- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
10. De tretton kolonierna

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
177

10.

De tretton kolonierna.

Som vi redan berättat, hade Nordamerikas östra kust 1497 och 1498, endast några år efter Columbi upptäckt, befarits af några engelska fartyg under befäl af venezianaren Giovanni Cabotto. Han ansåg sig vara den förste europé som sett den och gjorde därför anspråk på upptäckaräran. I själfva verket hade den dock, som vi sett, redan ett halft årtusen förut upptäckts af nordmän från Island.

Från den tiden gjorde Englands konungar anspråk på äganderätten till kusten och landet därinnanför. Något försök från engelsk sida att kolonisera den gjordes först i slutet af 16:e århundradet. Drottning Elisabeths gunstling, den företagsamme sir Walter Raleigh, utsände då flere expeditioner för att anlägga en koloni på kusten af det nuvarande NordCarolina, hvilken jämte hela den öfriga
178
kuststräckan från Delaware till Florida fick namnet Virginia. Kolonien blef också verkligen anlagd, men gick efter en rad missöden, och särskildt i följd af de våldsamheter nybyggarne begingo mot indianerna, redan efter några år helt och hållet ut, och Raleigh blef ruinerad.

Försöket förnyades först tjugu år därefter, 1607, då den förste af stuartarne, Jakob I, utstyckade hela kuststräckan från Florida till Canada mellan två stora handelskompanier, med rättighet för dem att bebygga landet och däraf draga uteslutande inkomst. För att locka invandrare utlofvades åt alla som ville nedsätta sig i det nya landet, utom skattefrihet, alla en engelsk medborgares fri- och rättigheter.

Redan samma år utsände det ena af de båda kompanierna, det s. k. Londonkompaniet, en skara utvandrare till den del af Virginien, som nu särskildt bär detta namn. Det är ett härligt, af naturen rikt gynnadt land. En lång halfö skjuter ut mot söder och afstänger från hafvet en stor bukt, kallad Chesapeakviken. I denna utfalla från norr och väster en mängd floder med breda utloppsvikar och segelbara långt in i landet. Lågt och sumpigt närmast kusten, höjer sig landet sakta inåt, betäckt med ståtliga löfskogar, tills det längst i väster öfvergår till Alleghanybergens dalar, äfven här fruktbart och väl bevattnadt. Klimatet, mildt i bergstrakterna, är på lågslätterna nästan tropiskt och frambringar många af den heta zonens alster. Palmer förekomma här redan, och bomullsplantan och sockerröret trifvas här förträffligt.

Här, vid Jamesfloden, slogo sig nybyggarne ned. De voro till största delen män som tjänat i armén eller som fribytare ströfvat omkring på hafven, tappra och oförskräckta män, men ej af det gry som ger dugliga nybyggare. Det var begäret efter Nya världens guld som lockat dem ut: att börja en nybyggares mödosamma lif var dem ej i smaken.
179

Också var hela kolonien nära att gå under, dels genom brist och inbördes oenighet, dels genom anfall från indianerna, då i sista ögonblicket undsättning kom från England. Man grep sig verket an på nytt, och med bättre framgång, sedan man lärt sig bättre tillgodogöra landets verkliga rikedomar. De första tobaks- och bomullsplantagerna uppstodo vid stränderna av James och Potomac.

Lockade av ryktena om jordens utomordentliga bördighet, utvandrade en stor mängd yngre söner i förmögna engelska godsägarfamiljer till Virginia och upptogo och odlade stora sträckor nytt land. De drev först sitt plantagebruk med vita arbetare, men redan 1619 öfverförde ett holländskt fartyg den första laddningen negerslafvar till Virginien, och sedan dess var slafveriet där inhemskt ända till våra dagar.

Kolonien blomstrade nu hastigt upp. Nya skaror invandrare ankommo oupphörligt från England, och snart var även det övre landet bebygdt. Den styrdes i början så godt som enväldigt af den guvernör som utsändes från moderlandet; men kolonisterna, vana vid det parlamentariska styrelsesättet i hemlandet, fordrade snart en representativ författning. Den beviljades dem, och en koloniförsamling med två kammare infördes. Under ständig kamp med guvernörerna förstod de så väl bevara och utvidga denna politiska frihet, att de vid århundradets slut i allt väsentligt styrde sig själfva.

Virginierna vore dock med allt detta goda konungsmän, och under de borgerliga striderna i England stodo de på stuartarnes sida. De voro tillika trogna anhängare af den engelska statskyrkan, och något hem för religiös frihet blev Virginien ej på mer än ett sekel. Det var i det hela en aristokratisk koloni, en trogen avspegling av moderlandet med dess parlament och biskopar. På sitt plantage, omgiven av sin familj och sina talrika svarta tjänare, förde den virginiske godsherren ett patriarkaliskt liv, höll stort hus, var, liksom sina fränder i England, passionerad
180
sportsman och deltog med ifver i alla sitt grefskaps och koloniens angelägenheter. I detta friska och stärkande lif uppväxte fäderna till de män som genomförde själfständighetsverket.

Rötterna till Amerikas demokratiska samhällsskick och oinskränkta religiösa frihet äro således ej att finna i Virginiens jord: de måste sökas på annat håll.

*

Från Förenta staternas nordöstra kust, på ungefär 42º n. br., utskjuter i hafvet en lång och hakformig udde, som har namnet Kap Cod. Norr om udden, hvilken bildar ett landmärke för fartygen som ämna sig in till Boston, svänger kusten i en båglinie och bildar Massachussetts' stora bukt, men böjer söder om udden af mot väster och sydväst och fortsätter i denna riktning norr om Long Islands sund till närheten af NewYork.

Denna vinkelformiga kuststräcka, sedan gammalt kallad Nya England, är en af de märkvärdigaste på jorden, ty här tillämpades för första gången i mänsklighetens historia och i sin fulla utsträckning den borgerliga och religiösa frihet, som ej blott uttalas i paragrafer af Förenta staternas grundlag, utan äfven ingått i dess folks hela lif och vanor. Och detta skedde för 250 år sedan. Hur det tillgick, är snart berättadt.

