Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling / 12. Englands beskattningsförsök (1892) Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

12.

Englands beskattningsförsök.

I det för England så lyckligt slutade kriget hade kolonierna gifvit sin dryga insats af blod och egendom. Utan deras hjälp skulle moderlandet svårligen lyckats besegra sin farlige granne. De hade gjort sig förtjänta af dess tacksamhet. Men det skulle snart visa sig, att de endast gifvit sin handräckning till undanrödjande af det enda yttre hinder som stod i vägen för ett försök mot deras egen frihet.

I likhet med alla den tidens kolonimakter, såg England i sina nordamerikanska provinser endast ett fält för sitt eget riktande. För något annat ändamål voro

213

kolonier, enligt den rådande åsikten, ej till. I full öfverensstämmelse därmed hade det också i midten af 1600-talet genom navigationsakten stängt koloniernas hamnar för alla andra fartyg än sina egna. Alla varor dessa behöfde importera måste tagas från England och i engelska fartyg, och inga andra fartyg fingo heller utföra koloniernas produkter, som uteslutande bestodo af råvaror. Att själfva förädla dessa var kolonisterna strängeligen förbjudet: de måste till låga pris sälja dem till den ende afnämaren, för att sedan till oskäligt höga pris återköpa dem i form af manufakturvaror. Så mycket på England ankom, skulle kolonierna hvarken haft industri eller handel. Men de naturliga förhållandena låta ej ostraffadt kränka sig, och systemet hade här, som alltid, sin gifna följd: smuggling i jättelik skala. De små västindiska öarna blefvo upplagsplatser för kontraband af alla slag, som sedan i små, skarpseglande kustfartyg, förda af djärfva sjömän, insmugglades i koloniernas hamnar. Flere af aktens bestämmelser hade visserligen med tiden blifvit mildrade — så kunde amerikanerna nu mera både exportera och importera i egna fartyg — men ännu kunde kolonisterna ej själfva förädla sina råvaror.

Till undertryckande af den inhemska industrien i Amerika bidrog äfven en annan omständighet. Negerimporten till kolonierna var sedan länge en spekulation, i hvilken ej blott de britiska köpmännen, utan äfven den höga aristokratien, prinsarne af blodet, ja, konungarne själfva deltogo. Den uppmuntrades på allt sätt, och 1750 blef den helt och hållet frigifven. Kolonierna öfversvämmades med svarta slafvar, ej utan afsikt att därigenom undertrycka det fria arbetet och därmed alla försök till industriel företagsamhet. För samma ändamål förbjöds äfven hvarje handtverkare att sysselsätta mer än två lärlingar.

Att redan dessa ingrepp i deras enskilda verksamhet skulle alstra ett djupt missnöje bland kolonisterna, är naturligt. Och det ökades i hög grad genom de engelska

214

konungarnes allt annat än högsinnade sätt att taga igen med ena handen hvad de gifvit med den andra. När det gällde att få nybyggare, som ville slå sig ned i vildmarken, omgifna af alla slags faror, då slösade de på frihetsbref med alla möjliga fri- och rättigheter. Men när kolonisterna, under svåra lidanden och försakelser, med hårdt arbete brutit bygd, grundat samhällen, ordnat dem efter sina behof och i enlighet med de erhållna frihetsbrefven, då återtogos dessa, och det var endast sitt hårdnackade motstånd de hade att tacka för, att försöken mot deras frihet ej kröntes med framgång.

Moderlandet var också oftast olyckligt i valet af de guvernörer det utsände till Amerika. De flesta voro män med förstörda affärer, som genom gynnare vid hofvet och vänner i parlamentet utverkat sig dessa platser för att i hast rikta sig, och med underförstådt villkor att dela vinsten med sina förmän i hemlandet. Ty korruptionen hade vid denna tid i England öfverstigit alla mått och aflagt all försynthet. Ej nog med att ämbeten och tjänster öppet såldes och köptes: den ena grenen af parlamentet, underhuset, var till stor del besatt med sådana som köpt sina platser för att sedan i sin tur sälja sig åt den alltid väl betalande regeringen.

