efter. På ypperliga vägar rörde sig en liflig samfärdsel, och Tulas marknader besöktes af köpmän från de angränsande staterna, som fredligt blomstrade vid moder-statens sida.
Toltekerna hade dock midt i sin välmakt och förfining försummat sitt krigsväsen och försjunkit i veklighet. När därför de vilda bergfolken i norden, lockade af deras rikedom, bröto in på deras område, gjorde de sig lätt till herrar öfver landet, och den gamla befolkningen försjönk i slafveri. Chichimekerna hade i 12:e århundradet gjort början, men måst i sin tur vika för acolhuas och tepeneker, tills slutligen i början af det 14:e aztekerna på ruinerna af alla dessa välden grundat en mäktig präst- och krigarstat.
Den herskande kasten, jämförelsevis ett fåtal, lät den toltekiska befolkningen arbeta åt sig och omgaf sitt välde med en fernissa af yttre förfining. Men under detta glänsande skal gömde sig all vildens blodtörst och vidskepelse. Krigsgudens altaren på toppen af teocallierna rykte åter af människoblod, och hela pyramider af människoskallar i tiotusental reste sig bredvid dem. En sådan ohygglig byggnad, som spaniorerna träffade i sin väg, innehöll ej mindre än 130,000 människoskallar. Aztekväldet var Egypten och Dahomey i förening.
För att anskaffa dessa hekatomber af offer fördes oupphörliga krig. Diaz säger oss, att mer än 20,000 krigsfångar årligen slaktades på den förfärlige Huitzilopochtls altaren, och när antalet ej var fullt, måste de underkufvade folken genom tribut fylla bristen.
Denna blodskatt var ej den minsta anledningen till det hat mot herskarne som glödde hos de besegrade. Aztekriket,. stort och mäktigt till det yttre, hölls endast ihop af fruktan: det var en koloss på lerfötter. De förtryckta folken längtade efter en befriare, och denna längtan gaf sig allmänt uttryck i en sägen om den hvite och milde guden Quetzalcoatl, som i Tula, toltekrikets hufvudstad, infört sin oblodiga dyrkan, lärt folket vid sjön odla jorden och smida verktyg, men fördrifven därifrån af sin grymme medtäflare krigsguden, begifvit sig ned till det östra hafvet och där försvunnit i en trollbåt, som han gjort sig af ett ormskinn. Men, tillade sägnen, en dag skall Quetzalcoatl återkomma nedifrån kusten, kullslå Huitzilopochtls altaren och återupprätta toltekväldet, i hvars skugga Anahuacs folk då åter skola bo i fred och lycka.
Herskare i Mexiko vid spaniorernas ankomst var Montezuma, en krigisk furste, som först varit öfverpräst vid krigsgudens tempel. Befallande öfver en härmakt af 200,000 öfvade krigare, höll han de underkufvade folken i skräck, och Huitzilopochtl saknade aldrig sin blodiga tribut. I hög grad misstänksam och vidskeplig, hade han på senaste tiden mycket oroats af en följd järtecken, som hans astrologer förklarat olycksbådande. Så hade ett starkt ljussken visat sig i öster och tre kometer på en gång flammat på den östra himmeln. Någon fiende vore tydligen att vänta från detta håll. När därför kustguvernörens rapport anlände och han där läste skildringen af de hvita männen, som kommit utifrån hafvet, trodde så väl Montezuma själf som hans omgifning fullt och fast, att det var Quetzalcoatl som kommit för att återkräfva sitt rike.
Bud skickades därför ned till kusten med befallning, att främlingarne ej finge marschera upp genom landet, utan borde vända om, men tillika med de dyrbaraste skänker till deras anförare. Bland dessa voro två stora massiva sköldar af guld och silfver, föreställande solen och månen, de finaste bomulls- och fjädertyg, en hjälm full med guld- korn, brutna ur malmen, präktiga guld- och silfverarbeten jämte andra prof på toltekisk konstfärdighet. Det var gifvet, att dessa skänker skulle ännu mer reta spaniorernas lystnad, och Cortez upprepade sin förklaring, att han måste personligen till Montezuma öfverbringa sin herres budskap. Nya bud kommo med nya, ännu dyrbarare skänker, men fingo samma svar med sig tillbaka.