En vintrig decemberdag 1620 inlöpte i den lilla viken som ligger i lä af udden ett stormdrifvet fartyg. Det förde en skara af 102 utvandrare, män, kvinnor och barn, hette Mayflower och kom från Delft i Holland. Utvandrarne voro till största delen fattiga landtmän från norra England, som af religiös förföljelse från engelska statskyrkans sida nödgats fly till Holland och efter en tids vistelse där beslutit söka sig nya hem på andra sidan hafvet.
181

De hade ursprungligen ämnat sig till det redan bebyggda Virginien, längre söder ut på kusten, men af stormar drifna mot norden och uttröttade af en lång och svår resa, beslöto de stanna där de voro. I sydvästra hörnet af den stora bukten inskjuter en liten vik mot väster. Här landstego de och uppförde stockhus till skydd mot vintern. Med traktens indianer stodo de på vänskaplig fot och förvärfvade af dem medels formligt köp ett stycke land närmast intill viken. Sitt nybygge kallade de New Plymouth.

En af de stora väggmålningarna på Capitolium i Washington afbildar den scen, då pilgrimsfäderna — så kallas af amerikanerna dessa Nya Englands äldsta invandrare — landstego på NewPlymouths klippstrand.

Nybyggarne hade till ledare några trosförvandter i bättre villkor, som delade deras faror och mödor. Namnen Brewster, Bradford, Winslow och Carver lefva ännu bland Nya Englands invånare i tacksamt minne; Allesammans voro de allvarliga, gudfruktiga män, lifvade af en stark frihetskänsla. Redan under landsflykten i Holland hade de slutit sig fast tillsammans i ett litet, på en gång borgerligt och kyrkligt samhälle, grundadt på full själfstyrelse och allas jämlikhet. De valde sina ämbetsmän och präster, och innan de landstego hade de ombord på Mayflower nedlagt dessa grundsatser i en skrifven författning för det nya samhälle de ämnade grunda.

Den lilla kolonien hade i början många hårda öden att genomgå. Brist på lifsmedel och ovana vid klimatet bortryckte mer än hälften af kolonisterna; men de öfriga härdade modigt ut, tills bättre skördar belönade deras uthållighet och undsättning slutligen kom från hemlandet.

Här hade emellertid den religiösa förföljelsen mot »nonkonformisterna» — de som ej ville foga sig efter statskyrkans bruk — fortgått och kallat till lif den puritanska rörelsen, hvilken snart skulle kasta både den förföljande statskyrkan och tronen öfverända. Ett stort antal puritaner
182
i västra England, bestående mest af förmögna män i högre samhällsställning, utvandrade nu till det nya landet vid Massachusetts' bukt, sedan de af kronan utverkat sig ett frihetsbref eller en karta, som det kallades, hvilken gaf dem rätt att ordna sin styrelse så som dem bäst syntes.

I två särskilda expeditioner, 1629 och 1630, och under förträffliga ledare, Endicott och Winthrop, seglade de öfver hafvet och grundade kolonien Massachusetts' bay, bestående af städerna Boston, Salem och Portsmouth. Liksom männen i Plymouth, deras grannar, gåfvo äfven de sig en fullkomligt republikansk styrelse. De erkände visserligen moderlandets öfverhöghet, men ännu knappast mer än till namnet.

Efter vidriga öden i början blomstrade kolonien Massachusetts' bay snart upp. Fiske och handel gjorde den välmående, och nya skaror af trosförvandter strömmade oupphörligt till den. En af det lilla samhällets första åtgärder, sedan det kommit sig något för, var att införa kostnadsfri och lika undervisning för hela den uppväxande ungdomen. Den första friskolan i Amerika anlades i Cambridge, strax bredvid Boston, och blef sedan Nya världens förnämsta lärosäte, det berömda Harvard-universitetet.

Sålunda hade NewPlymouth och Massachusetts' bay, som ännu voro särskilda kolonier, gifvit Amerika två af de stora grunddragen i dess samhällslif: själfstyrelsen och friskolorna; men det tredje, den religiösa friheten, fattades ännu.

Nybyggarne i Massachusetts hade lidit hårdt af den kyrkliga förföljelsen, och man skulle väntat, att de, visa af egen bitter erfarenhet, skulle visat större fördragsamhet mot olika tänkande och troende. Men det blef långt ifrån fallet. Ingen som ej delade och omfattade deras kyrkliga lärosatser fick bygga och bo inom koloniens gränser. De voro i detta fall fullt ut lika ofördragsamma som engelska statskyrkans präster.
183

Saken var, att den borgerliga och den kyrkliga styrelsen voro hos dem nära förenade, och att deras präster, till hvilka de i betryckets dagar lärt sig se upp, hade stort inflytande äfven i rent världsliga saker. Hela lifvet i Massachusetts hade en stark religiös anstrykning, och det vakades strängt öfver, att intet svart får fick komma in bland hjorden.

Då kom 1630 till Boston med ett af utvandrarfartygen en ung präst vid namn Roger Williams. Förjagad från England för den frimodighet, hvarmed han uppträdde mot det rådande samvetsförtrycket, hade han begifvit sig till Nya världen, i hopp att där finna den aktning för samvetets rätt han saknade öfverallt i den Gamla, där alla kyrkor tycktes åberopa sig på denna rätt endast för att själfva få frihet att förfölja olika troende. Genom eget tänkande hade han kommit till den öfvertygelsen, att mot detta allmänna onda ej funnes något annat verksamt botemedel än fullkomlig samvetsfrihet för alla utan undantag.

Den världsliga makten, förklarade han, har ingen rätt att blanda sig i angelägenheter som röra den enskildes samvete, »ej ens om det gäller att rädda en kyrka från affall och kätteri». Den borgerliga makten är till för att straffa brott, ej för att föreskrifva hvad människor skola tänka och tro. Att på grund af deras religiösa öfvertygelse förfölja och förhålla människor deras borgerliga rättigheter är våld, likaså att tvinga dem att besöka kyrkor och betala tionde till ett prästerskap hvars läror de förkasta.

Att han med dessa åsikter ej skulle med välbehag ses af de styrande i Massachusetts, är lätt att förstå af hvad vi yttrat om den där rådande trånga andan i religiösa saker. Och Williams fann snart själf, att den samvetsfrihet
184
han sökte vore lika litet att finna på denna som på andra sidan oceanen. Med sitt ädla, milda väsen och sin eldiga vältalighet vann han dock inom kort många vänner, och puritanerna i Salem kallade honom till sin präst. Men när han här med samma oförfärade öppenhet som i England fördömde de makthafvandes inblandning i trossaker, blef han äfven här förvisad.

