- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
7. Det spanska och portugisiska Amerika

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

7.

Det spanska och portugisiska Amerika.

Den utomordentliga kraft, som på några årtionden upptäckt, eröfrat och koloniserat en half världsdel, var nu i det närmaste uttömd. Sotos och Coronados tåg till Mississippi äro de sista, döende vågsvallen af den spanska eröfringen i Nya världen. Nordamerika norr om Texas och Florida blef, till sin och världens lycka, aldrig spanskt, och hädanefter är världsdelen klufven i två hälfter: en del som är spansk och portugisisk, och en annan som ännu är fri, men snart skall blifva fransk och engelsk.

Spanien hade också mer än nog af den landmassa det redan samlat. Att organisera och till dess lycka styra detta ofantliga område, som i en halfbåge sträckte sig från Texas' slätter i norr till Pampas i söder, skulle varit en uppgift värdig den högsta statskonst. Men i likhet med alla kolonimakter anda till vårt eget århundrade, fattade spanska regeringen sin uppgift mycket bekvämare. Amerika var för henne en stor possession, hvars afkastning endast skulle komma moderlandet till godo. Styrelsens högsta uppgift var att af landet och folket uttaga så mycket som möjligt utan att gifva något i stället, alldeles som förvaltarens på en illa skött egendom.

För administrativa ändamål var det spanska Amerika indeladt i tre vicekonungadömen och fem generalkapitanat. De förra voro Mexiko, Nya Granada och Peru, de senare Yucatan, Guatemala, det från Nya Granada koloniserade Venezuela, det af Pizarro eröfrade Chile samt Cuba. Det stora området kring Madeiras källfloder samt kring Paraná, Paraguay och La Plata, eller de nuvarande staterna Bolivia, Paraguay, Uruguay och Argentina, koloniserades dels från Chile och Peru, dels direkt från Spanien af rika ädlingar, som här fingo sig stora landsträckor upplåtna. Hela detta område lydde länge under vicekonungen i Lima, men gjordes i slutet af förra århundradet till ett eget, fjärde vicekonungarike under namn af La Plata, med Buenos Ayres till hufvudstad.

Vicekonungarne och generalkapitenerna voro beklädda med oinskränkt makt både i militära och civila saker. hvar och en inom sitt område och oberoende af hvaran dra. I verkligheten var dock deras makt begränsad af tre stora korporationer, som till henne intogo en själfständig ställning: högsta domstolarna (audiencias), hvilkas medlemmar utnämndes omedelbart af kronan, de med stora privilegier utrustade stadskommunerna (cabildos), samt den rika kyrkan, hvilken genom sitt inflytande öfver den okunniga och vidskepliga befolkningen var en makt som man alltid måste räkna med. Befolkningen utgjordes i början af två skarpt skilda raser; ett mindretal spaniorer, conquistadorerna och deras ättlingar, de senare kallade creoler, samt infödingarne, indianerna, den öfvervägande massan. Efter hand uppstod dock genom blandning af båda en mellanras, mestizerna, hvartill efter negerslafveriets införande kommo negrer. mulatter och sambos eller chinos, en blandras af negrer och indianer, jämte åtskilliga andra rasblandningar. Det är denna brokiga massa af färgade som ännu i dag, i olika proportioner i olika stater, utgör hufvudbeståndsdelen af det forna spanska Amerikas befolkning.

Indianerna voro långt ifrån en enda likformig massa. De skillde sig tvärtom betydligt till stam, språk, lynne och kultur. Det var en ofantlig skillnad mellan de krigiska aztekerna och araucanerna och Antillernas veka cariber, mellan de konstfärdiga quechua och maya och de råa stammarna vid Orinoco. Forskare ha beräknat, att ensamt i Sydamerika talas närmare tvåhundra olika indianspråk, och stammarna skiftade i oändlighet. De största och mäktigaste voro guarani i La Plata-området samt araucanerna i östra Chile.