Snikenheten hos dessa guvernörer gick stundom så långt, att de blottställde koloniens intresse för att se sitt eget till godo. Detta var t. ex. fallet i Virginien, där på 1670-talet guvernören Berkeleys egennytta föranledde en stor resning, som kväfdes i blod. Andra, t. ex. en Tryon i NordCarolina, tillsatte till domare sina blinda verktyg, hvilka i sin tur nämnde juryerna, hvarigenom det blef kolonisterna omöjligt att erhålla rättvisa, om de voro guvernören på något sätt misshagliga. De kungliga guvernörerna lågo för öfrigt i ständig strid med koloniförsamlingarna, hvilka mot en tyrannisk guvernör ej hade annat vapen än anslagsvägran. Detta vapen visade sig äfven

215

oftast verksamt, ty guvernörerna, äfven de kungliga, aflönades ej af moderlandet, utan af kolonierna.

Men hvarken vansinniga handelslagar eller despotiska guvernörer hade förmått hämma koloniernas utveckling. Hindren och kampen gjorde den endast fastare och kraftigare. De fria samhällsinrättningar de ärft af fäderna blefvo dem därigenom endast dyrbarare, och hvarje mot dem gjordt anfall afslogs beslutsamt. Alla hade de sina representantförsamlingar, och själfstyrelsen trängde hos dem djupt ned i den minsta kommun. På grund dels af sina kartor, dels af gammal häfd, voro de i besittning af politiska rättigheter som gjorde flere af dem till verkliga republiker under britisk öfverhöghet.

I sjuttonde århundradet upptaget af sina inre strider och hvälfningar, hade England nästan helt och hållet lämnat kolonierna åt sig själfva. Under denna lyckliga glömska hade de vuxit upp, blifvit starka och fria, och när moderlandet, väckt af guvernörernas rop om hjälp, åter vände sin uppmärksamhet till dem, såg det framför sig tolf själfstyrda provinser, som satte i fråga dess rätt att behandla dem efter godtycke och gjorde anspråk på att vara någonting för sig själfva.

I sina rapporter till hemlandet skildrade ämbetsmännen ständigt kolonisterna som upprorsmakare och yrkade på stränga åtgärder emot dem. Regeringen tvekade dock att tillgripa sådana så länge kolonierna hade Frankrike till granne i norr och i denna makt kunde få en mycket villig bundsförvandt, om det komme till brytning mellan dem och moderlandet. Men sedan England, under ledning af sin store minister William Pitt den äldre och med koloniernas lojala och kraftiga bistånd, fördrifvit fransmännen från Canada och med Georg III ett nytt system och nya män kommit till styret, beslöt man göra slut på kolonisternas drömmar om en själfständig ställning inom den britiska monarkien och lägga dem alla under engelska parlamentets domvärjo, det vill med andra ord säga, att

216

parlamentet i London skulle äga beskatta och lagstifta för Massachusetts och Virginia alldeles som för Kent och Lancashire.

Men om det var någon rättighet som kolonisterna framför alla andra strängt höllo på och aktade som sin ögonsten, var det den, att endast deras egna representanter ägde beskatta dem. Själfbeskattningsrätt hade också hos dem blifvit en gammal häfd, som af England under mer än ett århundrade respekterats. Då på 1730-talet förslag väcktes i underhuset att lägga skatt på kolonierna till betäckande af riksutgifterna, yttrade dåvarande premierministern sir Robert Walpole: »Det skall vara en modigare man än jag som tillstyrker ett sådant steg.» Och William Pitt, som i kolonisternas frihetskänsla aktade hvarje äkta engelsmans, förklarade från sin plats i parlamentet när frågan åter väcktes: »beskattning utan representation är en olaglighet.»

Men William Pitt satt ej längre vid styret, och de som nu hade det i sina händer voro små, despotiska själar, som föresatt sig att kufva hvad de kallade koloniernas högmod och trots. I parlamentet hade de en lydig majoritet, som beviljade allt hvad de begärde. Planen gick ut på ingenting mindre än att återtaga koloniernas frihetsbref, upphäfva deras representantförsamlingar och lägga dem under moderlandets omedelbara välde. Att detta ej skulle låta genomföra sig utan motstånd, insåg man väl; därför skulle en stående här, äfven i fredstid, förläggas ibland dem och kostnaderna härför betäckas af dem själfva genom en dem för detta ändamål af parlamentet pålagd skatt.