Han måste fly ut i vildmarken och irrade här länge omkring i skogarna, tills han slutligen fann en tillflykt hos indianerna i närheten af Kap Cod. Williams blef deras lärare och vän och fick af dem sig upplåtet ett stycke land vid den stora Narragansettviken strax väster om udden. Här anlade han nu med tillhjälp af några vänner från Salem, under hårdt och strängt arbete, nybygget Providence, den första ringa begynnelsen till den blomstrande staten Rhode Island.

Liksom William Penn femtio år senare i Pennsylvania, öppnade han nu här en fristad för alla trosbekännelser utan undantag. Alla religioner hade i Providence samma rätt till fri utöfning utan den minsta inblandning från den borgerliga maktens sida. På samma gång lades äfven den borgerliga friheten på den bredaste grundval: hvar och en som betalade en liten obetydlig kommunalafgift var röstberättigad.

På en ö i Narragansettviken — det egentliga Rhode Island — i närmaste grannskapet till Providence, uppstod en systerkoloni, grundad af en skara flyktingar, tillhörande ett religiöst samfund, hvars stiftarinna och ledare var Anne Hutchinson. Liksom kväkarne, erkände de ingen annan auktoritet i trossaker än samvetets röst. Förföljda för sina läror, hade de, liksom pilgrimsfäderna, flytt öfver till Amerika och här funnit en fristad på den lilla ön invid Williams' koloni. De båda nybyggena förenades och fingo genom Williams' bemödanden från moderlandet en egen karta, som tryggade dem i besittningen af deras politiska och religiösa frihet.
185

Det saknades ej röster som spådde, att den lilla »demokratien», såsom hon kallade sig, snart skulle gå under, söndersliten af strider mellan de många olika religiösa partierna. Men spådomen gick ej i fullbordan. Tvärtom växte och trifdes kolonien förunderligt väl. Hon blef rik genom sina invånares idoghet och företagsamhet. Hugenotter, katoliker, kväkare, a nabaptister togo sin tillflykt till RhodeIsland, och af de från Spanien fördrifna judarne fann ett stort antal här ett nytt hem. Alla dessa kyrkliga samfund lefde här f den bästa sämja och endräkt med hvarandra, emedan intet af dem sökte kränka de andras lika rätt.

Den karta, under hvars skydd Roger Williams' koloni blomstrat upp, förvarade hon som sin ögonsten, och när unionen bildades, var hon den äldsta af alla dylika permebref i Förenta staterna.

Roger Williams lefde till hög ålder i det samhälle han skapat, älskad och vördad som koloniens fader och till det sista troende på kraften af det frö han utsått. Denna hans tro kom ej heller på skam, ty redan endast några år efter hans död byggdes den stora kolonien Pennsylvania på samma grund han lagt för Rhodelsland, och efter hundra år blef den religiösa friheten, såsom hon tilllämpats i dessa båda kolonier, en af hörnstenarna i unionsförfattningen.

Från Massachusetts utsändes tidigt kolonister till de obebyggda trakterna norr och söder därom. Så grundades af utvandrarskaror härifrån nybyggena NewHaven och Connecticut på kuststräckan norr om LongIslands sund och väster om Rhode Island. Några af Massachusetts' bästa män — en Hooker och en Haynes — ledde denna utvandring. De båda kolonierna blomstrade snart upp, förenades under namn af Connecticut till en enda och fingo ett frihetsbref lika liberalt som Rhodelslands. I den religiösa lagstiftningen anslöt sig Connecticut i början till moderkolonien, men antog efter hand ett liberalare system,
186
om också ej RhodeIslands fullständiga religionsfrihet för alla. I Connecticut kunde dock alla kristna bekännelser fritt öfva sin gudstjänst. Liksom RhodeIsland, bevarade det alltigenom sin republikanska författning.

I norr planterades, äfven från Massachusetts, kolonien New Hampshire, som då äfven omfattade den nu varande staten Vermonts område. Det nuvarande Maine hörde däremot omedelbart under Massachusetts, med hvilket äfven efter några årtionden den äldsta kolonien, New Plymouth, förenades. Sålunda hade redan innan första hälften af 1600-talet gått till ända de fyra kolonier bildat sig, af hvilka sedermera blefvo Nya Englands sex stater.

Förhållandet till indianerna, som först varit vänligt, antog snart, i samma mån kolonierna utsträckte sina områden, en mindre vänskaplig karakter och öfvergick slutligen till öppen fiendskap.

Indianstammarna i Nya England, liksom i hela Atlantiska kustlandet samt norra och mellersta Mississippidalen, tillhörde den stora algonkinfamiljen, en från huronerna helt och hållet skild gren af den amerikanska rasen. Det var pokanokethöfdingen Massasoit som vänskapligt mottagit pilgrimsfäderna, och narragansettstammen under Miantonomoh hade gifvit den flyende Williams ett hem bland sig. Men nu slets det gamla vänskapsbandet. Pequoterna i Connecticut anföllo enstaka nybyggen och massakrerade deras invånare, och slutligen förenade sig alla stammarna i Nya England under Massasoits son, den tappre Philip af Pokanoket, af kolonisterna kallad Kung Philip, till ett utrotningskrig mot de otacksamma blekansiktena.

Kolonierna slöto sig därför tillsammans till gemensamt försvar, och så uppstod den första unionen emellan dem, som dock endast varade i fyrtio år. Efter långvariga och blodiga fejder, hvarunder kolonierna ledo ofantligt, blefvo indianstammarna i Nya England efter Philips död antingen helt och hållet utrotade eller undanträngda längre år väster.
187

I den religiösa lagstiftningen skilde sig, som vi sett, RhodeIsland från de öfriga systerkolonierna, men i den borgerliga författningen rådde inom dem alla samma demokratiska jämlikhet och själfstyrelse. Kolonisterna valde själfva sin guvernör, ledamöterna i hans råd och den lagstiftande församlingen, vanligen för ett, högst två år. I Massachusetts gjordes visserligen ett försök att införa en släktaristokrati genom att låta son efter far bekläda de högre posterna, men det misslyckades, och Massachusetts' författning var ända mot århundradets slut lika demokratisk som de andra kolonieinas.