Och till bekräftelse på orubbligheten af sin föresats och tillika till stödjepunkt för sina ytterligare operationer, lät Cortez vid den lilla bukten där han landat anlägga en stad, starkt befäst med palissader och blockhus. Han kallade den Villa Rica de la Vera Cruz (Det sanna korsets guldrika stad), ett långt namn, af hvilket endast de båda sista orden bibehållit sig. Här insatte han vid kommendantens sida ett kommunalråd, som han sedan mästerligt förstod använda för sina planer.
Då folket i trakten nu förbjöds att vidare lämna spaniorerna lifsmedel, skulle dessa råkat i stort trångmål, om ej totomakerna i det längre norr ut vid kusten belägna Cempoalla försett dem därmed. Deras cazik inbjöd tillika Cortez till ett besök i deras stad. Cortez fick här en mängd högst viktiga underrättelser om tillståndet i landet. Aztekväldet, öfverallt hatadt, hängde endast löst tillsammans, och de underkufvade folken brunne af begär att afkasta sig oket. Cempoalla själf hade nyss måst böja sig under det, och nu hade turen kommit till det mäktiga Tlascala, en förbundsstat väster ut på den stora högslätten, som hittills tappert afslagit alla aztekernas angrepp.
Cortez insåg strax, hvilka stora fördelar en sådan ställning erbjöd honom, och han beslöt begagna sig däraf. Förbund ingicks med totomakerna, hvilka med sin cazik läto kristna sig. Emellertid hade ett försök till myteri gjorts inom hans lilla här. Velasquez hade där ett antal anhängare, och dessa fordrade nu att få återvända till Cuba. Försöket kväfdes utan svårighet, men för att hindra dess förnyande, lät Cortez ett krigsråd, med härens samtycke, utdöma alla. fartygen utom ett som sjöodugliga, hvarefter de sattes på land. Hädanefter var således all reträtt afskuren: man måste segra eller dö.
Cortez kunde ej dölja för sig, att hans makt, såsom erhållen genom ett groft disciplinbrott, hvilade på en mycket svag grund. För att gifva den åtminstone ett sken af laglighet, lät han därför det nya kommunalrådet i Villa Rica, »i spanska kronans namn», bekläda honom med den dubbla värdigheten af högste domare och fältherre, sedan han högtidligt i dess händer nedlagt sin själftagna makt. Efter denna lilla komedi afsände han i juli Alaminos med det enda återstående fartyget till Spanien för att till konung Carl öfverlämna alla Montezumas skänker jämte en skrifvelse från rådet i hans trogna stad Villa Rica, med anhållan om stadfästelse af utnämningen.
Sedan han i Villa Rica kvarlämnat en garnison af 150 man under Juan de Escalante, bröt Cortez den 16 augusti upp mot det inre. Två vägar ledde från kusten upp till höglandet. Den ena, sydligare och kortare, gick mot väster förbi vulkanen Orizaba öfver Cholula till hufvudstaden. Den andra och nordligare beskref en stor krök mot norr förbi Cempoalla, öfvergick Cordillererna norr om den tärningformiga bergkolossen Cofre de Perote och fortsatte mot väster till Tlascala, för att vid Cholula förena sig med den södra vägen. Cortez valde den senare, emedan den till en del gick genom ett vänskapligt land och förde honom till Tlascala, där han hoppades vinna nya bundsförvandter. Hans styrka utgjordes af 300 infanterister, 15 ryttare och 7 kanoner. I Cempoalla förenade sig dessutom med honom 1,300 totomakiska krigare.