Upphofsmännen till planen, som ifrigt omfattades af den unge konungen själf, voro hans gunstling och försteminister lord Bute och koloniministern Charles Townshend, den förre en obetydlig och inbilsk hofman, hvilken i sin egenskap af konungens förre guvernör utöfvade stort inflytande öfver honom, den senare en talangfull, men despotisk politiker, hvilken koloniernas fria institutioner voro en

plansch vid 216

217

nagel i ögat. Af samma skäl var äfven största delen af den engelska aristokratien, af båda de stora partierna, planen bevågen, äfven därför att den öppnade ett rikt fält till försörjning af dess yngre söner.

Anfallet började 1761 med en skärpning af den gamla förhatliga navigationsakten. Hvad hon hade i skölden, visade regeringen på samma gång öppet genom en kunglig förordning, som förklarade, att alla domarsysslor i Amerika hädanefter endast skulle innehafvas på behaglig tid, d. v. s. så länge konungen funne för godt. Man ville i domstolarna ha lydiga verktyg för den händelse kolonisterna, som det var att förutse, skulle anlita lagens skydd. Och som om allt detta ännu ej varit nog, hotades amerikanerna med ett anfall äfven på deras religiösa frihet. Hos den engelska kyrkans biskopar hade det länge varit en älsklingsplan att påtvinga amerikanerna samma statskyrkliga inrättningar som drifvit deras fäder att söka sig ett nytt hem på andra sidan oceanen och Georg III lyssnade med välbehag till sina andliga rådgifvares uppmaningar. En konung och en kyrka var den lättfattliga formel de sökte inskärpa hos den på förståndets vägnar ej synnerligt begåfvade monarken, och som väl stämde öfverens med hans despotiska och halsstarriga lynne.

I detta kritiska ögonblick, då alla deras friheter stodo på spel, visade amerikanerna en beundransvärd enighet och sammanhållning. Till sin lycka hade de i spetsen för sig ett antal kloka och oförskräckta män, som voro ställningen vuxna. Främst bland dessa patrioter till anseende och år stod Benjamin Franklin. Blotta namnet framkallar genast för oss det välbekanta vackra ansiktet med de kloka och lifliga ögonen. Från ett fattigt handtverkarhem i Boston hade han 1720 som en sextonårig boktryckarlärling kommit till Filadelfia och där genom klokhet och företagsamhet brutit sig en bana. Han beredde sig snart tillfälle att anlägga ett eget boktryckeri och utgaf därifrån en tidning, en af de första i Amerika,

218

där han oförskräckt drog i härnad mot missbruk af alla slag. Det är ej heller utan skäl han blifvit kallad den amerikanska pressens fader. Genom omutlig redlighet och verksamt medborgarsinne vann han inom kort allmänt förtroende, invaldes i Pennsylvanias representantförsamling och var efter några år en af dess främsta män.

Franklin var en man med stor och fördomsfri blick, en äkta forskarnatur. Ofördragsamhet och skenhelighet voro ett ständigt mål för hans satiriska penna. Något stort snille, som rycker sin samtid med sig, var han dock ej. Han var en lugn, något prosaiskt anlagd praktisk man med ett ovanligt klart förstånd, skarp blick och stor människokännedom. Som skriftställare var han synnerligt lycklig. Hans stil. klar och ytterst populär, flödade af humor. I sin tidning, de almanackor han årligen utgaf och sina otaliga små folkskrifter undervisade och roade han på en gång. Ingen förstod heller bättre än Franklin att tala till den amerikanske farmerns sunda, kraftiga förstånd.

Störst var han dock som outtröttligt verksam fosterlandsvän, och Franklins namn är sammanväfdt med Amerikas historia under mer än ett halft århundrade. Han var med om att lägga grunden till dess själfständighet och fick äfven i sina sista dagar vara med om att sätta krönet på byggnaden. Tidigast kanske af alla amerikaner hade han insett nödvändigheten af en fast och bestående sammanslutning mellan kolonierna, ej blott till gemensamt försvar, utan äfven under en permanent förbundsstyrelse. Det var på hans förslag som 1754 ombud från alla kolonierna sammanträdt i Albany vid Hudson och förenat sig om grunddragen till en verklig unionsförfattning, i allt väsentligt liknande den som trettiofyra år därefter kom till stånd, naturligtvis dock med den skillnad, att presidentens plats i Franklins förslag intogs af en engelsk generalguvernör. Planen strandade på samma klippa som sedermera var nära att bryta sönder det stora unionsverket: de särskilda

219

provinsernas afundsjuka om sin autonomi. Men Franklins tanke fortlefde alltjämt hos Amerikas bästa män, och när tiden kom, blef den äfven segrande.