*

Ännu i midten af 1600-talet voro Virginien och Nya England åtskilda af ett bredt landbälte, som sträckte sig från Connecticut i norr till Maryland i söder och sålunda omfattade de nuvarande staterna NewYork, Pennsylvania, NewJersey och Delaware. Liksom hela kusten, var det vid europeernas ankomst en skogbevuxen vildmark, där indianer af många stammar hade sina vintervisten och jaktmarker. Genom skogarna flöto ståtliga floder ut i de bukter och vikar, hvarpå denna kust är synnerligt rik: längst i norr den praktfulla vattenväg som sedan fick namnet Hudson, längre mot söder Delaware, äfven ett senare namn, i den liknämda viken, och slutligen Susquehanna i norra ändan af Chesapeakviken. I norr närma sig Alleghanybergens kedjor, genomsprängda af Hudson, allt mer kusten, men lämna i söder mellan sig och hafvet stora, fruktbara slätter, som i norr slutligen öfvergå i Virginiens soliga lågland.

Som vi sett, gjorde England anspråk äfven på denna del af kusten, och ett af de båda ofvannämda kompanierna, Plymouth-kompaniet, hade fått rättighet att kolonisera det.
188
Men innan det hunnit sätta sig i rörelse, hade det förekommits af en snabbare rival.

Holländarne, vid denna tid världens första sjömakt, hade börjat rikta sin företagsamhet åt denna kust. Den en tid i holländsk tjänst anställde Henry Hudson hade utforskat och befarit den stora, efter honom benämnda floden. Här vid Hudson grundades 1621 ett holländskt faktori för pälshandeln med indianerna, kalladt Fort Orange, och fem år därefter anlades vid dess utlopp, på den lilla ön där NewYork nu reser sig, nybygget Nya Amsterdam. Hela kolonien kallades Nya Nederland.

Det var i själfva verket läget för en världsstad som de i sådana saker skarpsynta holländarne utsett åt sin nya stad. Mellan västra ändan af LongIsland och det nuvarande NewJersey utbreder sig en bukt, som genom sitt skyddade läge, sin rymlighet och sina lätta förbindelser både med det inre och hafvet är en af de första hamnar i världen. I norr utmynna Hudson och det här mycket smala LongIslands sund, nu kalladt East river, och det är mellan dem den omnämda långa och smala ön bildas. Denna ö, hvars indianska namn var Manhattan, köpte nu holländarne af indianerna för omkring 100 sv. kronor.

Det dröjde ej länge förr än den lilla platsen, som först endast bestod af några halmtäckta träkojor och ett blockhus, växte till i välmåga och folkmängd. Med klok liberalitet öppnade holländarne sin koloni för utvandrare af alla folk och bekännelser: puritaner, hugenotter, valdenser, katoliker, judar, alla fingo fritt bosätta sig i landet. I ett afseende stodo de dock efter engelsmännen som kolonisatörer: de förstodo ej konsten att genom fria samhällsinrättningar bereda invandrarne trefnad. All jorden sönderstyckades mellan några få stora jordägare, under hvilka de verkliga jordbrukarne ej voro stort bättre än lifegna, och guvernörerna styrde landet egenmäktigt. I farans stund kunde de därför ej påräkna något kraftigt understöd från befolkningens sida, och när engelmännen upplifvade
189
sina gamla anspråk på kusten och 1664 sände en flotta till Nya Amsterdam, föll kolonien ett lätt byte för eröfraren.

Det område som då tillföll segervinnaren utgjordes ej endast af den nuvarande staten NewYork, utan äfven af NewJersey, hvilket holländarne äfven först bebygt, och det af dem med Nya Nederland införlifvade Nya Sverige.

*

På stränderna af den vackra Delaware, som med en bred mynningsvik utfaller på kusten mellan NewYork och Maryland, grundade 1638 ett svensk-holländskt kompani en koloni, som fick namnet Nya Sverige. Det var inga obetydliga namn som figurerade på listan öfver kompaniets medlemmar, ty bland de svenska deltagarnes lästes där, jämte Claes Flemmings m. fl., Axel Oxenstjernas namn. Planen var också hans, eller rättare Gustaf II Adolfs, hvilken en tid mycket umgåtts med tanken på en stor svensk-tysk koloni i den Nya världen, där intet slafveri skulle få finnas och en fristad öppnas för förföljde af alla kristna bekännelser. Landet omkring Hudson var redan tipptaget af det holländsk-västindiska kompaniet, som här, efter hvad vi sett, grundat kolonien Nya Nederland. Men trakterna väster ut vid Delaware voro ännu oupptaget land. Så försäkrade åtminstone en af företagets holländska deltagare, Peder Minuit, hvilken i många år varit guvernör i Nya Amsterdam och därför borde känna saken. Det blef också åt Minuit kompaniet anförtrodde ledningen af den första expeditionen, hvilken på senhösten 1637 i två fartyg, Kalmar Nyckel och Gripen, afgick från Göteborg och ett stycke inuti mars följande år kastade ankar i Delaware. Det var en bred, af höga skogklädda
190
kullar omsluten dal som här öppnade sig för utvandrarne. Så långt ögat kunde se sköt flodens lugna fåra fram genom en fullkomlig vildmark, här och där sammanträngd mellan branta klippväggar. Där fanns dock invånare. Det var indianer af minqua-stammen, hvilkas jaktmarker sträckte sig på ömse sidor om floden och långt väster ut mot Alleghanierna. Af dem köpte Minuit genom formligt kontrakt en landsträcka på flodens västra sida, ett vackert, sakta sluttande, skogbevuxet land med kullar, dalar och klara älfvar. Det var ett land som tilltalade den lilla invandrarskaran, och det första stället vid floden där de landade fick också namnet Paradisudden.

Vid en af de små floderna som falla ut i Delaware, cirka sex sv. mil från dess mynning, anlade Minuit ett litet fäste, d. v. s. ett blockhus med några kojor, som, Sveriges unga drottning till ära, döptes till Fort Christina. På platsen där detta äldsta svenska nybygge låg utbreder sig nu Wilmington, den största staden i staten Delaware. Genom nya köp af indianerna växte detta område så, att det efter några år omfattade hela västra stranden af Delaware från utloppet ända till fallen vid det nuvarande Trenton, en sträcka af nära tjugu sv. mil. Äfven på östra stranden inköptes landet närmast flodmynningen, så att inseglingen i floden på en sträcka af åtta sv. mil gick igenom svenskt område.