Efter tre dagars ytterst besvärlig marsch genom Cordillerernas klyftor och pass kom den lilla hären ned på Anahuacs stora och fruktbara slätt, i hvars västra del, vid foten af mörka basaltberg och omgifven af bördiga majsfält, Tlascala, »Brödstaden», låg. Det var hufvudstaden i en förbundsrepublik af tre små stater, som styrdes af valda höfdingar, hvilka alla bodde i Tlascala. Folket ansågs för det tappraste i hela Mexiko, och det var förgäfves aztekernas hela härmakt försökt sig mot de fria männen af Tlascala och deras fasta stad.
De inträngande spaniorerna betraktade de som fiender och visade Cortez' anbud om vänskap stolt ifrån sig. De skredo till anfall, och i två hela dagar måste den lilla skaran utkämpa en ytterst hårdnackad strid mot en ofantlig fiendtlig öfvermakt. Kanonerna fällde dock till slut utslaget till spaniorernas fördel, och Cortez' seger var fullständig. En af tlascalensernas höfdingar inställde sig i lägret för att bedja om fred och erbjuda främlingarne Tlascalas bistånd mot en fiende, som, efter hvad han nu hörde, äfven var hans eget lands. Förbund ingicks högtidligt, och Cortez fick löfte, att vid uppbrottet en stor tlascalensisk hjälphär skulle följa honom. Förbundet hölls osvikligt, och under sina mörkaste dagar hade spaniorerna alltid i tlascalenserna pålitliga vänner.
I Tlascala rastades i tre veckor. Under denna tid fick Cortez mottaga nya budskap från Montezuma, hvilken efter främlingarnes seger öfver ett folk, som han själf förgäfves sökt kufva, mer än någonsin var öfvertygad, att det var Quetzalcoatl eller hans ättlingar som nu anryckte mot hans hufvudstad. Han sökte äfven nu med skänker förmå dem att vända om, ja, erbjöd sig till och med att betala tribut till deras herskare, hur stor som helst; men Cortez' svar var alltjämt detsamma: han måste personligen framföra sitt uppdrag.
Från Tlascala ställde Cortez marschen söder ut till den stora och rika handelsstaden Cholula, belägen vid foten af passet, som väster ut öfver den höga basaltkedjan för ned till Mexikos högdal. Här hade invånarne, på Montezumas befallning, barrikaderat gatorna och tillämnat ett anfall, men Cortez förekom dem och öfvade sträng vedergällning. Ryktet härom föregick honom, och ingen af grannstäderna vågade numera oroa hans marsch. Den gick väster ut öfver passet mellan de båda bergjättarne Popocatepetl (Rykande berg) och Iztaceihuatl (Hvita jungfrun), båda flere tusen fot högre än Mont Blanc.
Från passhöjden öppnade sig en härlig utsikt öfver den rika Mexikodalen. I söder var landskapet ännu kuperadt, men i norr sväfvade blicken öfver en ändlös grönskande slätt, beströdd med städer, byar och lummiga trädgrupper, ända upp till sjön, hvars vatten glittrade vid horisonten. Mörka basaltberg, här och där med skimrande istinnar, omgåfvo som en ram den leende taflan. Öfver denna slätt gick nu marschen på en bred landsväg, som i snörrät linie genomskar den ända till hufvudstaden. I Iztapalapan, det första nattkvarteret, fingo spaniorerna en föreställning om mexikansk prakt. I palatset där Cortez och hans officerare bodde var all inredning af ceder och väggarna behängda med kostbara tapeter. Och ju närmare de kommo hufvudstaden, dess mer ökades tecknen till välstånd och rikedom. Den stora sjön, nu till större delen uttorkad och förvandlad till en saltstepp, var då omgifven af lummiga stränder, mellan hvilkas gröna trädmassor hundratals byar och städer framskymtade. Sjöns yta vimlade af farkoster och simmande, på flottar af korgverk anlagda trädgårdar, alla styrande mot hufvudstaden, hvars teocallier och palats höjde sig öfver vattenytan nära västra stranden. Vägen dit gick fram på fyra sjön utfyllda långa bankar, på korta afstånd genomskurna af öppningar med vindbroar. Äfven staden själf var genomskuren af kanaler och, när alla vindbroarna voro uppdragna, oåtkomlig för hvarje från landsidan kommande fiende.