Franklin hade sedan flere år vistats i London som ombud för Pennsylvania och åtskilliga andra provinser, och i denna egenskap sökt upplysa regeringen och den allmänna meningen om den verkliga ställningen i Amerika. Stämningen i moderlandet var dock ännu så intagen emot kolonisterna, att hans varningar ej förmådde göra sig hörda. Ännu i många år hade regeringen, äfven i sina strängaste åtgärder mot Amerika, största delen af engelska folket med sig. Man lyssnade dock gärna till Franklin, och män af båda partierna begärde få höra hans mening om de verkningar kraftåtgärderna skulle hafva. Han svarade alla: »edra åtgärder äro ej blott orättvisa, utan äfven i högsta grad okloka och, så vidt jag känner mina landsman, äfven outförbara.»

Och det hade redan visat sig, att Franklin hade rätt. Den nya, skärpta navigationsakten hade på långt när ej uppfyllt det därmed afsedda syftet att böja amerikanerna, tvärtom framkallat ett motstånd, som inga parlamentsakter förmådde kufva. Väl hade engelska örlogsmän anställt en ordentlig hetsjakt på amerikanska fartyg som misstänktes föra kontraband, och äfven uppbringat många af dem; men försöken att på land genomföra aktens bestämmelser hade helt och hållet misslyckats. De kungliga tulltjänstemännen hade fått order att vid förefallande anledning tränga in i de enskilda bostäderna och söka efter förbjudet gods, och för detta ändamål försetts med fullmakter — så kallade writs of assistance — som bemyndigade dem att fordra handräckning af alla koloniala ämbetsmän.

Detta ingrepp i en af deras första rättighekr, bostadens okränkbarhet, väckte en djup förbittring i sinnena, i synnerhet i de stora sjöstäderna Boston och NewYork, som mest träffades däraf. Det förra tog ledningen och bibe-

220

höll den alltigenom ända till krigets början. Puritanernas gamla okufliga frihetsanda lefde ännu kvar hos deras ättlingar. Trotsig och stundom våldsam hos den stora massan, var hon hos ledarne parad med en lugn och klok besinning, som aldrig gaf hugg på sig. De ägde en märkvärdig förmåga att i sitt motstånd mot egenmäktiga guvernörer gå till laglighetens yttersta gräns utan att öfverskrida den. »Om också ej rebeller,» skref en af dessa hem, »äro de det dock på en hårsmån när.» Stadens ursprungliga, rent engelska befolkning hade i slutet af 17:e århundradet fått en tillsats af franska hugenotter, som i frisinne och borgardygd ej gåfvo puritanerna efter. Staden var genom sin ypperliga hamn redan en ganska betydande handelsplats, och många af dess köpmän voro rika män. De flesta voro goda patrioter och främst bland dem Bostons störste redare John Hancock, sedermera president i den kongress som utfärdade själfständighetsförklaringen.

Då tulltjänstemännen i Boston vände sig till stadens myndigheter för att erhålla handräckning i och för husvisitation, vägrade dessa, under förklaring att ingen lag förpliktade dem därtill. De instämdes då af allmänna åklagaren för domstol. Som de åtalade ämbetsmännens sakförare uppträdde James Otis, nyss generaladvokat vid Massachusetts’ högsta domstol och som sådan en kronans ämbetsman. För att kunna utföra uppdraget hade han tagit afsked från sin väl lönade befattning och stod nu som enskild advokat vid de anklagades sida. Otis var en kunnig och skarpsinnig jurist, tillika en man med omfattande bildning och stor talarbegåfning, en varm fosterlandsvän, men framför allt en omutlig kämpe för lag och rätt. Han ställde genast frågan på konstitutionell grund och visade, att »writs of assistance» vore stridande mot Englands grundlag. »Ingen parlamentsakt,» yttrade han, »kan gifva en sådan åtgärd laglig giltighet; den är såsom stridande mot konstitutionen af noll och intet värde. Vunne

