- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
6. Upptäckten af Amazon- och Mississippi-dalarna

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

6.

Upptäckten af Amazon- och Mississippidalarna.

Spaniorernas eröfringar och upptäcktsfärder i Sydamerika hade hittills nästan uteslutande rört sig på den sträcka af högplatåer och kustslätter, som bildar kontinentens yttersta, smala kant i väster. De ofantliga lågslätter däremot, som utbreda sig vid Andernas östra fot, det egentliga tropiska Amerika, med sina urskogar, savanner och väldiga floder, voro ännu af dem alldeles oberörda.

Här, som så ofta i Amerika, var det guldet som ledde till den första upptäckten. Gonsalo Pisarro hade, medan han som ståthållare åt brodern styrde det norra riket, af indianer hört berättas om ett guldland, som skulle ligga öster ut på andra sidan bergen, djupt in bland skogarna. Han beslöt uppsöka det och tågade hösten 1540 med en ansenlig styrka af ryttare, fotfolk och indianska bärare ned i det rakt öster ut från Quito belägna lågland, där Napo genom tropiska skogar vältar sina vattenmassor ned mot Marañon. Att tränga fram genom snår och moras var ett lika långsamt som mödosamt arbete, och det var först i januari 1541 som den af hunger och trötthet uppgifna skaran nådde Napos strand.

Trakten var en fullkomlig ödemark, inga lifsmedel stodo att få, och de indianska vägvisarne hade rymt, lämnande spaniorerna åt sitt öde. För att underlätta marschen lät Pizarro här bygga ett litet fartyg, förde därpå ombord de sjuke och de tyngsta förråden och lät det, under befäl af Francisco de Orellana, en kunnig och djärf sjöman, och med en besättning af femtio man, gå utför floden, medan han själf med den öfriga styrkan följde flodstranden jämsides med fartyget. Slutligen blef detta ej heller längre möjligt: lifsmedlen voro i det närmaste slut och alla hästarna redan uppätna. Orellana fick därför order att gå förut med fartyget, för att söka människoboningar och undsättning.

Han styrde utför Napo, som, redan en mäktig flod, förde det lilla fartyget fram med en hastighet af 10 sv. mil om dagen. I många dagar gick det så genom den gröna ödemarken utan att en koja stod att upptäcka på stranden eller en rökpelare sågs höja sig öfver skogstopparna. Slutligen hunno de en folkrik indianby, där de blefvo vänligt mottagna. Här fingo de tillika den första underrättelsen om »ett stort vatten» söder ut, som flöt mot solens uppgång och som man efter tio dagars segling kunde uppnå. Att vända om uppför strömmen skulle fordrat månaders ansträngd rodd utan annat resultat än att vid återkomsten till stället, där hufvudstyrkan kvarlämnats, antingen finna det öde eller kamraterna för länge sedan omkomna af hunger. Pizarro hade också, sedan han i flere veckor förgäfves väntat på Orellana och undsättning, anträdt återvägen och efter en förfärlig marsch, som upptog nära ett helt år och hvarunder största delen af hans styrka bortryckts af hunger och sumpfeber, återkommit till Quito.

Orellana beslöt fortsätta färden mot söder för att sedan på den stora floden söka uppnå Atlanten, dit den måste styra sitt lopp. Han anade redan, att det var samma mäktiga ström, hvars mynningar Vicente Yañez Pinzon för fyrtio år sedan upptäckt. Man byggde sig ännu ett fartyg, större än det gamla, gjorde sig tåg af lianrankor, segel af mattor och mantlar, 30 man flyttade öfver på det nya fartyget, och väl försedd med proviant, styrde man beslutsamt vidare mot söder.

Efter tio dagars segling, den 3 mars 1541, löpte den lilla flottiljen ut på »det stora vattnet». Det var Marañon spaniorerna här träffade c:a 200 sv. mil från dess källa och 400 från dess mynning. Orellana och hans följeslagare voro dock ej de första europeer som sett den stora floden ofvanom dess mynning. Redan sex år förut hade en spansk soldat vid namn Marañon, som från Panama genomvandrat Peru i hela dess längd, sett den i dess öfre lopp och gifvit den sitt namn.