Ännu i det sista sökte Montezuma förmå Cortez att vända om, men vidtog ej heller å andra sidan några anstalter till motstånd. Det var sålunda utan hinder Cortez den 8 november 1519, omgifven af otaliga åskådarmassor, kunde öfver en af de södra bankarna hålla sitt intåg i hufvudstaden. På dess största gata möttes han af Montezuma, som, buren i en gyllene palankin och omgifven af en talrik skara hofmän och krigare i lysande dräkter, hälsade honom välkommen. Den mexikanske herskaren, nu vid pass fyrtio år gammal, var en lång och smärt gestalt, klädd i en rik dräkt, och bar som hufvudprydnad den gröna fjäderbusken, tecknet till hans kungliga värdighet. Hyn var ljusare än indianernas vanligen är, och det aflånga ansiktet pryddes af ett tunnt svart skägg.
Spaniorerna fingo sig till kvarter anvisadt ett stort, af murar och torn omgifvet palats vid stora torget, där äfven krigsgudens förnämsta tempel låg. Palatset var, liksom templet, uppfördt af massiva kvaderblock, och bildade med alla sina kringbyggda gårdar en stark fästning, som länge kunde trotsa en fiendes anfall. Cortez insåg också strax dess strategiska betydelse. Kanoner planterades på murarna, och poster bevakade alla ingångar. I det inre herskade furstlig lyx. Väggarna i de praktfulla salarna voro belagda med polerad marmor och porfyr eller behängda med kostbara tapeter, där fåglar i skimrande färger voro konstrikt inväfda. Golfven voro betäckta med mattor och liksom panelningen af dyrbara träslag.
Redan samma afton fick Cortez mottaga besök af den aztekiske herskaren, som nu berättade honom sägnen om Quetzalcoatl och sade sig fullt och fast tro, att spaniorerna vore hans ättlingar. Den spanske konungen vore därför landets rätte herre, och Cortez kunde förfoga öfver. honom och hans land såsom honom godt syntes. Följande morgon besvarade Cortez, åtföljd af sina förnämsta män, besöket och framförde nu i högtidlig audiens sitt föregifna ärende. Hans konung, sade han, hade gifvit honom uppdrag att omvända Montezuma och allt hans folk till kristendomen, hvars hufvudläror han ock i korthet utvecklade. Montezuma svarade undvikande. Han ville ej ingå i någon undersökning om hvilkendera religionen vore den bästa, hans egen eller främlingarnes, men förnyade sin förklaring, att han ville betala tribut till den spanske konungen såsom sin öfverherre.
Cortez beslöt nu taga Montezuma till fånga för att genom honom sätta sig i besittning af landet. Till förevändning för detta djärfva steg tog han en från kusten ingången underrättelse, att den mexikanske guvernören därstädes gjort ett förrädiskt anfall på Villa Rica, hvarvid många soldater dödats och kommendanten, Juan de Escalante, blifvit dödligt sårad. Åtföljd af sina pålitligaste män, gick Cortez till det kungliga palatset, fordrade den brottsliges bestraffning och som gisslan för spaniorernas hotade säkerhet Montezuma själf. Efter någon tvekan och fruktande ett ännu värre öde om han vägrade, samtyckte Montezuma slutligen att med hela sitt hof flytta öfver till spaniorernas kvarter. Där skötte han regeringsärendena som vanligt, men var numera endast till skenet en herskare: landets verklige regent var Cortez.
Som sådan skickade han nu ut sina officerare, i spetsen för små afdelningar och ledsagade af höga mexikanska ämbetsmän, kring hela landet för att upptaga tribut, och de mötte ingenstädes motstånd. Omätliga skatter af guld och silfver hopades på detta sätt i palatsets hvalf, och de ökades genom de dyrbarheter, hvarpå templen plundrades. Kristen gudstjänst hölls öppet, och de blodiga offren upphörde. Ett försök till resning gjordes väl af Montezumas brorson, fursten af Tezcuco, en stor, på sjöns östra sida belägen stad, men med vanlig snabbhet i handling lät Cortez arrestera honom midt i hans stad och föra honom fången till det spanska högkvarteret. Montezuma, ytterst förödmjukad, vågade ej mer visa sig för sitt folk, och allt lofvade, att det stora riket utan strid skulle af sig själft öfvergå i Cortez' händer.