De hade äfven mycket olika motståndskraft. Medan Antillernas befolkning inom kort helt och hållet dog ut, bibehöllo sig de härdiga stammarna på fasta landet och utgöra ännu i dag hufvudmassan af befolkningen i de fria stater, som grundats på ruinerna af det spanska väldet Amerika, eller föra, såsom fria indianer, indios bravos, sitt gamla oberoende lif i skogarna och på stepperna.

För indianerna var det spanska väldet ett förkrossande järnok. Och detta ok tryckte på dem från alla håll: ej blott från kronans sida, hvilken använde dem som slafvar i bergverken och af dem uttog skatt, utan äfven från de stora godsägarnes, hvilka som repartimientos fingo sig tilldeladt ett visst antal indianer, större eller mindre. Äfven kyrkan, som bort vara deras naturliga beskyddare, deltog i den allmänna utpressningen jämte ämbetsmännen, hvilkas aflöning till stor del bestod uti hvad de kunde afpressa den infödda befolkningen. Indianerna voro rättslöse: de kunde hvarken köpa eller sälja utan anlitande af en hvit mans biträde, och några domstolar funnos ej för dem. Grymheter af det mest upprörande slag begingos strafflöst emot dem: de betraktades och behandlades som lastdjur,ingenting annat.

Försök gjordes tid efter annan att mildra deras öde kungliga edikt till deras förmån saknades ej, men de blefvo kraftlösa, då de som skulle verkställa dem voro just de som hade största fördelen af missbrukens bibehållande. Indianerna hade dock i Spanien några vänner, som talade för deras sak, och främst bland dessa dominikanmunken Bartolomé Las Casas, en af de märkvärdigaste och noblaste personligheter som möta oss i det spanska Amerikas historia. Född i Sevilla 1474, hade han efter slutade studier i Salamanca jämte fadern och en farbroder följt Columbus på hans tredje resa till Amerika, dit han några år därefter återvände för att bosätta sig på San Domingo. Han ingick här i det andliga ståndet och följde, liksom flere andra prester, Velasquez på hans expedition till Cuba.

Då efter öns eröfring jorden och infödingarne delades mellan expeditionens medlemmar, fick äfven Las Casas ett sådant repartimiento. Tillsammans med en vän lefde han nu en tid som plantage- och slafägare, undervisande och predikande för indianerna. Snart blef honom dock hela orättvisan i systemet klar. Han predikade offentligt emot det, frigaf sina egna slafvar och reste till Spanien för att personligen föra de förtrycktes talan. Man lyssnade till honom, och en kommission af hieronymitmunkar ut- sändes för att afhjälpa missbruken. Men mot det kompakta motståndet från slafherrarne förmådde de fromma fäderna intet, och allt förblef vid det gamla.

Las Casas, som endast hade indianernas lidanden för ögonen, väckte då i en ödesdiger stund, 1517, det förslaget, att hvarje plantageägare som frigåfve sina indianer skulle äga rätt att införa tolf negerslafvar. Förslaget vann godsherrarnes och genom dem äfven regeringens bifall, och därmed var Amerikas förbannelse, negerslafveriet, för århundraden grundadt. Las Casas sökte först för sig själf ursäkta sig med, att negrerna vore en starkare ras än de klena cariberna och bättre uthärdade det tunga arbetet på plantagerna och i grufvorna. Men han måste snart erkänna, att han endast utbytt en orättvisa mot en annan ej mindre, utan att ändå ha vunnit sitt syfte, ty indianförtrycket fortgick äfven hädanefter lika skonslöst som förut.

Uppfylld af sorg och grämelse, drog han sig nu tillbaka i San Domingos dominikankloster, blef munk och sökte några år i studier glömma, att indianer och plantageägare funnes till, men fruktlöst. Tanken på de förtryckte lämnade honom ej heller här någon ro. Han gjorde nu för sin ordens räkning vidsträckta missionsresor i Mexiko, Peru och Centralamerika, och 1539 finna vi honom åter Spanien, sysselsatt med att predika och skrifva emot slafveriet, det svarta så väl som det röda. Liksom Luther och de andra stora reformatorerna, begagnade sig Las Casas flitigt af pressen för att sprida sina ideer, och två af hans broschyrer mot slafveriet, säkerligen de första i en hel literatur som sträcker sig genom århundraden, hade en stor verkan. Kejsar Carl, som ständigt var Las Casas' beskyddare, utfärdade en ny och denna gång verksammare order om en mänskligare behandling af indianerna.