Med indianerna stod den unga kolonien från första stunden på vänskaplig fot. Hennes förhållande emot dem utmärktes alltjämt af rättvisa och redlighet. Härigenom lyckades hon också snart komma i nästan uteslutande besittning af den indräktiga pälshandeln: bäfverskinn blef jämte tobak Nya Sveriges stapelvara, och de fartyg som i början nästan årligen utsändes från moderlandet medtogo alltid i återlast betydliga mängder däraf.

Med dessa fartyg utsändes jämte nödiga förråd stora skaror af utvandrare. Det hade sig i början ej så lätt att
191
få sådana som voro villiga att bosätta sig i det nya landet. Man måste därför vidtaga den utomordentliga åtgärden att skicka värfvare till Finland och bergslagerna, och dels af dem som på detta sätt lockades att utvandra, dels af finnar som häktats för det de olofligt slagit sig ned på kronans skogar, dels äfven af straffångar utgjordes de första kolonisterna. Snart uppstod dock en verklig utvandringsfeber, och hundratals som ville följa med fartygen måste afvisas. De fria arbetarne — de s. k. frimännen — fingo sig jord anvisad jämte ett litet penningförskott, men fångarne, bland hvilka ett större antal utgjordes af förrymda knektar, sysselsattes i två år med tvångsarbete, hvarefter äfven de blefvo frimän.

Nybyggarne hade i början att kämpa med de vanliga svårigheterna: brist och ovana vid de nya förhållandena. Men klimatet var sundt, jorden gaf snart goda skördar af majs och tobak, och någon fara från indianerna hotade ej. Däremot uppväxte redan tidigt en fara från annat håll. Minuits försäkran att landet vid Delaware vore oupptaget visade sig ej riktig. Så väl holländarne i Nya Nederland som engelsmännen i Virginia gjorde anspråk därpå. De förre hade till och med på flodens östra strand, midt emot Schuylkills mynning, uppfört ett litet fäste, kalladt Fort Nassau, och ansågo sig på den grund ägare till hela floddalen, således äfven till det svenska området. Häraf uppstodo snart häftiga tvister. Förgäfves uppvisade de svenska guvernörerna de indianska köpebrefven: holländarne kunde strax å sin sida framlägga alldeles dylika, undertecknade med samma indianska bomärken. Lyckligtvis stannade allt länge vid protester och motprotester; men mellan de båda grannarna alstrades en retad stämning, som efter en tid skulle antaga en allvarsam karakter och slutligen medföra den svenska koloniens undergång.

Efter Minuit, som snart lämnade kolonien, styrdes den i några år efter hvartannat af löjtnanterna Måns Kling
192
och Peter Hollender, tills svenska kronan, hvilken nu ingått som delägare i företaget, 1642 som guvernör utsände öfverstlöjtnanten Johan Printz, en barsk veteran från trettioåriga kriget. Han kom ut med instruktioner att hålla så väl engelsmän som holländare på afstånd, och han utförde dem till punkt och pricka. Genom en mängd fästen, som han anlade dels vid Delaware, dels vid Schuylkill, utestängde han holländarne helt och hållet från sjöfarten på floden och handeln med minqua-indianerna. Så byggde han på östra stranden Elfsborg och på den västra vid Schuylkills mynning, midt emot Fort Nassau, Nya Korsholm, på det ställe där Filadelfia nu reser sig. Schuylkill var den stora handelsvägen till indianlandet. Därför anlade han här två faktorier med blockhus: Vasa och Mölndal, det senare med den första vattenkvarnen i Pennsylvania. Tre mil ofvanför Christina, på en liten ö i floden, uppförde han tillika ett fjärde fäste, som han kallade Nya Göteborg, och här tog han sitt residens på gården Printzenhof, hvilken sedan länge var i hans familjs ägo.

Det var nog en duktig herre denne gamle krigsbuss, och inom kolonien höll han sträng tukt. Höga begrepp hade han också om Sveriges makt, och i sina skrifvelser till de holländska guvernörerna talade han i en ton som han varit den store kanslern själf. Häftig och kolerisk var han tillika, utan minsta tecken till diplomatisk förmåga. I fem år gick allt bra, men då kom till Nya Amsterdam en ny guvernör, som med all Printz' energi förenade den klokhet och måtta denne saknade. Hans namn var Peter Stuyvesant. I honom måste den svenske guvernören snart erkänna sin öfverman. Bekämpande Printz med hans egna vapen, gick Stuyvesant med en liten flotta in i Delaware, trots Elfsborgs kanoner, och anlade på västra stranden strax nedanför Christina i sin tur ett fäste, som fick namnet Fort Casimir.
plansch vid 192
193

Detta fäste, alldeles i närheten af Christina och stängande inloppet till floden, försatte Printz i eld och lågor. Han måste dock nöja sig med att ge sin förtrytelse luft i ljungande noter till Nya Amsterdam, ty i följd af uteblifna förstärkningar från hemlandet var han så godt som maktlös. Nya Göteborg hade tillika nedbrunnit, och med det större delen af hans förråd. På sex år hade han ej fått någon undsättning, ej ens några underrättelser från moderlandet, ty ett fartyg som 1649 utsändes hemifrån förolyckades under resan. Han hade flere gånger begärt att bli hemkallad, men ej fått svar. Då lämnade han 1653 på hösten kolonien och återvände till Sverige, sedan han anförtrott styrelsen åt sin måg, Johan Papegoja.

Men det länge väntade fartyget hade omsider blifvit afsändt och gick om honom på vägen.

Kommerskollegium, som nu hade koloniens angelägenheter om hand, hade med samma fartyg utsändt sin sekreterare, Johan Rising, som civilt bitrade åt guvernören. Rising var en kraftfull och beslutsam man. Vid inseglingen i Delaware lät han lägga fartyget utanför Fort Casimir och tvang den fåtaliga besättningen att gifva sig. Svenska flaggan hissades på skansen, hvars namn nu förändrades till Trefaldighetsfästet.

Denna händelse blef ödesdiger för det svenska väldet vid Delaware. Vid första underrättelsen om fästets intagande gaf Västindiska kompaniet i Amsterdam, Nya Nederlands ägare, Stuyvesant order att ofördröjligen anfalla Nya Sverige och lägga det under kompaniets välde.
194
I september 1654 seglade också Stuyvesant själf med en stark flotta upp i floden och tvang först Trefaldighetsfästet att gifva sig, hvarefter äfven Fort Christina den 18 september måste kapitulera. Därmed var äfven hela kolonien eröfrad. Båda besättningarna fingo aftåga med all krigisk honnör, och alla som ville stod fritt att återvända till Sverige. De allra flesta föredrogo dock att stanna kvar under det holländska kompaniets öfverhöghet.