Då kom plötsligt i slutet af april 1520 underrättelse från kusten, att en af Velasquez utsänd här, under befäl af Panfilo de Narvaez, landstigit i närheten af Cempoalla för att fråntaga Cortez öfverbefälet, hvilket i stället skulle öfvertagas af Narvaez. Sandoval, nu kommendant i Villa Rica, sände honom tillika de budbärare, som å Narvaez' vägnar uppfordrat honom att öfverlämna staden. Cortez, som insåg, att allt stode på spel, om oenigheten mellan segrarne blefve känd af mexikanerna, fattade på ögonblicket sitt beslut. Sedan han vunnit sändebuden för sig, lämnade han 170 man under Alvarado kvar som garnison och tågade själf med endast 70 spaniorer och 2,000 indianer i ilmarsch ned mot kusten. Under vägen stötte Leon och Sandoval till honom med förstärkningar, som ökade spaniorernas antal till 260. Och så snabba och väl dolda voro hans rörelser, att han redan fjorton dagar efter afmarschen en regnig och kolsvart natt stod utanför Narvaez' läger, öfverrumplade det och tog honom själf och hela hans här till fånga. Generalen skickade han med ett fartyg tillbaka till Cuba, men trupperna lyckades han vinna genom frikostiga skänker och förespeglingar om det rika byte som väntade dem i Mexiko, och det var med ej mindre än 1,300 man, bland dem 90 ryttare och 8o musketörer, han åter ställde marschen mot höglandet.
Under vägen mötte honom allvarsamma underrättelser från hufvudstaden. Alvarado hade, på ett löst rykte om en tillämnad resning, under en stor offerfest låtit hugga in på den obeväpnade folkmassan, anställt en blodig massaker och därigenom framkallat den resning han ville förekomma. De ursinniga mexikanerna hade gripit till vapen och flere gånger försökt storma palatset, hvilket Alvarado hade all möda att försvara mot deras våldsamma angrepp.
Cortez ilade sin underbefälhafvare till hjälp och höll midsommardagen för andra gången sitt intåg i Mexiko. Men inga åskådarmassor hälsade honom nu: staden var som den vore utdöd. Men han hade knappt inkommit inom borgen förr än de vilda anfallen började på nytt. Ett regn af stenar, kastvapen och pilar haglade öfver murarna och gårdarna. Spaniorerna gjorde utfall på utfall, men utan annan verkan än att mexikanerna inneslöto sig i de fästningslika husen och från deras tak och bröstvärn fortsatte de ursinniga anfallen. Lika fruktlöst aflupo äfven spaniorernas försök att sticka de närmaste kvarteren i brand, för att beröfva fienden skyddet af husen, ty då dessa voro fristående med stora mellanrum, fick elden ingen spridning och släcktes snart.
Lifsmedel började nu tryta de belägrade spaniorerna, och då de ständiga anfallen ej ville upphöra, snarare tilltogo i våldsamhet, återstod intet annat än att söka komma ut ur den råttfälla, hvari man låtit instänga sig. För detta ändamål lät Cortez Montezuma från muren tilltala de på platsen utanför samlade massorna, försäkra dem att han ej vore fången, utan i besittning af sin fulla frihet, samt tillägga, att främlingarne endast önskade i fred aftåga. Hans ord besvarades med ett vildt tjut och ett regn af stenar, af hvilka en träffade honom i hufvudet. Man förband honom; men den tröstlöse fursten ville ej öfverlefva sin vanära. Han slet under natten af sig förbandet och var den 30 juni på morgonen död.