Kejsaren utverkade tillika hans utnämning till Cuzcos rika ärkebiskopsstift, och då Las Casas undanbad sig den, till den anspråkslösare biskopsstolen i Chiapas i Mexiko. Denna antog han endast i förhoppning att där kunna uträtta något godt för sina skyddslingar, och under tre år utvecklade han en outtröttlig verksamhet till deras bästa. Men vid hvarje steg han tog möttes han af det ursinniga hatet från plantageägarne och det passiva motståndet från ämbetsmännen och sina egna prester. Då han såg sig ingenting kunna uträtta, nedlade han sitt ämbete och begaf sig tillbaka till Spanien, där han tillbragte sina återstående år i dominikanklostret San Gregorio i Valladolid. Här skref han sitt stora verk Historia de las Indias, där han skildrat den stora eröfringen med dess både ljusa och mörka sidor och gifvit eftervärlden ovärderliga teckningar af dess märkvärdiga män, hvilka han till större delen personligen känt. Han dog i juli 1568, nittiofyra år gammal.

Verksammare än det skydd Las Casas kunde skaffa indianerna var det bistånd de i följande århundrade erhöllo af jesuiterna. Denna märkvärdiga orden, hvars hufvuduppgift var att motverka reformationen och de fria ideerna, hade äfven utsträckt sin verksamhet till den Nya världen. Dess styresmän ville här skaffa den romerska kyrkan ersättning för dess förluster i Europa. Orden satte för det ändamålet i gång en storartad propaganda bland indianerna, lika fulländad till sin organisation som välgörande till sina följder. Hennes missionärer, vanligen män med det mest glödande trosnit och en okuflig energi, slogo sig ned i vildmarken bland infödingarne, byggde sig ett litet kapell och började så sitt stora verk.

Jesuiterna blefvo indianernas vänner, lärare och läkare, undervisade dem i jordbruk och förmådde dem att bosätta sig i byar omkring missionsgården. Hvar och en som slog sig ned på dess område var med detsamma en fri man, och jesuitfäderna förstodo att skydda dem mot alla angrepp. Skogar röjdes och odlades, och efter några år hade vildmarken lämnat plats för ett öppet landskap, beströdt med byar, gårdar och väl odlade fält. Fäderna gingo själfva med i arbetet på åkern eller undervisade i skolorna. Missionen växte med tiden ut till en hel provins, och på detta sätt uppstodo ej blott de s. k. Missionerna öster om Parana, utan äfven den stora provinsen San Paulo i Brasilien. Indianerna lefde lyckliga och nöjda under denna milda patriarkaliska styrelse.

Men äfven denna verksamhet till deras bästa var endast öfvergående. I medlet af adertonde århundradet blef Jesu mäktiga orden fördrifven både från Spanien och Portugal och dess missioner i Amerika i följd däraf indragna. Men indianernas ställning hade under tiden ej obetydligt förbättrats. Sederna hade blifvit mildare, negrerna hade lyft en god del af den tyngsta bördan från deras axlar, och slutligen hade äfven deras herrar creolerna känt sig i behof af deras bistånd mot en gemensam fiende.

Saken var, att äfven de i sin tur fått känna trycket af oket. Landets verkliga herrar voro ej de, utan den svärm af infödda spaniorer, som med vicekonungen eller generalkapitenen i spetsen var i besittning af alla ämbeten och monopol inom kolonien. Dessa s. k. capetones sågo med förakt ned ej blott på indianerna, utan äfven på conquistadorernas ättlingar. I allt sågo sig dessa tillbakasatta för denna spanska byråkrati. Härtill kom en strängt prohibitiv tullagstiftning, som ej blott förbjöd kolonierna att taga sina förnödenheter från något annat land än moderlandet, hvarigenom deras pris fyrdubblades, utan äfven uppreste tullgränser mellan kolonierna inbördes. Någon inhemsk industri och handel kunde under sådana förhållanden omöjligt uppstå, och den enskilda företagsamheten såg sig vid det minsta steg fjättrad.