Floden hade just nu sin öfversvämningsperiod. De af de tropiska regnen uppsvällda bifloderna hade tillfört henne ofantliga vattenmassor, och hon stod nu 40 fot öfver sin vanliga nivå. Också liknade hon med sin ändlösa vattenyta mer en hafsvik än en flod. Hela skogspartier, undergräfda och bortryckta af vattnet, simmade som öar omkring på vattenspegeln, och väldiga trädstammar drefvo med strömmen eller hade fastnat i någon undervattensbank med topparna strax under vattenbrynet. Det var åt detta af faror uppfyllda inhaf äfventyrarne nu anförtrodde sig, när de, följande strömmens riktning, höllo kurs mot öster.

Ännu farligare blef seglatsen, när fartygen kommo midt för de indianbyar, hvarmed stranden på långa sträckor var betäckt. Svärmar af kanoter, fyllda med krigare, anföllo dem, och spaniorerna hade all möda att värja sig för dem, då krutet af den fuktiga luften blifvit vått och bågsträngarna förlorat sin spånstighet. De hade ingen annan utväg än att hålla så långt ut i strömmen som möjligt. Men pilsnabbt sköto fartygen utför, och så fortgick det under ständiga faror i veckor, tills de slutligen i slutet af maj hunno Rio Negros mynning. Här träffade de en vänlig befolkning, hos hvilken de i flere veckor hvilade ut och reparerade fartygen. Det var en fredlig, jordbrukande stam, hvars täcka, af bananer skuggade byar utbredde sig i täta klungor utmed stranden.

Väl försedda med proviant - majs, höns, sköldpaddor och rödfisk - seglade de efter ett par veckor vidare. Den redan väldiga floden växte allt mer i bredd, i synnerhet sedan de passerat Madeiras mynning. Vid midsommartid hunno de en by på norra stranden, som, enligt Orellanas berättelse, uteslutande skulle varit bebodd af kvinnor, stora och starka beväpnade sköldmör, af ljusare hy än de angränsande stammarna. Efter dessa manhaftiga kvinnor, i hvilka han trodde sig se mytens amazoner, gaf Orellana jättefloden det namn som hon ännu i dag bär: Amazonfloden (Rio de las Amazonas). Men i den nya som i den gamla världen vika amazonerna ständigt undan för forskningen. Orellanas amazonsaga har, liksom hans guldskimrande Eldorado, visat sig vara en ren fantasiskapelse. Det inhemska namnet på floden i dess nedre lopp var Amasson, »den båtförstörande», och det var denna ljudlikhet som gaf upphof åt sagan.

Varnade af infödingarne, undveko de lyckligt den förfärliga Prorocan, den ofantliga flodbölja, som på bestämda tider två gånger i månaden går fram öfver nedre delen af floden, krossande allt i sin väg. De hade ännu att utstå heta strider med de kannibaliska cariberna på norra stranden, innan de båda fartygen i ett bedröfligt skick den 3 augusti 1541 nådde den norra mynningsarmen. Resan på den stora floden hade således med alla uppehållen upptagit en tid af jämt fem månader. Ångbåtarna göra nu från öfre Marañon och Hualaga, vid foten af höglandet, farten utför floden till Pará på något öfver halfannan månad.

De djärfva seglarne beslöto nu att med de bräckliga fartygen söka uppnå de spanska kolonierna i Vestindien. Fartygen däckades och reparerades nödtorftigt, och den 24 augusti stucko våghalsarne ut på oceanen. Lyckan var dem bevågen. Under hela den tid de följde kusten mot norr rådde det härligaste väder. Orellana höll samma kurs som Pinzon och Lepe, genom Pariaviken, och den 11 september hunno äventyrarne lyckligt ön Cubagua på kusten av Venezuela. Efter en längre tids hvila här bland vänliga infödingar fortsattes färden till San Domingo, dit de anlände vid jultiden 1541, 15 månader sedan de lämnat Quito.