221

sådana godtyckliga åtgärder helgd af lag, skulle de undergräfva Englands egen frihet lika mycket som koloniernas. Jag är beredd att till min sista blodsdroppe bekämpa ett våld, som redan en gång kostat en konung lifvet och en annan tronen.» Otis’ ord hade en så mycket större verkan som han var känd för att vara en man med hofsamma åsikter. Hans tal spriddes och lästes öfverallt med hänförelse, och så enhällig var allmänna meningen i fördömandet af de kungliga edikten, att man fann klokast att taga åtalet tillbaka och låta hela saken sjunka i glömska. Inga husvisitationer företogos heller mer.

Otis hade gjort början, men han fick snart efterföljare. I NewYorks representantförsamling uppträdde John Morin Scott oförskräckt mot den kungliga ordern om domarnes afsättlighet och genomdref där ett beslut, att ingen under denna order tillsatt domare skulle aflönas af provinsen.

Den ministér som vidtagit de förhatliga åtgärderna hade emellertid fallit och en ny tillkommit, i hvilken George Grenville var själen och hufvudpersonen. Den af företrädaren följda politiken mot kolonierna öfvergafs dock ej. Grenville, en pedantisk och trångsynt politiker, hade de högsta föreställningar om parlamentets makt och hyste ej det minsta tvifvel om, att dess lagstiftnings- och beskattningsrätt sträckte sig äfven till kolonierna. Han beslöt häfda denna rätt och på samma gång skaffa kronan medel till underhållande af en stående här i Amerika. För dessa ändamål framlade han den 9 mars 1764 och parlamentet antog ett förslag om åsättande af tull på socker, kaffe, vin, siden, linne- och bomullsväfnader som från andra länder än England infördes till kolonierna. Men det gick denna parlamentsakt ej bättre än den föregående. Alla de större importfirmorna i NewYork, Boston och Filadelfia förenade sig om att ej mer införa något af de tullbelagda artiklarna, och öfver hela landet bildade sig en stor icke-importförening, hvars medlemmar förbundo sig att ej förbruka

222

eller begagna några dylika varor. Män som kvinnor buro hädanefter endast hemmaväfda kläder, och det blef ett bruk att ej äta lamkött för att ej minska ullproduktionen. »Jag äter inte lam,» blef lösen bland alla goda patrioter.

Men Grenville gaf ännu ej slaget förloradt. Året därpå, den 10 februari 1765, framlade han för parlamentet den s. k. stämpelakten, hvarigenom en afgift lades på alla legala handlingar i Amerika, äfvensom på tidningar och flygskrifter, affischer m. m. Förbrytelser däremot skulle afdömas vid amiralitetsdomstolarna (tullrätterna) af engelska domare och utan jury.

Stämpelakten antogs af båda husen med stora majoriteter, ty ännu var den allmänna meningen i England mycket okunnig om den verkliga ställningen i Amerika. Dock höjde sig några allvarligt varnande röster emot åtgärden. En af dem var William Pitts, en annan general Barrés. Den förre höll emot akten två af sina största parlamentstal. Bruten af gikt, men ännu i behåll af hela sin gamla kraft, framljungade han från sin plats i underhuset anklagelsen mot en styrelse som genom vanvettiga åtgärder undergräfde Englands makt. »Det fröjdar mig in i själen,» utropade han, »att Amerika gör motstånd! Tre millioner människor, hvilkas frihetskänsla vore så utdöd, att de frivilligt sträckte halsen under oket, vore passande verktyg att förslafva äfven alla de andra.»

Charles Townshend hade i sitt tal för beskattningen låtit undfalla sig några ord om koloniernas skyldighet att ej visa sig njugga mot det moderland som »grundat, fostrat och skyddat» dem. Barré, som tagit en ärofull del i Canadas eröfring och under kriget haft tillfälle att lära närmare känna amerikanerna och förhållandena i Amerika, svarade ministern i ett tal, som utgör en god skildring af det verkliga förhållandet.