De nya ideerna från Frankrike började äfven få insteg i kolonierna. Trots förbudet mot införsel af andra böcker än andaktsböcker, insmugglades en stor mängd förbjuden literatur. Den lästes med begärlighet i städerna och på de stora estanciorna, och människans rättigheter diskuterades där af ung och gammal. Så kom slutligen det nordamerikanska frihetskriget och gaf exempel på en lycklig resning mot ett förtryckande moderland.

Ännu dröjde det dock några årtionden, innan det i tysthet jäsande missnöjet fick tillfälle att gifva sig utbrott i resning. Det gynnsamma ögonblicket kom när kejsar Napoleon 1808 tvungit Ferdinand VII, Spaniens dåvarande konung, att abdikera och i hans ställe på tronen uppsatt sin bror Joseph, då konung i Neapel. När underrättelsen härom anlände till kolonierna, vägrade de erkänna den nya styrelsen; provisoriska regeringar, s. k. juntor, bildades nästan samtidigt i alla de stora städerna, och dessa förklarade sig för Ferdinand VII. I spetsen gingo Caracas, hufvudstaden i Venezuela, och Buenos Ayres, men äfven Lima, Mexiko och Bogotá slöto sig inom kort till rörelsen, trupper uppsattes, och ett sändebud skickades till England för att begära dess understöd.

Den som erhållit detta viktiga uppdrag var en ung man från trakten af Caracas vid namn Simon Bolivar, af en gammal conquistadorfamilj. Han hade gjort sina studier i Europa, besökt Frankrike och Förenta staterna och i det senare landet sett fria institutioner i verksamhet. Washington blef också hans förebild, och i fosterlandskärlek, oegennytta och militärisk duglighet var han ej heller ovärdig att jämföras med honom. Efter hemkomsten slöt han sig med hänförelse till befrielsekampen, hvars hufvud och själ han skulle blifva.

Sympatierna i kolonierna för Ferdinand VII:s sak voro i det hela mycket ljumma. Man hade begagnat sig af hans namn för att träffa sina förberedelser, och redan 1811 förklarade sig Venezuela själfständigt. Exemplet följdes af alla de andra kolonierna utom Cuba, men resningarna kufvades öfverallt med lätthet utom i Buenos Ayres och Venezuela. De små oöfvade skarorna blefvo äfven här i början slagna, men efter hand vände sig lyckan, och de spanska generalerna fingo erfara, att de hade att göra med en ingalunda föraktlig motståndare. Det var Bolivar, som, efter att på ön Curacao ha samlat och väl disciplinerat en liten trupp på 500 man, ryckt in i Nya Granada och där fördrifvit spaniorerna från post till post. Därifrån hade han tågat in i fäderneprovinsen, bragt hela landet till resning, i spetsen för en talrik styrka slagit den spanske generalen Valverde vid Lastoguanes i maj 1813 och återtagit Caracas.

Men lyckan vände sig åter. Bolivar led två svåra nederlag mot de samlade spanska stridskrafterna och måste fly till Jamaica. I likhet med Washington, förtviflade han aldrig i motgången: den dref honom endast till nya ansträngningar. Innan spaniorerna visste ordet af, var han åter i Venezuela, hade snart en liten här samlad af frivillige, som från alla håll strömmade till hans fanor, och slog med dessa unga, eldiga trupper de segervana spaniorerna vid Barcelona den 16 februari 1817. Venezuelas kongress utnämnde nu Bolivar till öfverbefälhafvare för alla republikens stridskrafter till krigets slut.

De slagna spaniorerna hade dragit sig tillbaka till Nya Granada. Hit följde dem Bolivar, förenade sina stridskrafter med Nya Granadas under general Santander och slog den spanska hären i grund vid Bojaca den 7 augusti 1819. Nya Granada var därmed rensadt från fiender, och den återvändande generalen hälsades som fäderneslandets befriare. Nya Granada och Venezuela förenade sig nu till förbundsrepubliken Columbia, och dess förste president blef Bolivar. Efter ett kort stillestånd började den spanske generalen Torre kriget på nytt, men måste efter ett nytt nederlag innesluta sig i den fasta sjöhamnen Puerto Cabello, där han ett år höll sig.