Resultaten av Orellanas resa voro mycket betydande. Den stora floden, som bildar en vattenväg nästan tvärs över en hel kontinent, hade befarits på en sträcka af 400 sv. mil; man hade lärt känna ett vimmel av folkstammar, med olika språk och seder, en del mäktiga krigarfolk, andra framstående genom konstskicklighet; man hade upptäckt ett flodområde, som upptager nästan hälften av Sydamerika och är genomskuret av otaliga bifloder till hufvudströmmen, hvilka i längd och vattenmassa endast gifva denna efter. Man hade slutligen gjort bekantskap med en tropisk natur af en öfversvällande yppighet och skönhet, i hvilken spaniorens lifliga fantasi trodde sig se ett jordiskt paradis. Några omedelbara praktiska följder hade dock ej Orellanas upptäckt. Väl gjorde han ett par år därefter ett försök att med en i moderlandet utrustad expedition kolonisera landet vid flodmynningen, men de flesta af hans fartyg förliste under öfverresan och själf uppnådde han målet för sin färd endast för att med sina få öfverlefvande följeslagare bortryckas af gula febern.

* * *

Vid samma tid då Orellana gjorde sin äfventyrliga färd utför Amazonfloden upptäckte andra spanska skaror Mississippi och dess väldiga dal. Flodens mynning hade redan i början af 1520-talet funnits af en från Jamaica utsänd sjöexpedition under skeppskaptenen Pineta. Nu träffades »Vattnens fader» i sitt mellersta lopp af två expeditioner, som utgått från motsatta sidor af världsdelen och under faror och äfventyr af alla slag, genom dittills okända länder och folk, kämpat sig fram till den stora flodens strand. Den ena utgick från Florida och anfördes af Hernan de Soto, den andra från Culiacan vid Californiska viken och leddes af kommendanten i denna lilla plats Francisco Vasques de Coronado.

Soto var samme ädling som vi sett kämpa under Pizarro i Peru. Men lika ridderlig som tapper hade han, intagen af afsky för dennes trolöshet och grymhet, tidigt lämnat Peru och återvändt till Spanien. Äfventyrs- och upptäcktslusten dref honom dock snart ut till Amerika igen. Han ville utforska de obekanta trakter, som lågo norr om det nyupptäckta Florida, lyckades vinna regeringens understöd för sin plan, afseglade 1538 med en styrka af 1,000 man och landsteg på Floridas västkust.

Denna halfö hade hittills trotsat spaniorernas alla bemödanden att eröfra och kolonisera den. Den ena expeditionen efter den andra hade antingen tillintetgjorts af infödingarne, de tappra seminolerna, eller dukat under för sumpfebern och hungersnöd. Den förste upptäckaren, ståthållaren på Porto Rico Ponce de Leon, hade fallit för seminolernas pilar, och Pamfilo de Narvaez, Cortez' gamle motståndare, som 1528 afgått till Florida med en stor expedition, hade jämte största delen af sitt folk omkommit bland träsken i det inre. Af de få öfverlefvande lyckades fyra, efter en åttaårig vandring midt igenom Amerika och de sällsammaste äfventyr, hinna de spanska nybyggena vid Stilla oceanen.

Soto trängde beslutsamt midt igenom landet och slog infödingarne, när de sökte hindra hans marsch. Han fann landet väl odladt och fullt af befästade byar. Sedan han tagit sitt vinterkvarter bland vänliga indianer vid Apalacheeviken, ryckte han följande år mot väster in i den nuvarande staten Alabama och därifrån, under heta strider med infödingarne, mot nordväst öfver floderna Alabama och Tennessee och hann i september 1540 Mississippi ett stycke nedanför Ohiomynningen. I förbund med en närboende cazik gick han på 80 kanoter den stora floden utför för att bekämpa en fiendtlig stam. Öfver allt fann han under denna färd stora byar med en krigisk befolkning, som skalperade sina slagna fiender. I tanke att fortsätta mot väster, gick Soto öfver på andra flodstranden, men öfverfölls här, i landet Quiqualtangui, af en våldsam feber, som den 21 maj 1541 bortryckte honom i hans bästa år: Öppen, oförskräckt och delande alla sina soldaters mödor, var Soto af dem afgudad, liksom han öfverhufvud är en af den spanska eröfringens mest tilltalande gestalter.