Så slutade efter en sextonårig tillvaro kolonien Nya. Sverige. Men fastän moderlandets välde upphört, fortlefde den dock ännu länge som ett litet samhälle för sig. Holländarne förblefvo ej länge dess herrar, ty redan efter tio år eröfrades Nya Nederland af engelsmännen, under hvilka nu äfven landet vid Delaware kom. De svensk-finska kolonisterna räknade då ett antal af omkring 600, som vid århundradets slut växt till 1000. De trifdes väl i det nya landet, och den svenska bygden var länge den bäst odlade vid Delaware. Svenska språket förstodo och talade de ännu i slutet af sextonhundratalet, men hundra år därefter var det helt och hållet utträngdt af engelskan. På det språket måste därför slutligen de präster predika för dem, som allt ifrån Carl XI:s tid utsändes från moderlandet. Svenska präster hade de dessutom haft redan från koloniens grundläggning, och det är en bland de tidigaste af dem, Johan Campanius, vi hafva att tacka för den äldsta skildringen af koloniens öden. Tre kyrkor funnos redan under den svenska tiden: en i Nya Göteborg, en annan på östra sidan om floden vid Racoon, och den tredje vid Nya Korsholm, sannolikt på samma plats där den lilla svenska kyrkan i Filadelfia nu står.

Af kolonisternas namn ha ej synnerligt många blifvit bevarade. Utom officerarnes och faktorernas: Sven Schute, Måns Kling, Peter Hollender, Elias Gyllengren, Johan Lilljehöök, Henrik Huyghen, Carl Lindström, Peter Bock, Hans Janke, Erik Boy, förekomma i gamla handlingar namnen Stille, Sievers, Joakimsson, Bengtsson, jämte många
195
sådana på »son» slutande. Äfven af officerarne stannade de flesta kvar, och på Printzenhof bodde ännu på 1670-talet guvernören Printz' dotter, fru Armgard Papegoja, vanligen rätt och slätt kallad fru Armgard, ett fruntimmer som i karakterens energi synes ha brådts på den gamle guvernören.

Koloniens historia efter eröfringen erbjuder i allmänhet ingenting märkligt. Strax efter föreningen med England stördes dock dess lugn på en kort tid af ett uppror bland de svenska och finska nybyggarne, anstiftadt af en äfventyrare, som utgaf sig för att vara en son till general Königsmark och utsänd för att åter lägga kolonien under svenskt välde. Uppviglaren, en bonddräng, vanligen kallad Långe Finn, blef dock snart afslöjad och lugnet återstäldt. Till det missnöje som vid denna tid rådde i kolonien bidrog mycket de beskattningsförsök som gjordes af den engelske guvernören i NewYork, Lovelace, och som kolonisterna beslutsamt tillbakavisade.

I vildmarken där svenskar och finnar först satte plog i jorden utbreder sig nu längs Delaware ett blomstrande landskap, smyckadt af både naturens och människans verk. Tre stater hafva del i de nejder som en gång utgjorde Nya Sverige: längst i söder, där Christina och Fort Casimir stodo, det lilla Delaware, högre upp på samma sida af floden, där den blågula flaggan vajade från Nya Göteborg och Korsholm, Pennsylvania, och slutligen har i öster landet kring Elfsborg gått upp i staten New Jersey, alla tre bebodda af en kraftig och frihetsälskande befolkning, med hvilken den svensk-finska lätt sammansmälte. [1]

*
196

Den breda kil som åtskilt Nya England och Virginien var sålunda nu engelsk tillhörighet, och de britiska kolonierna i Amerika bildade en enda sammanhängande sträcka från Canadas gräns till Floridas. Betydliga delar däraf återstodo dock ännu att kolonisera. Hela det stora område som nu kallas Pennsylvania saknade så godt som alla andra invånare än indianerna, och Virginiens södra delar, de båda Carolina, hade först nyligen börjat bebyggas. Däremot hade Virginiens nordligaste del, landet norr om Potomac, det nu varande Maryland, redan omkring 1630 blifvit bebygdt och hastigt uppblomstrat, sålunda nästan samtidigt med Nya Englands kolonier.

Med Maryland tillkom ett alldeles nytt slag af kolonier, de så kallade proprietärkolonierna. Hittills hade tillgått så, att kronan afstått sin äganderätt åt kompanier, hvilka verkstält koloniseringen. På detta sätt hade Virginien och på detta sätt äfven Nya England tillkommit. Nu började konungarne åt enskilde, mestadels gunstlingar och hofmän, men äfven fordringsägare, bortskänka stora sträckor land i Amerika, och det utan afseende på om de förut blifvit gifna åt andra.

George Calvert, lord Baltimore, en af Carl I:s ministrar, fick sålunda af denne till arf och eget den nordligaste delen af Virginien, en smal landremsa norr om Potomac, ett fruktbart och härligt land, med hamnar både vid Chesapeakviken och Atlanten. Lord Baltimore var en upplyst och ädel man, och därtill en statsman, som haft rikt tillfälle att se, hur nationers trefnad och blomstring icke främjas. Själf katolik, öppnade han strax sitt land för invandrare af alla kristna bekännelser, bland dem äfven svenskar och finnar, och utan någon skrifven lag blef religionsfrihet snart i Maryland en häfdvunnen sed. Han gaf tillika kolonisterna, strax och frivilligt, en fri författning med två kammare, och förbehöll sig själf endast rätten att som konstitutionel regent styra landet eller insätta en guvernör i sitt ställe. Under denna författning
197
var Maryland länge lyckligt. Det blef rikt genom sin tobaksodling och sin handel, och Baltimore, koloniens hufvudstad, växte snart upp till en af Amerikas största städer, och är ännu till folkmängden den sjunde i ordningen i unionen.