Peru var ännu i spaniorernas händer. Däremot var La Plata helt och hållet befriadt ifrån dem. Buenos Ayres, stolt öfver sitt tappra försvar mot engelsmännen 1808, hade 1810 rest sig under Mariano Morino, eröfrat det rojalistiska Montevideo och 1813 proklamerat sig som en själfständig republik. Dess exempel hade följts af Paraguay och Öfre Peru. Buenos Ayres' general San Martin gick öfver Anderna, befriade Chile, sedan han i två stora drabbningar slagit spaniorerna, och ryckte därefter in i Peru.

Dit kom nu äfven från motsatt håll Bolivar med Columbias härmakt. Efter en svår marsch öfver Anderna stod han i juni 1822 på Quitos högslätt och levererade där spaniorerna en batalj, som för honom öppnade både Quitos och Limas portar. Af peruanerna hälsad med hänförelse och utropad till Perus diktator, slog han ännu en gång den spanske generalen Canterac vid Junin den 6 augusti. Canterac flydde med spillrorna af sin här till Öfre Peru där han höll sig i två år, tills han den 9 december 1824 blef i grund slagen vid Ayachuco af Buenos Ayres och Columbias förenade trupper under San Martin och Bolivars underbefälhafvare general Sucre.

Slaget vid Ayachuco var dödsstöten åt det spanska väldet i Amerika. Väl höll sig general Rodil i Callao ännu ett år, men kriget var de facto slut. Sedan äfven Mexiko och Guatemala gjort sig fria, Ecuador och Öfre Peru utbrutit sig från Peru samt Paraguay och Uruguay från Buenos Ayres, var det ej mindre än tio särskilda stater som bildat sig på ruinerna af det spanska Amerika. Alla dessa stater skulle nu konstituera sig eller hade redan gjort det. De blefvo allesammans republiker, flere förbundsrepubliker. Alla proklamerade de lika rättigheter för alla, utan åtskillnad till hudfärg eller klass, för indianen och negern så väl som för creolen, mestizen och mulatten. På denna breda grund lades alla de nya republikerna, och på den hvila de ännu i dag.

Bolivar såg i denna organisation, som lade den politiska makten i händerna på en okunnig och vidskeplig massa indianer och negrer, en stor fara för friheten, och han önskade för dess afvärjande en stark styrelse. Det var också i detta syfte han i den författning han utarbetade åt Öfre Peru - nu mera honom till ära kalladt Bolivia - satte i spetsen för styrelsen en diktator på lifstid, med rätt att nämna sin efterträdare. Underrättelsen härom väckte en djup förbittring bland republikanerna. Man beskyllde Bolivar för att vilja införa envåldsmonarkien, trupperna i Lima, bland dem hans veteraner från 1813, gjorde myteri, och det var endast med möda han lyckades lugna de uppskrämda sinnena. Trots oegennyttan och oförvitligheten i hans karakter, hvilade dock denna misstanke öfver Bolivar under de återstående år han som vald diktator på lifstid styrde Columbia. Grämelsen öfver att sålunda se sig misskänd af sina landsmän tärde på hans lifskrafter. Hans lif blef ej heller långt. Han dog den 17 december 1830, endast 47 år gammal.

Sin diktatur använde Bolivar väl. Domstolarna rensades från en sekelgammal korruption, förvaltningen ordnades, skolor anlades bland indianerna, vetenskap och konst uppmuntrades, och där statskassans tillgångar tröto, tog han af egna medel. Bolivar hade ärft en betydlig förmögenhet, men största delen däraf hade offrats på befrielsekriget. Hans stoft hvilar i Caracas, på hvars stora plaza en staty är rest öfver Sydamerikas befriare.