På dödsbädden utnämnde Soto till sin efterträdare den unge Luis Moscoso de Alvarado, af en i den nya världen berömd krigarsläkt. Han förde den redan starkt sammansmälta skaran öfver Missouris och Kansas' prärier väster ut ända till foten af Klippbergen. Här tvungos de på brist af lifsmedel att vända om. Under svåra lidanden af hunger och törst samt ständiga anfall af indianerna gick återtåget tillbaka mot Mississippi. Deras kläder föllo i trasor, och det var barfota och höljda i djurhudar som kvarlefvorna af Sotos ståtliga trupp, i allt 320 man, i november 1541 åter hunno den stora floden, tio sv. mil ofvanför Sotos lägerplats.

Här byggde de sig under vintern sju stora båtar, på hvilka de midsommartiden 1542 gingo utför floden och under ständiga bataljer med hela flottor af indiankanoter slutligen, efter nitton dygns äfventyrlig färd, uppnådde Mexikanska viken och en spansk hamn.

Alvarado hade under sin marsch fram och tillbaka mellan Mississippi och Klippbergen två gånger korsat den väg, på hvilken nästan i samma dagar den väster ifrån kommande expeditionen under Coronado tågat fram. Liksom Gonzalo Pizarro, lockad av indianberättelser om guldländer och fabelaktigt rika städer i norr, hade han våren 1540 med en talrik styrka från den lilla gränsposten Culiacan trängt in i de ödemarker, där Colorado och Gila strömma fram i djupt nedskurna bäddar. Guld hade han lika lite som Pizarro funnit, och de praktfulla städerna krympte ihop till indianbyar, äfven de fattiga på guld, men för öfrigt märkvärdiga nog.

Det var de af spanjorerna så kallade pueblos och pueblozuelos vid Gila och andra bifloder till Colorado: stora, på svårtillgängliga klippor uppförda byar, flere då ännu bebodda; men de flesta sedan länge öfvergifna. Husen i dessa pueblos, byggda af sten och lera, hade två till tre våningar, som i afsatser höjde sig öfver hvarandra och af hvilka den öfre alltid låg längre tillbaka än den undre. Det var samma, tydligen för befästningsändamål afsedda byggnadssätt, ehuru i större fulländning, som spaniorerna redan anträffat i Mexico och Yucatan.

Nya guldsagor lockade Coronado allt längre mot nordost, och när han förlorade tron på dem, hade han redan gripits af upptäcktsdemonen. Trots utslitande mödor och faror af samma slag som dem Alvarado haft att bestå, gick marschen allt längre och längre. Veckor och månader aflöste hvarandra. Det nuvarande Arizona, Nya Mexiko och Arkansas hade han redan bakom sig och var nu ute på Kansas' och Missouris ändlösa slätter. Så stod han en dag i september 1541 på Mississippis strand, ej långt från det ställe där Vattnens fader blandar sina flöden med Missouris och där St. Louis nu reser sig.

Då först vände han om, för att nu på samma långa väg söka sig tillbaka till Culiacan, dit han först vid jultiden följande år återkom. Han hade upptäckt ett ofantligt område, men ej funnit något guld. Den stora och dyrbara expeditionen ansågs förfelad, och Coronado föll vid hemkomsten i onåd.

Sotos och Coronados stora upptäckt lämnades obegagnad af Spanien. Den fick falla i glömska och var snart så förgäten, att när fransmännen mer än hundra år därefter från Canada och de stora sjöarna trängde ned Mississippidalen och lade den under sig, deras pionierer ansågos för dess första upptäckare.


The above contents can be inspected in scanned images: 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free