Ett motsatt förfarande följde däremot de höga lorder, åt hvilka Carl II skänkte hela Carolina, innefattande de nuvarande Nord- och Syd-Carolina. Det var hvad vi i våra dagar skulle kalla ett consortium af åtta adelsmän som af den sorglöse konungen fick denna ofantliga landsträcka att efter behag styra och tillgodogöra. De förnämsta bland dessa »proprietärlorder» voro den bekante Monk, återställaren af stuartarnes tron och nu mera känd under namnet lord Albemarle, samt lord Shaftesbury, den bekante tänkaren och politiske väderhanen. Frikostiga löften lockade till invandring, och nybyggare af samma kraftiga stam som redan befolkat de norra kolonierna styrde nu kosan till Carolina. Dit kommo män från Nya England, de första af alla kolonister i världen, franska hugenotter från Languedoc, skottar, irländare, holländare, dessutom engelsmän från Barbados i Västindien.

För den nya kolonien hade Shaftesbury i förening med filosofen Locke uppgjort en märkvärdig författning. Den gick ut på ingenting mindre än att i Carolinas ödemarker införa ett ärftligt adelsvälde och öfverhufvud medeltidens feodala inrättningar. Landet skulle indelas i grefskap och baronier med »landtgrefvar» och »caziker» i spetsen, och i denna jordadels händer skulle hela lagstiftningen och beskattningen hvila. På höga hofämbeten och glänsande titlar sparades ej heller. I denna lysande infattning hade äfven den engelska statskyrkan med sina prelater en plats.

Det är öfverflödigt säga, att de allvarliga männen från Nya England och Skotland med ett bistert löje visade all denna härlighet ifrån sig, och Lockes med så
198
oändlig möda utarbetade konstitution blef aldrig annat än ett politiskt kuriosum för alla tider.

Kolonisterna hade för öfrigt redan själfva gifvit sig en författning, som bättre motsvarade deras behof. Det var Nya Englands, med själfstyrelse och religiös frihet. De måste visserligen erkänna den af proprietärerna utsände guvernören, men vakade noga öfver att han ej en tumsmån inkräktade på deras fri- och rättigheter, och när en guvernör gjorde ett försök därtill, satte de honom på ett fartyg och skickade honom tillbaka till England. I slutet af århundradet hade de båda Carolina, som åtskildes 1673, i verkligheten, om ej till namnet, full själfstyrelse. Proprietärerna funno efter hand, att kolonierna med deras motspänstiga befolkning voro en dålig affär, som kostade mer än den inbragte, och lämnade dem slutligen åt sitt öde.

Till sin naturbeskaffenhet liknar Carolina Virginien med dess slätt- och bergsbygd, dess klimat och produkter, dess sumpiga kustland, men jordmånen är i allmänhet mindre gifvande. I Nord-Carolina nå Alleghanybergen sin största höjd. Den låga kusten är i norr skyddad af en rad höga och smala sandöar, innanför hvilka utbreda sig stora sund, som mottaga de talrika från bergen kommande floderna. Syd-Carolinas kust ligger öppen för hafvet, men har den ypperliga hamnen vid Charleston.

*

Till proprietärkoloniernas antal hörde äfven Nya Nederland eller, såsom det efter den engelska eröfringen kallades, NewYork. Carl II, som allt jämt med slösande hand utdelade ofantliga landsträckor i Amerika åt sina vänner och gunstlingar, skänkte 1666 kolonien omkring Hudson åt sin bror, hertigen af York, i Englands historia
199
beryktad under namnet Jakob II. Efter honom omdöptes både provinsen och staden vid Hudsons mynning till New York.

Nu följde en hård tid ej blott för NewYork, utan äfven för Nya Englands kolonier. För den despotiske Jakob voro alla dessa fria samhällen en syl i näsan. Han hatade dem djupt och ville slå ihop dem alla till en enda provins, styrd af en ståthållare med oinskränkt makt. Frihetsbrefven återfordrades, och Massachusetts måste återlämna sin karta och mottaga en kunglig guvernör. Däremot lyckades Rhodelsland och Connecticut genom sina styrandes mod och klokhet bevara sina.

Puritanernas ättlingar gåfvo emellertid ej ett ögonblick sin sak förlorad, utan fortsatte hårdnackadt kampen mot de kungliga guvernörerna, tills 1688 års revolution i England störtade tyrannen och till en del återgaf kolonierna deras fria författningar.

Som vi sett, voro de nuvarande staterna NewJersey och Delaware (det forna Nya Sverige) delar af Nya Nederland. Men de afsöndrades därifrån af hertigen af York, som bortskänkte det förra och sålde det senare. New Jersey blef en proprietärkoloni. Men det gick här alldeles på samma sätt som i Carolina: invandrare af samma kraftiga slag som där, ny-engländare och skottar, upptogo och bebyggde den östra delen, medan den västra kort därefter uppläts åt en skara medlemmar af det märkvärdiga religiösa samfund, som under namnet kväkare spelat en så stor rol i Amerikas bebyggande. Och af kväkare och puritaner gjordes nu NewJersey till en koloni efter Rhode Islands och Connecticuts mönster. Proprietärerna måste med eller mot sin vilja gifva sitt samtycke till de fria institutioner kolonisterna gåfvo sig och slutligen helt och hållet draga sig tillbaka. Efter revolutionen blef New Jersey en kunglig koloni.

Köparen af Delaware var William Penn, grundaren af kolonien Pennsylvania. Son af en amiral i engelsk
200
tjänst, hade Penn tidigt omfattat kväkarnes lära om den inre rösten inom hvarje människa som det högsta rättesnöret för hennes tro, om ett stort allmänt brödraskap mellan alla människor af hvilken ras som helst, om allas jämlikhet och samvetets okränkbarhet. I likhet med sina trosbröder förföljd för sina åsikter, hade han tillbragt många år af sin ungdom i den tidens fängelsen, men endast stärkts i sin öfvertygelse om barbariet i lagar som straffa tankar och meningar.
201

När han blef fri, beslöt han, som Roger Williams, grunda en fristad för förföljde af alla religioner. Efter sin far hade han, jämte en stor förmögenhet, ärft en betydlig fordran hos engelska kronan, och Carl II, alltid i penningförlägenhet, gick med nöje in på att betala med en landsträcka i Amerika. Penn fick 1681 ett gåfvobref på hela det stora området mellan NewYork i norr och Maryland i söder, med rätt att styra och ställa därmed som han för godt fann.