»De grundade af eder!» utropade han. »Nej, det var edert förtryck som grundade dem. De flydde undan edert tyranni till ett då vildt och ogästvänligt land, där de

223

hade att kämpa med alla de faror och lidanden, som kunna falla på mänskliga varelsers lott. Och likväl uthärdade de dem alla med gladt mod och ansågo dem för intet i jämförelse med de lidanden de i sitt fädernesland haft att utstå från deras sida som bort vara deras vänner, ty de kände sig nu vara fria män. — De fostrade af eder! Nej, de växte till och trifdes emedan ni ej frågade efter dem. Och när ni började ägna dem någon uppmärksamhet, skedde det endast för att sända ut personer att styra dem, som kanske endast voro drabanters drabanter åt några ledamöter af detta hus, och utsända för att spionera på dem, framställa deras handlingar i den mörkaste dager och som roffåglar slå ned på dem, personer hvilkas beteende vid många tillfällen varit nära att drifva dessa frihetens söner till raseri, personer som befordrats till de högsta domarbefattningar i kolonierna, sedan de själfva endast genom flykt i lagom tid undgått att bli ställda inför rättvisans skrank i hemlandet. — De skyddade af eder! De ha troget gripit till vapen till edert försvar, ha lämnat sitt idoga arbete för att värja ett land, hvars gränser voro dränkta i blod, och ställt till edert förfogande sina små besparingar. Och tron mig, samma frihetsanda som från början lifvat detta folk skall följa det alltigenom.»

Dessa ord förklingade väl utan verkan i parlamentet, men i Amerika, där ett referat af talet spriddes, gjorde de ett så mycket djupare intryck som de förvissade kolonisterna om, att de numera hade vänner bland engelska folket.

Om det behöfdes något för att göra stämpelakten ännu förhatligare för amerikanerna, var det den öppet uttalade afsikten rörande användningen af den inflytande skatten. I kolonierna insåg man genast meningen med dessa stående trupper: guvernörerna skulle med dem sättas i stånd att störta provinsernas fria författningar. Enhällig var därför öfverallt föresatsen att hindra aktens

224

verkställande. Det var nu framför allt Amerika behöfde sina ledare, och de sveko ej heller. Om Massachusetts hade sin Otis och sin Samuel Adams, hade Virginia sin Patrick Henry. Denne sistnämde, en ung advokat, som nyss gjort sig bemärkt genom sitt uppträdande i en rättegång mot statskyrkans präster, föreslog i Virginias borgarförsamling fem resolutioner, i hvilka förklarades, att kolonierna vore med moderlandet jämnbördiga stater under samma konung, att engelska parlamentet ej hade någon beskattnings- eller lagstiftningsrätt öfver dem, och att därför hela akten saknade all gällande kraft.

Det var ingenting mindre än en utmaningshandske, kastad åt parlamentet och regeringen i England. Också blef debatten ytterst het, ty ännu innehöll församlingen många goda konungsmän. De foro våldsamt ut mot Henry och hvad de kallade hans maning till uppror. Men han lät sig ej förskräckas. I ett tal, af hans samtid lika beundradt för sin skarpa logik som sin oförfärade öppenhet, försvarade han sina resolutioner punkt för punkt och utbrast till slut: »Cæsar hade sin Brutus, Carl I hade sin Cromwell, och Georg III — — » Men nu sprang talmannen upp från sin plats, utropande: »högförräderi!», och i salen blef ett förfärligt tumult. Men Henry behöll fattningen och fortsatte, när sorlet omsider tystnat, helt lugnt den af brutna meningen: » — — må däraf taga sig en varning!» Resolutionerna blefvo, trots högerns protester, antagna och genom korrespondenskomitén meddelade de andra provinsförsamlingarna, hvilka alla anslöto sig till dem.

Och kolonisterna rustade sig att handla därefter. En kongress af deputerade från alla provinserna sammanträdde i NewYork för att rådslå om ett gemensamt försvar mot alla försök till ingrepp i deras rättigheter. Föreningar, efter ett uttryck i Barrés tal kallade Frihetens söner, bildade sig öfverallt i landet för att hindra aktens verkställande, och så starkt och öfverväldigande var det tryck

225

den allmänna meningen utöfvade, att de personer som tillsatts för att upptaga skatten, vikande för den allmänna oviljan, den ene efter den andre nedlade sina befattningar. Ännu samma år såg sig ministern nödsakad att taga sin akt tillbaka: han kunde ej få några verktyg och hade ej mod att med våld tvinga akten igenom.