Bolivars farhågor ha visat sig väl grundade. De spanska republikernas historia har sedan hans död varit en kedja .af revolutioner och diktaturer, och det är först under de senaste årtiondena någonting liknande en fast ordning börjat få insteg. Mexiko, där man räknat revolutioner och pronunciamentos i hundratal, har sett Iturbides och Maximilians kejsardömen, Santa Annas och Miramons diktaturer. I Venezuela, Bolivars egen stat, har ett vildt raskrig endast genom diktaturen kunnat dämpas. Paraguay har haft sin Francia och sin Lopez, Buenos Ayres sin Rosas, och i Peru har militärrevolutionernas antal varit nästan lika stort som i Mexiko. Endast Chile hade länge verkliga republikanska institutioner, tills kriget med Peru lämnade makten i händerna på ärelystna generaler.

Af sitt stora amerikanska välde har Spanien endast bevarat Cuba och Porto Rico. San Domingo däremot, dess äldsta koloni, förlorade det redan i förlidet århundrade till fransmännen, hvilka i sin tur efter ett förfärligt slafuppror på 1790-talet måste lämna ön i mulatternas och negrernas händer. Dessa bildade nu hvar sin republik, som under massakrer, revolutioner, statskupper, kejsardömen och inbördes krig, men också under några visa och fredliga styrelser, såsom presidenterna Pétions och Boyers bibehållit sig ända till våra dagar.

Jamaica är redan sedan midten af 17:e århundradet engelskt.

* * *

Brasilien var under de första årtiondena efter upptäckten en portugisisk deportationsort, dit särskildt personer som af inkvisitionen ansågos farliga förvisades. Det var först omkring 1530 som landet på allvar koloniserades. Konung Johan III utskiftade då hela den långa kuststräckan mellan Amazon- och La Plata-mynningarna till rika ädlingar, som sålunda blefvo suveräna herskare .öfver stora områden. Talrika arbetarskaror öfverfördes från moderlandet, och de portugisiska nybyggena grundades från första stunden öfvervägande på jordbruk. De rika bergverken i det inre började först i de följande århundradena bearbetas. Negerslafveriet blef snart inhemskt. Till indianerna, bland hvilka jesuiterna öfvade en framgångsrik civiliserande verksamhet, stodo kolonisterna i vänskapligt förhållande, och de båda raserna äro i Brasilien mer blandade än i någon annan del af Amerika.

De stora seignörerna måste snart uppgifva sin suveräna myndighet, och en gemensam styrelse för hela landet upprättades i Bahia, den äldsta hufvudstaden. Vid samma tid anlades äfven Rio de Janeiro vid den ståtliga viken, hvaraf det har sitt namn, men ej af portugiserna, utan af en skara franska hugenotter, som där slagit sig ned och försökt grunda en koloni men snart blefvo fördrifna. Farligare och lyckligare voro däremot de försök som holländarne i 17:e seklet gjorde att sätta sig fast på brasilianska kusten. De bemäktigade sig Bahia med hela den kringliggande provinsen och voro i trettio år dess herrar, tills portugiserna mot en betydlig summa löste det tillbaka.

I Brasilien, lika litet som i de spanska kolonierna, saknades anledningar till missnöje med moderlandets styrelse. De voro tvärtom många och stora. Ett tryckande handelsmonopol hämmade äfven här all inhemsk företagsamhet, och portugisiska gunstlingar utrustades med privilegier framför landets egna invånare. Handel och näringar voro i lägervall, och med den andliga odlingen stod ej bättre till. Några skolor funnos ej, och ett okunnigt presterskap höll folket i den råaste vidskepelse. Inga andra böcker än helgonlegender fingo införas, och något boktryckeri fanns ej i Brasilien förr än 1806.