Man måste nu, kosta hvad det ville, slå sig igenom. Men ett återtåg var förbundet med de största svårigheter. Alla broarna på bankarna voro borttagna och vattenytan rundt omkring dem betäckt med båtar fulla af beväpnade män. Icke dess mindre beslöt Cortez våga försöket. Han lät hopsätta en flyttbar bro att fällas ned öfver banköppningarna, utdelade den stora skatten han samlat, med undantag af den kungliga andelen, bland soldaterna, ordnade tåget med bron och kanonerna i spetsen, och så skedde uppbrottet natten till den 1 juli vid midnatt.
Cortez hade valt den västra banken, såsom den kortaste. Men fienden var vaksam. Spaniorerna hade knappt kommit ut på banken förr än de på båda sidor anföllos från båtarna, och mången spanior föll redan nu. Den första öppningen passerades lyckligt, och bron var äfven utlagd öfver den andra, då hon, illa fäst och slipprig af regnet, tog öfverbalansen och med kanonerna, som redan voro ute på henne, störtade i vattnet. Nu följde en förfärlig scen. De främsta trängdes af de efterföljande i sjön, öppningen fylldes snart af kanoner, hästar, vapen, packningar och döende människor, och på denna ohyggliga bro gick den återstående skaran öfver utan att fråga efter något annat än lifvets räddning. Det var endast med 440 man af 1,400 som Cortez i dagningen uppnådde fasta landet. Ett stort antal af de saknade föll för mexikanernas pilar och slungor, men ej få föllo lefvande i deras händer, för att genast i allas åsyn offras i rotundan på toppen af den stora teocallin. Alla kanonerna, all ammunition och 46 hästar hade gått förlorade. Sådan var »Den sorgliga natten» -- La noche triste -- det namn hvarunder detta spaniorernas aftåg är bekant i historien.
Med spillrorna af sin här tågade Cortez nu norr ut, för att rundt omkring sjön och öfver bergen söka uppnå Tlascala. Fienden följde spaniorerna i hack och häl, och uppgifna af trötthet, utan lifsmedel och ammunition, uppnådde de den 7 juli Otumbo vid sjöns nordöstra ände, men endast, för att se vägen spärrad af en annan mexikansk här på 100,000 man. Spaniorernas ställning var nu nästan förtviflad. Deras enda utväg var att söka slå sig igenom med blanka vapen. En skarp strid började, men de mexikanska massorna stodo som en ogenomtränglig mur deras väg.
Då fick Juan de Salamanca, en af Cortez' tappraste officerare, se, hvar den mexikanske fältherren, som efter landets sed själf bar standaret, stod midt i tätaste flocken. Åtföljd af några ryttare, spränger Salamanca midt in massan, banar sig väg fram till fältherren, hugger ned honom, fattar standaret och är därmed inom några ögonblick tillbaka hos de sina. Denna djärfva bragd räddade spaniorerna. Ty när mexikanerna sågo sin höfvidsman fallen och fälttecknet i fiendens hand, upplöste sig hela hären i vild flykt. Utan att vidare förföljas fortsatte Cortez marschen och uppnådde lyckligt Tlascala.
Sedan hans folk här fått en behöflig hvila och han själf tillfrisknat från en svår sjukdom, började han reorganisera sin lilla styrka, ty det var hans fasta föresats att återtaga det förlorade. Lyckligtvis anlände nu i rätta ögonblicket från Cuba förstärkningar både i manskap och förråd. Men lärd af en bitter erfarenhet, att han ej kunde göra sig till herre öfver hufvudstaden utan att tillika beherska sjön, beslöt han bygga sig en flotta. För det ändamålet lät han i Tlascala tillhugga skeppstimmer till tretton brigantiner samt från kusten upphämta allt taklaget och järngodset som tillhört den strandade flottan. Allt detta lät han nu under betäckning transportera öfver bergen ned till det vänskapliga Tescuco på sjöns östra sida, ett storverk, som i djärfhet och svårighet knappast stod efter för Balboas berömda företag af samma slag.