Men Grenville fick modigare efterträdare. Det gällde alltjämt att på en gång få en statsinkomst från Amerika och tvinga det att erkänna parlamentets öfverhöghet. Townshend, som nu åter blifvit minister och bevarat hela sin gamla ovilja mot kolonierna, framlade två år därefter och parlamentet antog ett förslag om tull på papper, färger, glas, bly och te som infördes till kolonierna. Från denna stund importerade amerikanerna intet af dessa varor.

Det var Boston och dess stolta borgare de styrande i England framför allt ville kufva, och när guvernören Bernard insände rapport om »upproriskt tal», som skulle förts på ett möte i Faneuil Hall, stadens ryktbara församlingslokal, trodde de sig ha fått det önskade tillfället. Guvernören fick order att skyndsamt arrestera och sända öfver till England två af de förnämsta deltagarne, för att där dömas af engelska jurier, enär man ej kunde lita på en inhemsk. Tillika skickades två regementen öfver till Amerika och lades i garnison i den trotsiga staden. Bostonborna iakttogo äfven nu en beundransvärd kallblodighet; men den stackars garnisonen kunde endast med största svårighet få tak öfver hufvudet och måste lefva i en fullkomlig isolering.

Att arrestera de två mötesdeltagarne visade sig vara en omöjlighet. De voro också jämte Otis Bostons mest populära och inflytelserika män: John Hancock, den store köpmannen, och Samuel Adams. Den senare, en vetenskapligt bildad man, f. d. bankir, nu skatteuppbördsman i Boston, hade med lif och själ slutit sig till motståndet mot förtrycket och inom kort blifvit dess egentlige ledare. Det var ingen entusiast, utan en sträf och lugn karakter

226

med denna inre eld som brann hos de gamla puritanerna. Enkel, nästan spartansk i seder, lefde han i torftiga omständigheter, men utöfvade icke dess mindre ett inflytande som ingen annan i Boston. Hans karakter var omutlig, och häri låg lika mycket som i hans enkla, slående väl talighet nyckeln till hans stora makt öfver folket. Han var lika djärf och beslutsam som klok i handling, och om Samuel Adams gäller i första rummet det citerade yttrandet i guvernör Bernards bref. Han var nu fyrtio år och tillhörde en gammal Bostonsläkt, som sedan gaf Förenta staterna två presidenter.

Ingen amerikansk köpman importerade nu hvarken papper eller glas, hvarken te eller färger, och de stora Londonköpmännen klagade i underhuset, att hela deras handel på Amerika vore ruinerad. Den tredje beskattningsplanen hade alltså misslyckats lika fullständigt som de två föregående. Trots alla bemödanden, kunde man i alla hamnar ej få ihop mer än 70 pund sterling i erlagd tull, men kostnaderna för upptagandet af dessa 70 hade uppgått till mer än 300,000 pund. Det var sålunda en dålig affär man gjort.

Men i London ville man ännu ej ge hoppet förloradt att kunna beskatta kolonierna. Man ville, om beskattningen också ej gåfve någon inkomst, söka förmå dem att åtminstone i principen erkänna moderlandets beskattningsrätt. För detta ändamål upphäfdes de andra tullarna och endast den på te bibehölls. Och för att göra den så litet kännbar som möjligt, bereddes importörerna i London, det Ostindiska kompaniet, för detta ändamål så stora lättnader, att amerikanerna kunde köpa sitt te billigare än någon annan. Man ville sockra på pillret för att det lättare skulle sväljas. Men kolonisterna, som genomskådade meningen, visade det äfven nu ifrån sig. Alla tefartygen fingo anvisning att lämna hamnarna, och de efterkommo öfverallt anmaningen utom i Boston, där guvernören vägrade utklarera dem.

227

Men Bostons invånare voro fast beslutna, att intet te skulle komma i land i deras hamn, och hade redan skaffat sig visshet om understöd, ej blott från de öfriga städerna i Massachusetts, utan äfven från alla de andra kolonierna, med hvilka det genom sin korrespondenskomité stod i ständig förbindelse. Denna komité, med Samuel Adams i spetsen, tog i detta kritiska ögonblick ett djärft steg. Den 16 december 1773, några timmar innan tekistorna skulle föras i land, äntrade en skara till indianer förklädda arbetare de tre tefartygen, slog upp kistorna och kastade deras innehåll i sjön. Det var »tebjudningen i Boston» — the Boston teaparty — såsom denna historiska tilldragelse af amerikanerna kallas.