Detta djupa missnöje lade sig väl för någon tid, när den portugisiska konungafamiljen vid den franska invasionen 1807 flyttade öfver till Rio de Janeiro, där den mottogs med lojalt jubel. Det gamla systemet ändrades nu: hamnarna öppnades, industrien uppmuntrades, och en mer frisinnad anda gjorde sig gällande i hela styrelsen. Men portugiserna gynnades ännu framför de infödda brasilianarne, och de spanska koloniernas exempel verkade smittande. Fordringarna på en skilsmässa från Portugal blefvo allt högljuddare och enstämmigare. Den gamle konungen ville dock ej lyssna därtill; men då han återvändt till Lissabon och lämnat styrelsen åt sin son, dom Pedro, inkallade denne en nationalförsamling, som den 1 augusti 1822 proklamerade Brasiliens själfständighet och den 12 därpå följande oktober utropade dom Pedro till konstitutionell kejsare af Brasilien under namn af Pedro I.

Under stora både yttre och inre svårigheter förde han styrelsen till 1831, då han abdikerade till förmån för sin då ännu endast nioårige son Pedro II. Myndig redan vid femton år, hade han mottagit en mycket svår uppgift. De republikanska och anarkiska rörelser som sönderslitit landet under faderns regering fortforo alltjämt. Men midt under dessa lades af regering och representation grunden till det nya Brasilien. Förvaltningen ordnades, folkundervisningen förbättrades betydligt, de stora obebodda sträckorna i det inre upplätos åt odlingen, en regelbunden ångbåtsfart öppnades på Amazonfloden ända till Perus gräns, vetenskap och konst främjades, och slutligen upphäfdes äfven negerslafveriet fullständigt. Den republikanska rörelsen bemäktigade sig dock efterhand äfven armeen, och genom en militärrevolution - de sydamerikanska revolutionernas vanliga art - störtades slutligen den 15 november 1889 den brasilianska monarkien och infördes en federativ republik efter Förenta staternas mönster, där hvar och en af de gamla provinserna är en stat för sig. Med undantag af Canada, och knappast ens det, är sålunda nu mera hela Amerika republikanskt. Utrustadt som det af naturen är med den bördigaste jord, som framalstrar tropikernas dyrbaraste produkter. och med ett flodnät, som gör nästan alla dess delar lätt tillgängliga från hafvet, har Brasilien säkerligen en stor framtid. Dess nuvarande befolkning, företeende samma brokiga blandning som det spanska Amerikas, räknar ett antal af närmare femton millioner, men fördelade på en areal af öfver åtta millioner kvadratkilometer, således endast 1,7 på kvadratkilometern. Det är det nästan obebyggda Amazonas, stort som ett kejsardöme, som vållar denna låga relativa siffra. Klimatet gör det nästan obeboeligt för europeer, men för de blandade raserna, mestizer och mulatter, erbjuder det ingen fara. De äro säkerligen också Amazondalens blifvande befolkning.

Trots hårda öden i början, har den infödda befolkningens lott i det spansk-portugisiska Amerika blifvit en helt annan än i det engelska Amerika. Här utrotades eller drefs den undan till världsdelens ofruktbaraste trakter. Där stannade den kvar och sammansmälte småningom med eröfrarne till ett folk. Indianen, så väl som negern och mulatten, är efter revolutionen en fri medborgare; han kan utöfva hvilket yrke och bekläda hvilket ämbete som helst. I de gamla spanska katedralerna i Centralamerika kan man få se svarta prester läsa messan, och i de lagstiftande församlingarna sitta många, hvilkas ansikten tydligen förråda det indianska ursprunget. Flere indianer hafva, liksom Juarez i Mexiko, beklädt presidentposten, och man behöfver ej mycket röra sig på gatorna i Lima, Valparaiso, Caracas för att se den gula, röda och svarta färgen mer representerad än den hvita. Kläderna utmärka ej längre creolen, och den indianske dandyn visar sig på Mendozas och Limas promenader klädd efter den nyaste modejournalen från Paris. Öfverhufvud har man väl tillegnat sig civilisationens alla yttre former, men på långt när ännu ej vuxit uti dem. Framför allt saknar den republikanska statsformen ännu sin anda, och därpå kan man ej heller undra, då man vet, af hvilka element de spanska republikerna bildades. Men det är en stor mission denna statsform utfört äfven i Sydamerika: han har gifvit millioner förut förtryckta varelser känsla af sitt människo-värde.


The above contents can be inspected in scanned images: 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free