Själf bröt Cortez i oktober upp från Tlascala med en väl rustad här af 600 spaniorer, hvaraf 40 ryttare, 9 kanoner samt en indiansk hjälphär af 100,000 man. Marschen gick öfver Tepeaca söder om bergen till Tezcuco. Här hade emellertid ett stycke från sjön och doldt för fienden ett varf anlagts, där de färdiga fartygsdelarna hopsattes. På samma gång hade därifrån gräfts en bred kanal ned till sjön. Detta arbete var färdigt på våren 1521, och den 28 april kunde de tretton fartygen, fullt tacklade och bevärade samt bemannade med dugliga sjömän, genom kanalen löpa ut i sjön. Här seglade de strax de mexikanska båtarna i sank och hade inom kort rensat sjön från fiender.
Banköppningarna fylldes, vattenledningsrören afskuros, Alvarado och d'Olid besatte de södra bankändarna, Sandoval de norra, all tillförsel var således omöjliggjord, och Mexikos belägring hade börjat.
I staden hade man emellertid ej varit overksam. Den nye konungen Guatemozin, en brorson till Montezuma, hade vidtagit energiska försvarsanstalter. Nya befästningar hade uppförts, gatorna barrikaderats och hvart enda hus förvandlats till ett citadell. När därför spaniorerna försökte en stormning, mötte de ett motstånd som tvang dem att draga sig tillbaka. Cortez försökte nu uthungra staden. Men veckor förgingo utan att mexikanerna visade minsta tecken att vilja gifva sig. Han försökte då en ny stormning. Spaniorerna inträngde i staden, men här kunde de endast komma fram steg för steg. Hvart enda hus måste tagas med storm. Mexikanerna stredo med förtviflans tapperhet, och ännu en gång måste Cortez och hans män vika. Själf var han vid detta tillfälle nära att bli till fångatagen. Som vanligt fäktande i tätaste stridsvimlet, hade han blifvit fälld till marken af ett stenkast, och en mexikan hade redan gripit honom, då en af hans män, med uppoffring af eget lif, räddade generalens. Ett försök till nattlig öfverrumpling slutade med ett fruktansvärdt nederlag för spaniorerna. Hungersnöden inom staden hade stigit till en förfärlig höjd, men ännu ville dess hjältemodiga försvarare ej höra talas om underkastelse. De ville hellre låta begrafva sig under sin stads ruiner.
Belägringen hade sålunda fortgått i två och en half månad, från slutet af maj till medlet af augusti, då Guatemozin, hvilken i sista ögonblicket svek sitt tappra folk och sökte på en båt rädda sig med flykten, blef af fartygen uppsnappad och tillfångatagen. Med anförarens fall var nu, som alltid i Mexiko, motståndet brutet. Staden gaf sig mot det villkor, att de främmande krigarne finge aftåga. Den förr så ståtliga staden var till hälften förvandlad till en ruin och företedde med sina högar af lik en förfärlig anblick. Mer än 200,000, säger oss Bernal Diaz, hade fallit under belägringen. Trots förstöringen gjorde spaniorerna ett ofantligt byte.
Mexiko var eröfradt. Med hufvudstaden gaf sig hela landet under segrarne. All jorden delades mellan dem, och befolkningen blef lifegen. Cortez riktade nu alla sina bemödanden på att återuppbygga hvad han förstört, men mycket lät sig aldrig återställas. Presternas fanatism och soldaternas okunnighet hade tillintetgjort allt som på något sätt stod i samband med den gamla kulturen, och jämte många prof på toltekisk konstskicklighet hade nationens skriftliga minnesmärken gått upp i lågor. Kristna kyrkor reste sig där teocallierna stått, och ett alldeles nytt Mexiko uppväxte efter hand på ruinerna af det gamla. En mängd spanska familjer flyttade öfver från Cuba. Cortez införde en mängd kulturväxter, såsom orange- och mandelträden, vinrankan och sockerröret, som förut ej funnits i landet, liksom han öfverhufvud ifrigt arbetade på jordbrukets återuppblomstring.