Det var ett härligt land hvars ägare han på detta sätt blifvit. Från Alleghanybergen i väster sänker sig landet sakta, i en rik omväxling af berg, dalar, kullar och bördiga slätter, ned mot Delawareviken och floden med samma namn, hvilken jämte Susquehanna utgör Pennsylvanias största vattenväg. Alleghaniernas flerdubbla kedjor voro ännu gränsen i väster, men i vårt århundrade har Pennsylvania, liksom NewYork, öfverskridit dem och går nu ända ut till Eriesjön på andra sidan.

Koloniens östra delar voro redan bebodda af svenskar, finnar och holländare, men hela det öfriga landet hade inga andra invånare än indianerna. Med dessa afslöt Penn ett formligt köp af landet och öfverförde nu hit massor af trosförvandter, som han befriat ur ohyggliga fängelsen i England. Han utfärdade tillika en inbjudning till alla förföljde i Europa att nedsätta sig i Pennsylvania. Uppmaningen följdes af ett stort antal idoga tyskar och fransmän, som snart förvandlade de norra och västra delarna af kolonien till ett paradis, och hvilkas efterkommande ännu utgöra en hufvuddel af Pennsylvanias befolkning.

Kolonisterna fingo själfva gifva sig en författning, som tillförsäkrade dem själfbeskattnings- och lagstiftningsrätt. Verkställande makten hvilade hos proprietären eller de af honom utsända guvernörerna. I en af sina första artiklar stadgade författningen dessutom full religionsfrihet af samma obegränsade slag som Rhodelslands.
202

I kilen mellan Delaware och Schuylkill, på den mark som en gång varit svensk, reste sig inom kort på en rödja i skogen en liten samling träkojor, som Penn gaf namnet Brödrakärlek. Den är nu det ståtliga Filadelfia med nära en million invånare och till storleken den tredje i ordningen af unionens städer.

Den yngsta och sista länken i den långa kedja av kolonier, som sträckte sig från Canadas gräns i norr till Floridas i söder, var Georgia. Femtio år efter Pennsylvanias bebyggande och jämt ett århundrade efter Rhode Islands, 1732, grundades det af en Penns och Williams' själsfrände, James Oglethorpe, en ädel skotte, som efter en tids krigstjänst på kontinenten ägnat sig uteslutande åt människokärlekens tjänst.

Sedan han af Georg II utverkat sig rätt att bebygga den sydligaste delen af Carolina, hvilken han, konungen till ära, kallade Georgia, öfverflyttade han dit flere tusen olyckliga, som han och ett af honom bildadt sällskap utlöst ur engelska skuldfängelsen. Till Georgia kommo snart andra utvandrarskaror från Europa, af samma härdiga slag som brutit bygd i nästan alla de engelska kolonierna i Amerika: skottar från högländerna, förföljda protestanter från ärkestiftet Salzburg och Mähriska bröder från andra delar af Tyskland. Efter en hård början blomstrade kolonien småningom upp och hade vid frihetskrigets utbrott förskaffat sig samma fri- och rättigheter som de båda grannkolonierna i norr.

Liksom de båda Carolina, förlorade Georgia snart sin egenskap af proprietärkoloni och blef en kunglig koloni, d. v. s. att dess guvernör ej längre tillsattes af proprietärerna, utan af kronan. Sådana kungliga kolonier vore dessutom Virginia, NewJersey, NewYork, Massachusetts och NewHampshire. Endast Maryland, Pennsylvania och Delaware förblefvo fortfarande proprietärkolonier.

Så väl i dessa som i de kungliga kolonierna funnos, som vi sett, representativa församlingar, vanligen bestående
203
af två kammare; men församlingens beslut måste här, för att vara gällande, stadfästas af guvernören, och rådet, eller den öfre kammaren, nämndes i de flesta fall af kronan eller proprietärerna. Helt annat var förhållandet i de med kungligt frihetsbref utrustade kolonierna, de s. k. kartkolonierna. Sådana voro endast Connecticut och Rhode Island. Här valde folket själf sina ämbetsmän från den högste till den lägste, guvernören inberäknad; någon rätt till veto tillkom ej guvernören, och båda kamrarna voro folkvalda. Massachusetts var ursprungligen äfven en kartkoloni, men Jakob II tog, som vi sett, ifrån det dess karta, och i den nya det erhöll efter revolutionen i England fanns ej längre rätten att själf välja guvernören.

Af de tretton kolonierna voro således åtta kungliga, tre proprietär- och två kartkolonier.

*

I politiskt hänseende erbjödo kolonierna sålunda stora olikheter, och skiljaktigheterna i natur, klimat, folklynne och sociala förhållanden voro ej mindre. Nya England med sin jämförelsevis karga jord, sin allvarliga demokratiska befolkning, sitt starkt utbildade kommunallif, företedde en skarp motsats till Virginiens rika slätter med dess aristokratiska plantageägare, sydländska klimat och glest spridda befolkning. Och befolkningen själf, hvilken brokig blandning var hon ej af olika nationaliteter: engelsmän, skottar, irländare, holländare, tyskar, svenskar, finnar, fransmän, för att ej tala om de redan starkt representerade negrerna!

Men med alla dessa olikheter, och trots dem, fanns dock redan tidigt ett gemensamt hufvuddrag hos dem alla: ett okufligt begär att gifva sig fria institutioner, eller rättare sagdt institutioner som passade för dem och deras
204
enkla förhållanden, och i hvilka de kunde trifvas. I detta sträfvande voro de alla utan undantag lika. Kavaljerernas ättlingar gåfvo i detta hänseende ej puritanernas efter. För bevarandet af koloniernas själfbeskattningsrätt uppträdde Virginia ej mindre kraftigt än Massachusetts, och när själfständighetskampen utbröt, var det en virginisk man som öfvertog ledningen.

Äfven de yttre olikheterna försvunno allt mer, och redan före midten af 18:e århundradet hade i nästan alla kolonierna de olika folkelementen sammansmält till en enda engelsktalande nation.


[1] Till källa för denna del af vår berättelse ha vi hufvudsakligen begagnat Carl Sprinchorns i Historiskt Bibliotek för 1878, H. 2, intagna uppsats »Kolonien Nya Sveriges historia», hvilken, i likhet med C. Th. Odners föregående arbete i samma ämne, äfven publiceradt i Hist. Bibliotek, sprider mycket nytt ljus öfver historien om den gamla svenska kolonien vid Delaware.


The above contents can be inspected in scanned images:
177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, plansch vid 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free