Boston hade infriat sitt ord: intet te hade kommit i land; men det hade tillika gifvit signalen till det krig med moderlandet, som skulle sluta med den fullkomliga skilsmässan mellan England och dess äldsta kolonier i Amerika.

Massachusetts’ guvernör skref genast hem och skildrade händelsen den 16 december som fullt uppror och begärde trupper till dess undertryckande. Handlande under intrycket af rapporten, antog parlamentet, för att straffa den upproriska staden, beslut på beslut — de s. k. Bostonedikten — som stängde Bostons hamn för all sjöfart, ändrade dess karta så, att juriernas sammansättning lades i guvernörernas händer, och förordnade att det land väster om bergen hvarpå Massachusetts gjorde anspråk som sin tillhörighet skulle förenas med Canada. Och för att verkställa dessa beslut och understödja guvernören sändes en eskader med en större truppstyret öfver till Boston.

Boston lefde af sin handel och sjöfart, som sysselsatte större delen af dess befolkning. Genom hamnens stängande blef nu hela denna massa brödlös, och då all tillförsel från sjösidan var afskuren, hotades rika som fattiga med hungersnöd. Men Bostons sak var nu hela Amerikas. En liten grannstad upplät sin hamn, och hit fördes från

228

alla delar af landet, ända från Georgia i söder, massor af lifsmedel till den hårdt hemsökta stadens hjälp.

Representanter från alla kolonierna sammanträdde på hösten 1774 till en kongress i Filadelfia, där adresser till konungen, koloniernas och Englands folk beslötos. Kolonierna förklarade sig där för trogna undersåtar, som endast begärde att få lefva i okränkt åtnjutande af sina rättigheter. De vädjade till Englands folk emot dess parlament. Moderlandet vore dem kärt, men det skulle se med förakt på söner hvilka läte förtrampa sig som slafvar.

Man rustade sig öfverallt till motstånd, säkerhetskomiteer tillsattes i alla kolonierna, och folket undertecknade mangrant en förbindelse till gemensamt försvar mot alla angrepp. Utbrottet skedde dock först följande vår. Den engelske generalen Gage, som befäst sig i Boston, sände den 19 april 1775 en afdelning soldater att bemäktiga sig ett krutförråd, som af säkerhetskomitén upplagts i den lilla staden Concord, en knapp mil från Boston. Soldaterna utförde sitt uppdrag, men på hemmarschen mottogos de vid byn Lexington af en mördande eld från häckar och lador på ömse sidor om vägen, som decimerade deras led, och endast en hälft af truppen kom med lifvet tillbaka till Boston.

Kriget var nu börjadt. Underrättelsen om affären vid Lexington spridde sig som en löpeld genom Massachusetts och de angränsande kolonierna. Farmern spände hästen från plogen, kastade sig upp på den och ilade i sporrsträck till Boston, och inom några dagar var här på höjderna som omsluta staden från landsidan en liten armé miliser samlad, som under erfarna ledare förskansade sig. En stor del af denna armé hade tjänat i franska kriget, och alla voro öfvade och säkra skyttar. Till anförare hade de tappra och bepröfvade män, som de kände från hemorterna, bland dem Nathaniel Greene från RhodeIsland, Israel Putnam från Connecticut och Filip Schuyler från NexYork. I samma dagar tog en friskara från Vermont

229

under Ethan Allen genom öfverrumpling det viktiga fästet Ticonderoga, som beherskade vägen från öfre Hudson till Canada. Ett stort förråd vapen och ammunition föll därvid i segervinnarnes händer.

Nu följde en allmän resning i hela landet. Provinsförsamlingarna togo styrelsen i sina händer, och guvernörerna måste fly. En ny kongress af ombud från alla staterna — ty så kallade sig nu kolonierna — sammanträdde i Filadelfia för att taga högsta ledningen om hand. En petition afsändes till konungen om återkallande af åtgärderna mot Boston; men på samma gång uppmanades staterna att uppställa och utrusta manskap till landets försvar, och den 17 juni utnämde kongressen till öfverbefälhafvare öfver alla dess stridskrafter George Washington.