Efter ett år blef han omsider af Carl V stadfäst sin värdighet som ståthåliare öfver Nya Spanien -- så kallades på hans förslag det eröfrade landet --- och vände nu sin outtröttliga energi till yttre företag så till lands som sjös. De civiliserade rikena Guatemala och Yucatan eröfrades af Pedro de Alvarado och Honduras af Cristoval d'Olid. Men då den senare, därtill tubbad af Velasquez, gjorde sig oberoende, företog Cortez, för att bringa sin upproriske underbefälhafvare till lydnad, sitt namnkunniga tåg öfver land till Honduras, där han under kamp med fiender och de faror af alla slag, som tropikernas sumpskogar ställde i hans väg, ännu en gång fick tillfälle att utveckla hela sitt fältherresnille.
Vid återkomsten från denna expedition 1526 möttes Cortez af en order från Spanien, som fråntog honom ståthållarskapet. Hans fiender vid hofvet hade anklagat honom för maktmissbruk och bortslösande af allmänna medel på onyttiga företag. För att personligen gendrifva dessa beskyllningar, begaf sig Cortez följande år, 1527, öfver till Spanien, erhöll där ett lysande mottagande och lyckades fullständigt rättfärdiga sig, men af sin gamla makt fick han endast militärbefälet tillbaka: civilförvaltningen lämnades i andra händer. Orsaken till detta den spanska regeringens förfarande är sannolikt mindre att söka i någon personlig obenägenhet, än i det system hon numera följde att ej i de nya länderna lägga makten i en enda hand. Med detta besked måsteCortez återvända till Mexiko.
Här drog han sig nu tillbaka till sina stora egendomar i Oaxacadalen, af hvilken han bar titeln marquez de Valle. Men hans starka verksamhetslust vaknade snart på nytt, och då han ej längre fick tillfredsställa den på land, sökte han ett fält för den i sjöupptäckter. Redan 1522--23 hade han från Villa Rica utsändt fartyg för att på kusten norr om Florida söka finna en genomfart till Stilla hafvet -- en upptäckt hvaraf han med sin skarpa blick väntade sig omätliga fördelar för det eröfrade landet. Nu utskickade han från Acapulco vid Stilla hafvet åren 1 532---38 ej mindre än fyra expeditioner norr ut och ledde själf en af dem. Under dessa resor upptäcktes Californiska halfön och viken, på hvars östra kust kolonien Culiacan anlades till utgångspunkt för kommande upptäcktsfärder.
Alla dessa expeditioner med undantag af Cortez' egen förolyckades,
och då han med vanlig energi ville utrusta en femte för att framtränga
ännu längre mot norr, förbjöds han af ståthållaren Mendoza att
vidare inlåta sig i så folködande företag. Förbittrad öfver detta
ingrepp hvad han ansåg för sina enskilda angelägenheter, begaf han sig
1540 åter öfver till Spanien för att klaga och tillika söka återfå sin
gamla makt. Men han mottogs kallsinnigt, ty eröfringen af ett nytt
guldland hade nu trängt hans egen i skuggan. Mexikos eröfrare var,
liksom Columbus under hans sista år, nästan glömd. Liksom denne,
följde han, som en besvärlig supplikant, år från år hofvet från stad
till stad utan att erhålla annat än undvikande svar. 1541 deltog han
äfven i Carls fälttåg mot Alger. Mexiko återsåg han aldrig. Efter en
kort sjukdom afled han den 2 december 1547 i Castillejo de
Cuesta, en liten ort i närheten af Sevilla. Hans kvarlefvor
öfverfördes femton år därefter till Mexiko, där de först jordades i
Tezcuco, hans högkvarter under Mexikos belägring, därefter 1629
flyttades till franciskankyrkan i Mexiko, för att 1793 därifrån åter
flyttas till det af Cortez grundade hospitalet Jesus af Nazareth i
samma stad. Då vid revolutionen 1823 hospitalet plundrades, försvann
äfven kistan som inneslöt askan af Mexikos eröfrare och återfanns
aldrig mer.
